den festliga döden |
I mina drömmar pratar jag med människor,
hela nätterna igenom.
Det finns bara en som jag aldrig pratat med.
Kanske beror det på att han är en dröm, av sig själv.
Han lever och andas, i ett annat andetag.
Han skrattar åt det som är hemskt.
Och han finns inte.
Inte på riktigt.
En liten jävla illusion.
Jag vet att han aldrig kommer krypa fram i mina drömmar,
förrens den dag han är död.
Och den dag han är död,
är det redan försent.
Hans fingrar kommer att vara kalla.
De blå ögonen kommer aldrig mer se.
Han kommer aldrig mer kunna känna någonting.
Kommer inte kunna rätta till det som blev snett.
I den drömmen,
då han kommer,
han bönar och ber.
"Snälla, ta mig tillbaks till evigt liv."
Och jag kommer krossa hans bön,
för det går inte.
Omöjligt.
En död man är en död själ.
Så jag hoppas att hans skratt förlänger livet,
till en enda stor fest.
En fest där ingen var, bara är.
En fest där allting snurrar.
Då du inte längre andas,
andas inte heller jag.
Då du inte skrattar,
skrattar inte jag.
Då du inte rör mig,
rör jag inte vid dig.
Då dina skulderblad blivit vingar,
har mina blivit stål.
Tills ditt hjärta slutat slå.
I ditt ensamma liv i mörker.
|
|
|
|
