Gabriel |
Följande är en påbörjad novell som jag höll på med under andra halvan av 2009.
Tyvärr gjorde Twilight-hysterin mig alldeles för självmedveten för att behandla ämnet vampyrer ytterligare och alltså lade jag ner hela projektet (efter att först ha skrivit om den tiomiljoner gånger)
Jag är fortfarande inte helt nöjd, men kände att det skulle vara kul att få lite respons på mitt skrivande utöver poesin, så jag lägger upp den här i alla fall.
Jag skäms lite över hela konceptet egentligen, särskilt eftersom att det som faktiskt hann bli skrivet innan jag lade av inte är det som jag egentligen ville skriva om. Borde ha börjat i mitten någonstans...
Men säg jättegärna vad ni tycker! Åtminstone om det är något bra hehe, i annat fall kan ni väl åtminstone försöka vara lite konstruktiva?
taaaaaaaack
Prolog
Jag har inte varit sådan här i hela mitt liv, måste jag få klargöra innan jag börjar dra hela historien. Det fanns en tid då jag, precis som du, hade vänner, en skruttig lägenhet i Stockholms söderort, mögliga kartonger fyllda med foton från barndomen instuvade under sängen och en fläckig katt som tillbringade hela vintrarna med att ligga under elementet och spinna i takt till musiken i högtalarna.
Jag var ung, hade hela livet framför mig och även om jag accepterade det med en viss motvillighet så fanns det inte mycket som jag saknade i livet. Rikedom, visst. Jag har aldrig haft mycket pengar. Att utbilda mig till fotograf var nog det absolut dummaste jag kunde ha gjort, rent praktiskt sett, men ändå kan jag inte tänka mig att byta ut den lycka det har givit mig mot alla pengar en IT-utbildning hade bidragit med.
Jag var karismatisk och skärpt, en som kvinnorna flockades kring, åtminstone tills de upptäckte att jag inte hade några pengar, och det verkade inte som om något skulle kunna ta det ifrån mig. Tills den där dagen. Jag måste erkänna att det är jobbigt att berätta om, mina händer skakar redan nu och ännu har jag inte kommit till de riktigt sjuka grejerna.
Man tror att ens liv kommer att bli normalt, att man aldrig kommer att bli allvarligt sjuk eller råka ut för en katastrof, för det är ju sådant som bara händer andra, de där i filmerna man ser och böckerna man läser. Men så blir det inte. Det som hände mig kunde ha hänt vem som helst, men det hände mig och jag kan fortfarande inte förstå det.
Det är väl bäst att jag tar allt från början.
Kapitel 1.
Jag medger att jag är svag för alkohol. Jag menar inte att jag inte tål mycket, inte alls, utan bara att jag har en tendens att festa lite för mycket, lite för länge. Det ska vara partyparty hela natten, gärna flera dagar i sträck och detta är inte svårt att ordna eftersom att jag är frilansare ,läs misslyckad, och alltså ofta har lediga dagar även mitt i veckan. Jag har aldrig varit den där lugna killen som gärna stannar hemma en lördagskväll och kollar på en film eller läser en bok och ironiskt nog skulle just detta drag hos mig vara det som ledde till att allting blev såhär.
Det var alltså under just en sådan period av konstant fylla som jag vaknade någon gång på eftermiddagen och bestämde mig för att ringa upp en gammal arbetsgivare till mig, Sofia. Ett av mina första betalda fotojobb hade faktiskt varit att fota hennes möhippa och jag hade fått bra betalt eftersom hennes pappa var en av de stora fiskarna i aktiebolagshavet, så vi hade hållit kontakt sedan dess och ibland hade hon anställt mig när det var något evenemang som behövde dokumenteras.
Jag tänker inte ljuga, jag och Sofia hade ihop det ett tag precis efter den där möhippan och dessutom efter hennes skilsmässa som jag bidrog en hel del till. Nu var det ett tag sedan vi hade hörts av men jag visste att det var okej för mig att ringa henne, vi hade inte slutat vårt förhållande på onda termer och jag visste att hon skulle bli glad att jag ringde.
