[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 35' |
Ja det är väl lite fri tolkning på denna delen. Om inte ni fattar nått av det hela så gör inte jag heller det :D
Liam Strand
Kylan spred sig trotts att det var sommar ute, juli solen hade aldrig visat hänsyn tidigare och nu var inget undantag. Liam frös inte för att det var kallt, han visste inte varför han frös. Det kanske inte ens var så att han frös, men huden knottrade sig på armen när han la handen mot fönsterrutan. Även pannan lutade han mot glaset och stirrade ut mot den okända utsikten.
Den tunga sucken han drog fick rutan att imma igen och han drog ett snabbt finger över ytan för att placera en liten gubbe där. Han lät fingertopparna glida ner till fönsterbrädan, där fick handen vila tills han lämnade platsen och sjönk ner på golvet. Liam var helt ensam i rummet, det störde honom inte.
Genom de tunna väggarna kunde han höra plågade skrik blandat med höga stön. Nu när han tänkte efter kanske inte skriken var plågade, men de påminde så mycket om hans egna att det inte kunde vara annat. Men Liam hade backat ur i sista sekund och nu satt han där med fickorna tomma. Inte heller hade han någon aning om vart han befann sig, men memorerat vägen dit hade han gjort. Det spelade ingen roll, han skulle inte hem. Han hade inte ens något hem längre, tack vare att han flera gånger dragit sig ur i sista sekund. Konstigt nog brydde han sig inte, det där han kallade hem var ändå inget hem. Gatan var hans hem, han var nu mera en av gatupojkarna.
Liam upprepade ordet gatupojke i huvudet flera gånger, men det kändes som att det inte hade någon betydelse. Även om han först blivit helt ställd när hyresvärden sa åt honom att ta med sig sina saker eftersom att det fanns andra som ville bo där.
En väska och axelväskan senare satt han utanför byggnaden under taket som någon byggt över cykelstället utan cyklar. Eftersom att hyresvärden hotat med att ta dit någon som skulle ta död på skadedjuren hade Liam desperat tagit Oscar i svansen och gått ut. Oscar hade snabbt hittat ett nytt hem, en av stenarna i husgrunden hade låssat och nu bodde Oscar där.
Liam visste inte riktigt vart han bodde, lite olika, de platser som föll honom in. Det var inte första gången han bodde på gatan. Första halvåret efter att han slutat att gå hem hade han gjort det. Men efter de där sex månaderna blev det så outhärdligt att han gjorde det mest groteska tänkbara för att slippa det. Det var den tiden Liam för alltid skulle kalla den tiden då han var ung och dum. Andras ung och dum tid var när de däckade i ett dike och fick pumpa magen vid fjortonårs ålder. Om det var något Liam verkligen ville uppleva så var det precis det. Antingen dog de eller gjorde aldrig om det, Liam gjorde om sin ung och dumtid varje dag, tills den dagen han fått nog. Och det var faktiskt kvällen innan. Något hade tagit tvärstopp i huvudet på honom, men ändå hade han försökt flera gånger för att få tillbaka lägenheten. Men varje gång stack han därifrån med gråten i halsen. Han ville inte ha de där gubbarna, han ville bara till Mario, men han vågade inte.
De sista av solens strålar försvann bakom horisonten och de strimmor av ljus som lyst upp rummet försvann. Där satt han nu, i ett mörkt, kallt och tyst hotellrum, med all den där ensamheten som plötsligt skrämde honom mer än allt annat. Var det verkligen såhär det skulle sluta? Men Liam hade ingen aning om vad man skulle göra när det sista hoppet runnit ut och ensamheten slog ner en som en stor våg. Om bara den där fjärilens vingar ville skapa en orkan och dra med honom någonstans. Men det händ inte, inget gick som Liam ville.
Tvn surrade, en svartvit film med hetsiga män i Salvador Dalí mustascher som pratade snabbt och pipigt. Salvador Dalí som Alice sagt att han inte fick snacka skit om, men hon var inte där nu. Alice hade sagt att de skulle ses, han visste inte vad hon menat med det. Men inte hade de sett varandra och det började närma sig augusti. Om två dagar och 3 timmar skulle juli dö och aldrig mer komma tillbaka, inte det året. Tänk om Liam kunde göra det, dö för att återuppstå en månad. En hel månad som han bara skulle smygtitta på Mario. Tanken var frestande, kanske så frestande just för att den var omöjlig.