Alltså satte jag mig upp i sängen och rafsade åt mig telefonen från sängbordet, slog hennes nummer och väntade tre signaler.
>>Hallå?<< sade en röst i andra änden av linjen.
>>Sofia, hallå, det är Gabriel<< svarade jag med min bästa förföriska röst. Jag kunde nästan se framför mig hur hon rodnade och log medan hon flyttade över telefonen till andra handen.
>>Gabriel! Hej du, det var länge sedan. Hur är läget?<<
>>Det rullar på, tro det eller ej. Jag har inte så mycket att göra nu för tiden, folk verkar inte gifta sig så mycket som de brukade, eller också vill de bara inte fota det.<<
>>Tell me about it…<< mumlade hon >>Du, det är kul att du ringer och så men jag är lite upptagen just nu. Pappa ska ha någon sorts konferens med alla jävla gubbar från företaget och han har satt mig på att arrangera schemat. Det är folk överallt och ändå verkar ingenting fungera, så kan jag ringa tillbaka senare, eller var det något speciellt du ville?<< Jag kunde höra folk som sprang fram och tillbaka runtomkring henne, papper som prasslade och någon som svor högt efter en duns. Jag fortsatte i min mest ödmjuka, vädjande ton.
>>Jo, eller det kanske inte är bästa tillfället att fråga dig om det, men jag tänkte dra ut ikväll och känner för lite omväxling, så jag undrade om du vet något schysst ställe och om du i så fall vill dra ut med mig? Bara ett tag. Jag fattar att du är upptagen, men konferensen håller väl inte på hela natten? Snälla, det blir som back in the days<<
Jag hörde hur Sofia suckade velande in i luren. Jag hade lyckats med ledsen-hund-taktiken, det fanns ingen chans att hon skulle säga nej nu.
Efter några sekunder hade hon bestämt sig.
>>Absolut. Jag vet ett ascoolt ställe vid Slussen som är helt nyöppnat. Men jag kommer nog inte kunna vara där förrän vid ett eftersom att jag är i Norrtälje nu, så du kan ju dra dit innan mig? Det är jättelätt att hitta<< och så gav hon mig en kort vägbeskrivning som jag krafsade ner på baksidan av ett gammalt kvitto.
Sedan lade vi på.
Efter att ha snackat med Sofia gick jag ut i köket och kollade på klockan. Den var halv fyra på eftermiddagen. Utanför fönstret svajade höstlöven stillsamt över gräset, lekparken och den asfalterade gången som ledde upp till hyreshuset, solen fick dem att lysa röda och gula som perfekt komplement till den klarblå himlen. Ett par hundra meter bort låg tunnelbanestationen där ett tåg precis hade släppt av några trötta pensionärer vars rullatorer glimmade i solljuset medan de kånkade sig fram längs perrongen. Jag stod och funderade ett tag på hur det skulle kännas att bli gammal, sjuk och bitter, men sen tröttnade jag och gick och duschade istället. Kanske skulle jag sova lite till sedan, innan jag begav mig mot stan.
Klockan nio satte jag mig utvilad och ombytt på tunnelbanan mot slussen. Som vanligt var jag inte särskilt uppklädd i grå chinos, svarta t-shirt och Nikes, men jag tvivlade på att det skulle spela någon roll.
Jag skulle vara framme efter ungefär en halvtimme, vilket gav mig tid att kolla igenom bildarkivet på kameran som jag tagit med mig. Jag har alltid med mig kameran när jag går ut, eftersom att jag har en dålig vana att vilja fota allt jag ser, i alla lägen. Nästan 90 procent av alla bilder från fester brukar dock vara helt värdelösa, och den där dagen var inget undantag. Bilderna var ur fokus, alldeles för inzoomade eller utan riktigt motiv. De som jag ansåg vara acceptabla var gruppbilder som tagits precis innan festerna börjat, alltså i nyktert tillstånd, och inte ens de hade den rätta gnistan för att kallas snygga fotografier.