Liam ville vara viktlös, då skulle han inte behöva fjärilens hjälp till att flyga. Tom på insidan, det var han redan, så om bara de där organen ville rinna ur kroppen på honom. Men Liam skulle kunna vänta i all evighet, precis som den där andra chansen han väntade på. Det där chansen om att få börja om sitt liv från början, då visste han precis vad han skulle ändra på. De saker som nu var försent att försöka lappa ihop, som hans mamma. Liam älskade sin mamma, han gjorde verkligen det. Alla barn älskade sina mammor även om de inte ville erkänna det. Han ville inte erkänna det, inte ens för sig själv, men det enda han kunde göra utan henne var det han gjorde precis vi det tillfället. Ingenting. Det var lättare att bara tro på allt galenskap som hon kom med, all sorg som fick honom att falla på knä.
En ensam tår ramlade ner från kinden och han ställde sig upp igen. Med en hand på dörrhandtaget knep han ihop ögonen och lät handen falla igen. Han hade ingen anledning till att gå till Mario, mer än att han var desperat efter någon som kunde lova honom något bättre. Mario kunde inte det, inget mer än falska förhoppningar.
Liam flyttade sig från dörren igen och stirrade på den, så började de där ljuden från andra sidan väggen igen. Denna gång lät det som att båda två var helt med på noterna, men det betydde inte att det var trevligare att behöva lyssna på.
Liam pressade ihop käkarna och la handen på dörrhandtaget och tryckte ner. Han skulle ut, men han skulle inte till Mario. Hjärnan ville helt enkelt inte förmå sig att förstå, att om han gick dit kanske… Han visste inte vad som skulle hända, men det kunde knappast bli värre. Om bara Mario ville gå bredvid honom skulle Mario kunna vara den delen av honom som andra beundrade. Liam hade aldrig haft en sådan sida själv, men med lite hjälp så kanske det var möjligt. Då skulle det som hänt Liam bara vara ett sken i det förgångna. Och med ett kort minne skulle Liam kunna glömma, men Mario hade gett upp. Mario gick aldrig förbi slummen längre, som han gjort ett par gånger. Kanske för att se om Liam var där.
Liam skulle ha varnat honom, att allt skulle falla, men nu var det försent. Han hade helt enkelt varit för självisk och det fick både han och Mario lida för.
Första gatan till höger, andra gatan till vänster sedan vänster igen och rakt fram tills huvudleden upphörde, vänster igen. Liam följde vägen han mindes och kom bara lite fel. Inte så fel att han inte hittade tillbaka. Han gick helt enkelt mot horisonten, och hoppades på det bästa. Medan han gick funderade han på vart han skulle sova. Inte i porten, där var alla andra, en bänk kanske. Egentligen skulle det väl varit bäst att bara stanna i rummet men Liam kunde inte göra det. Det kändes bara fel på något sätt. Enda fördelen nu var att han kunde ligga och titta upp på en riktig stjärnhimmel och inte den där som hyresvärden målat över med den bredast roller Liam någonsin sett. Liam fick stå för den kostnaden också, något med skadegörelse.
Hans väska hade han gömt på ett säkert ställe och tog bara fram den när det behövdes, som nu när han var tvungen att ta fram sin tandborste. Bara för att han var hemlös betydde det inte att han skulle låta tänderna ruttna. De skulle såklart aldrig bli lika jämna och vita som Marios men om han försökte så ramlade de inte ut i alla fall.
Liam tittade förskräckt på klockan, han hade ju en tid att passa. För första gången i sitt liv hade han det. De digitala siffrorna skulle visa 00:30, då skulle han stå på A-brunnen. Han borde vara rädd, det borde han, men det var han inte. Hur han ändå försökte så kunde han inte förmå sig att bli det. För så fort han lät den känslan ta över… Han ville inte ens tänka på vad som kunde hända då, eftersom att det var sista gången han skulle stå där. Men först skulle han säga hej då till vissa personer, på ett diskret sätt, en person skulle även få ett förlåt.
Stopp nummer ett var hos Kim han tänkte inte ens på vad klockan var när han ringde på dörren. Kim satt som vanligt uppe och spelade dataspel så han blev inte det minsta grinig. Han släppte glatt in Liam och visade sitt nya dataspel som han lät Liam prova. Liam fattade ingenting av spelet som gick ut på att skjuta motspelarna i bitar.
Vid dörren sa Liam sitt hej då och hoppades på att Kim skulle ta det som något man bara sa när man gick. Om han visste vart Alice bodde, hade han gått dit också, men det visste han inte. Inte mer än att hon bodde långt därifrån, så gå var väl inget alternativ egentligen. Därför gick han nu mot det hus han verkligen inte ville gå till, men det var orättvist om han inte gjorde det. Det var det han intalade sig själv, för egentligen gick han dit av själviska orsaker. Att få se Mario en sista gång, det var allt han begärde. Att klockan närmade sig midnatt struntade han i, för det lyste faktiskt i ett fönster när han ringde på dörren.
Så fort han hörde steg i hallen ångrade han sig igen, han var helt klart för feg för detta. Men han tvingade sig att stå kvar.
Kvinnan som stod i dörröppningen såg ut att vara Marios mamma, någon annan kunde det inte vara. Blygheten kom tillbaka och han tittade ner i marken när han pratade.
”Är Mario hemma?”
Kvinnan i dörren flyttade sig ur dörröppningen som om hon ville att Liam skulle gå in, men Liam stod kvar utanför och väntade på ett svar.
”Han är i sitt rum, men han sover nog. Kom in”
Liam klev in genom dörren och ställde sig i hallen istället. Det där kunde inte vara någon annan än Marios mamma. De hade samma ögon och samma läppar, men kvinnans brytning var mer påtaglig.
När han väl kommit in kom han på att han inte hade en aning om vart Marios rum var. Han hade ju aldrig varit där, bara i vardagsrummet och i köket.
”Vart är hans rum?”
”Upp för trappen och till vänster, vad har du där?” Kvinnan tittade nyfiket på tavlan Liam höll i handen. Det var en tavla till Mario, bara för att ge honom något att minnas. Tavlan var förvisso inte vacker men det var Liams känslor som spelade över den hårt spända duken.
Liam gick upp för trappan med motstridiga ben och öppnade dörren. Det var gansak ljust i rummet för ingen rullgardin var nerdragen och inga persienner skyddade rummet från solen som skulle gå upp. En ljusstrimma som Liam inte visste vart den kom ifrån, kanske glipan i dörren korsade ansiktet.
Ansiktet var fridfullt och Liam kunde svära på att han såg ett litet leende. Täcket hade glidit ner till magen och avslöjade bröstkorgen som lugnt och stillsamt höjdes upp och sänktes ner.
Liam lät fingertopparna glida längst Marios kind, han ville inte väcka pojken. Men han kunde sitta där en stund och sedan ställa tavlan vid sängen och gå. Planen föll när Marios ögonlock började rycka för att sedan glida upp.
”Liam”
Så fort Liam hörde Marios röst föll världen som ett korthus. Mario sa inget mer, han hade förmågan att tala utan ord.
”Jag skulle bara säga förlåt och lämna denna… Hej då” Liam började gå mot dörren som fort han lutat tavlan mot sängen. Han behövde inte säga att Mario skulle hålla sig undan längre. För om Mario bestämde sig för att gå dit skulle Liam inte vara där längre.
”Kan du inte stanna en stund”
Liam vände sig om och skakade på huvudet, han kunde inte stanna. Ville stanna, men kunde inte.
”Jag har en tid att passa”
”Vilken?”
”Halv ett” Så gick han, ner för trappan, fötterna i skorna och ut genom dörren. Det var inte så bråttom, han skulle hinna hem på tjugo minuter; om han sprang, kanske en kvart.
Bakom ryggen kunde han höra Marios mamma, eller det han trodde var hans mamma, men han svarade inte. Han hade inget att säga till henne, han hade inget att säga till Mario. Mario hade säkert somnat om, för han hade inte direkt ansträngt sig för att ta sig ur sängen.