Jag granskade en av bilderna som tagits två dagar tidigare, innan den första festen för perioden, och log för mig själv. Alla poserade överdrivet, med plutande läppar, framskjutna bröst, vidöppna ögon och vinglas i händerna. Allt som allt var det sju personer i förgrunden och i bakgrunden kunde man urskilja anonyma gäster som frusits fast i sina positioner av den starka blixten. Precis bakom Elin, som stod längst åt höger i bildens förgrund, skymtade en kille med vågigt, mörkt hår fram. Han befann sig till synes nästan tio meter bakom huvudmotivet men ändå var hans blick direkt riktad mot kameran, och hans ansikte nästan så tydligt som om han stått alldeles bredvid Elin. Hans ögon sa se men inte röra, och jag fick gåshud. Förmodligen hade blixten reflekterats mot någon glasyta på så sätt att den lyste upp honom mer än de andra i bakgrunden, jag hade använt sådana effekter själv en gång när jag höll på med ett konstprojekt i högskolan, men det gav verkligen ett kusligt intryck. Jag bestämde mig för att spara bilden för att senare öppna den i photoshop och kanske förstärka effekten. Vem vet, jag kanske var ett nytt koncept på spåren.
När jag bläddrade vidare bland bilderna upptäckte jag att killen med det mörka håret fanns med på flera stycken av dem, och inte bara från den första kvällen utan också från den efter. Han skymtade fram mellan andra bakgrundsfigurer, men aldrig på samma sätt som på den första bilden, och jag tänkte att han måste vara en bekant till någon av mina kompisar.
Efter att ha bläddrat framåt ett tag till började det komma upp bilder på enskilda, för mig helt okända, klubbesökare. En från mitt sällskap hade lånat kameran under en tid, kunde jag dra mig till minnes, och tydligen hade han fotat andra slumpmässigt utvalda gäster. En av dem var killen med det mörka håret. Han stod nu som huvudmotiv precis framför kameran med ett tomt glas i handen, blicken fäst någonstans precis bredvid kameralinsen, och eftersom att han nu stod så nära kunde jag se att hans ögon var ljust grå. Kontrasten mellan det mörka håret och de ljusa ögonen fick hans ansikte att se vassare ut än vad det egentligen var, men jag kunde se att han hade fina drag och att de särade läpparna hade en framträdande amorbåge. Han var riktigt snygg, helt enkelt.
Plötsligt meddelade kvinnan i tunnelbanans högtalare att vi snart skulle rulla in på Slussens station, så jag packade ner kameran i väskan och var först ut genom dörrarna när de öppnades.
Efter tio minuters letande hittade jag äntligen den lilla ingången som ledde till en källarklubb ungefär vid Mosebacke torg. Utanför entrén hängde en liten skylt i trä med ordet Blanc inristade på. Gången som ledde ner till lokalen var helt gjord av skrovlig sten med riktiga facklor uppsatta som ljuskällor längs väggarna, ju längre jag gick desto högre kunde jag höra rytmiskt dunkande musik vars bas fick golvet att vibrera. När jag nådde slutet på gången möttes jag av en övergiven inträdeskassa och en skylt som sade:
Club Blanc
Invigningsvecka – GRATIS INTRÄDE!
Garderob finns längst in till höger (20kr)
Var vänlig ta inte med mat eller dryck in eller ut ur lokalen
Jag strök bort en inbillad glädjetår och kände för att ringa upp Sofia och tacka henne för det fantastiska valet av klubb, men kom på att hon förmodligen var upptagen. Istället öppnade jag dörrarna till klubben.