I Liams värld stod tiden stilla, de digitala siffrorna visade 00:30 och han hade båda fötterna placerade på A-brunnen. 00:30, klockan kanske inte var så mycket, den kanske rent av fick fel. Eller ännu bättre klockan hade gått sönder. En trasig klocka går alltid rätt två gånger om dagen. Klockan var och förblev halv ett. Det hände inget, som att klockan stod och väntade på precis samma sak som Liam gjorde.
I lagom tid till att en bil stannade till slog klockan om till 00:31, världens längsta minut. Slow motion, det var så Liam upplevde det hela. Ända sedan han fått syn på lyktorna som lyste upp gatan, hur bilen stannat efter trottoarkanten. Klockan som slog om, och nu, den eviga väntan på bildörren som sakta gled upp.
Liam stod kvar på brunnslocket och bet ihop käkarna, ingen fanns i närheten, men han hörde ett ljud, ett bankande. Ett högt bakande men Liam vände sig om för att se efter, han hade ögonen på mannen som klev ur bilen. Gråhårig med skägg, antydan till ölmage men den var inte riktigt där än. Glasögon, precis som Liam mindes honom.
Bankandet upphörde en stund och började sedan igen, tre korta bankningar men Liam vände sig inte om. Ögonen var fästa på mannen som med stora kliv gick emot honom. Munnen log, men ögonen såg allt annat än trevliga ut. Ingen stans att ta vägen, vilsen i en lek med enkla regler. Korthuset som föll och labyrinten utan utgång. Hopprep som slingrade sig runt benen och kurragömma, bara det att det var ingen som letade. Alla de där sakerna som var så lätta att förstå, men så svåra att utföra för någon som Liam.
Liam visste vad han borde göra, vända sig om och gå, men det gjorde han inte. En stark han höll redan runt hans handled och det var försent nu. Han var tvungen att ta det han kunde få, han hade för mycket ånger för att låta tillfällen smita förbi.
”Vi är sena”
Liam fnös, det var snare mannen framför honom som varit sen, och nu visade klockan 00:34. Men så kände han en arm som lades över bröstkorgen på honom. Någon stod bakom honom, var det någon mer än gubben där. Nej, han hade lovat att komma ensam, men vem visste, han kanske ljugit.
Armbandet som Liam fått av Marios lillasyster trycktes in i huden och lämnade en svidande känsla. Han hade inte tagit av sig det, även om färgerna inte passade honom. Det var inte så ofta han fick saker, och han gillade det.
00:36
Ord utbyttes och handen runt Liams arm släppte taget. Liam fattade fortfarande inte vem det var som stod bakom honom, men han brydde sig inte. Vad han tyckte om att människan kört iväg gubben visste han inte heller. Nu hade han verkligen ingenstans att ta vägen. Tillbaka till cykelstället, en bra titel på en film eller en bok kanske.
Underarmen låg fortfarande över bröstkorgen med ett lätt tryck. Liam ville slå undan den, men han orkade inte lyfta sig egen arm för att göra det. Så började personen bakom röra sig, Liam vacklade baklänges men ramlade inte, något eller någon tog emot. Liam kände sig nästan lite lättat tills han såg att han var på väg mot en annan bil. Vad var det som hände egentligen? Han började streta emot men armen var för stark, eller så var det bara Liam som var för svag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 24 jan 10 - 21:18 | Om det inte är Mario som har armen om Liam dör jag. Jag gör det.
</3 | SoGetLost - 21 jan 10 - 13:53- Betyg:  | men hallå nu vill jag veta vem det var:O:o!!! skriv mera nu:D:D:D
mejla närtan:D | | addictedXO - 21 jan 10 - 09:40- Betyg: | | vad i helvete! han skulle stannat hos mario, förstår han inte det!! skriv fort som fan o mejla :D | | Fiiiaaas - 20 jan 10 - 21:26- Betyg: | HErregud vem är det som drar? Är det inte MArio blir jag väldigt arg.
Du är jävligt duktig och mejla gärna när du lägger upp nästa :) |
|
|
|