Det jag möttes av var en våg av röklukt, fukt och dunkande musik, samt synen av hundratals tätt packade människor som dansade vilt till det syntetiska technoljudet. Taket var mycket högre än vad jag förväntat mig, täckt av ett oräkneligt antal neonfärgade lampor som blinkade och svepte över folkmassan under, och alla väggar var svartmålade, prydda med bitar av krossade speglar som på ett effektfullt vis reflekterade ljuset tills man knappt såg vad som var lampa eller bara spegel. Längs innersta väggen löpte en svartmålad bardisk, också den täckt av spegelskärvor och lampor, och bredvid den fanns en dörr till garderoben och toaletterna.
Efter att ha insupit omgivningen bestämde jag mig för att göra ett försök att ta mig till garderoben och lägga in min jacka, så jag armbågade mig fram mellan stupfulla tjugoåringar och en grupp tjejer som såg ut att vara alldeles för små för att få vara där, för att till sist, svettig och smått mörbultad nå fram till bardiskens ena ände, från vilket jag kunde ta mig till garderoben.
När jag lagt in mina grejer och bara hade kameran och pengarna i skon kvar utöver mina kläder gick jag raka vägen till baren och beställde det enda alternativet de hade utöver vanligt öl och rödvin; en drink kallad Pleut. Med mina halvdana kunskaper i franska frågade jag bartendern:
>>”Pleut”? Är inte det ”regn” på franska?<<
>>Fråga inte mig, jag vet bara hur man blandar den, inget mer.<< svarade han uttråkat.
”Regn” visade sig vara en riktig knockoutdrink. Efter halva glaset började jag bli rejält varm i lederna och bestämde mig för att dra mig ut på dansgolvet för att socialisera. Musikens tunga bas fick hela min kropp att dunka i takt medan jag, med glaset i handen, dansade mig inåt mitten av folkmassan. De flesta besökarna verkade ha varit där ett bra tag redan och var så svettiga att man gled mellan dem som en ål, medan andra fortfarande inte var tillräckligt fulla för att släppa alla hämningar och dansa som om det inte fanns någon morgondag. Själv hade jag aldrig haft problem med att vara mig själv även utan alkohol så jag släppte loss redan från början, med armarna sträckta mot det ljustäckta taket och ögonen stängda, huvudet gungandes som i trans till synthens skärande toner. Innan jag visste ordet av var mitt glas tomt och mina kläder blöta av fukt, från både mig och andra som stod pressade emot mig. Jag kände att det var dags för en påfyllning och rörde mig alltså i riktning mot baren.
Plötsligt kom en vakt, några decimeter längre än samtliga i lokalen, gåendes i motsatt riktning släpandes på två av de tjejer jag sett tidigare. Tydligen hade han upptäckt att de inte var myndiga och var på väg att kasta ut dem. Jag stannade upp och tog fram kameran, fotade och såg hånfullt leende på medan de två besvikna tjejerna blev dragna ända fram till utgången, men vände mig sedan tillbaka mot baren för att fortsätta ditåt.
Nu. Det är nu som historien, och mitt liv, tar sin vändning. Jag har berättat allt det här många gånger förut, men varje gång är det lika plågsamt att återberätta just den här biten, eftersom att det är den som förändrade allt, och eftersom att jag fortfarande inte kan förstå att det verkligen hände. Dagar och nätter har jag suttit vaken sedan detta jag nu ska återge inträffade och upprepat frågan varför? om och om igen i mitt huvud.
Sedan just denna händelse har mitt liv berövats från all logik, allt jag någonsin vetat om eller åtminstone trott mig veta har ställts på ända och jag har ännu inte kunnat acceptera förändringen fullt ut.
Är du verkligen redo att höra om allt det här? Kanske kommer inte du heller kunna acceptera att detta faktiskt hände på riktigt, kanske kommer du att försöka hitta lösa trådar som inte hänger ihop bara för att övertala dig själv att sådant här inte existerar. Men jag kan försäkra dig om att jag talar sanning. Det var precis så här det skedde. Det finns inga alternativa sanningar, inga andra förklaringar eller undanflykter, det vi hört om men inte trott på och istället kallat sagor och påhitt är i själva verket en absolut verklig företeelse.
Är du säker på att du vill höra? Okej, då fortsätter jag.
När jag vred på huvudet, fortfarande leende, bort ifrån dörren ur vilken tjejerna blivit utkastade, samtidigt som jag satte på linsskyddet på kameran och beredde mig på att fortsätta gå mot baren, så möttes mina ögon av ett par andra som jag genast kände igen. Mitt emot mig på dansgolvet, bara en halvmeter bort, stod bland dansande fulla människor en mycket välbekant ung man med vågigt mörkt hår och iskall grå blick, en blick som verkade frysa själva tiden tills jag själv folket runt mig såg ut att röra sig i ultrarapid. Det var mannen från fotot.
Musiken saktades ner, brusade till och slutade plötsligt helt, lämnade ett tomrum efter sig som tryckte på från alla håll. Mina händer föll från kameran och som under hypnos kunde jag känna hur hela min värld krympte ihop och blev till endast utrymmet mellan mig och mannen, ett avstånd som nu verkade närmast oändligt. Med ögonen som fastnålade vid hans kände jag hur varenda kvadratcentimeter av min kropp drogs framåt i en panikartad kamp mot det oändliga avståndet, strävande efter att få närma sig den gudomliga uppenbarelse som tagit formen av en ung man på en nattklubb. Jag minns att jag sprang, men att varje hundra meter i mitt huvud var en centimeter där på dansgolvet, som en mardröm där avstånden utökas till en evighet under dina fötter.
Mannes ögon följde mina rörelser med ett värderande uttryck, hans vackra mun lätt öppen i en blandning av ett leende och ett påbörjat ord, och jag kände med hela min existens att allt jag ville var att få vara hos honom, vara med honom, att vara honom.
Jag sträckte ut en hand och kände tyg mot handflatan, kanten på hans mörkröda skjorta. Jag grep tag och plötsligt var avståndet mellan oss som bortblåst, mitt ansikte bara en decimeter från hans oemotståndliga läppar, och jag kunde inte behärska mig utan tryckte min mun emot hans. Hans tunga tog emot mig och armarna sveptes runt min kropp. Jag tryckte mig emot honom, desperat att få komma ännu närmare, grep tag i hans nacke med båda händerna och pressade honom närmare, mina naglar klöste hål i huden, men han reagerade inte ens. Det räckte inte. Desperat bet jag tag i hans läpp, förblindad av begär, och jag kunde känna när huden sprack och smaken av järn som fyllde min mun. Han ryckte till så häftigt att jag slungades bakåt och tappade andan när jag plötsligt slog i någonting hårt.
Som om någon knäppt med fingrarna och väckt mig ur hypnosen så återvände plötsligt verkligheten till mig så tvärt att jag helt tappade greppet om vad som stod på. Musikens styrka spräckte nära nog mina trumhinnor efter den totala tystnaden och värmen tycktes olidlig. Det jag slagit i när jag slungats bakåt visade sig vara en stor killes rygg, men han verkade inte ens ha märkt något.
Det tog några sekunder för mig att minnas vad som just hänt, men när jag väl gjorde det vred jag omedelbart på huvudet för att återigen se mannen med de iskalla ögonen. Han tittade dock inte längre på mig. Där han stod en meter bort så hade han precis torkat av blod från munnen med skjortärmen och stod just nu och tittade på det med skräckslagen blick.
Det stod alldeles stilla i mitt huvud. Jag var fortfarande vid fullt medvetande, det som hänt tidigare när jag slungats in i något som liknat en alternativ dimension verkade som en avlägsen dröm. Tankarna surrade i mitt huvud i några millisekunder medan jag lamslaget betraktade mannen framför mig. Vad är det här? Bet jag honom? Vänta, kysste jag just en kille? Vad fan är det som händer? Jag BET honom! Mitt huvud gör ont. Min kropp gör ont. Jag förstår inte. Fan, fan, fan. Vad är det som händer?
Plötsligt slog mannen upp blicken och såg rakt på mig, men den här gången var det inte världen som frös till is utan bara jag själv. Till och med tankarna slutade röra på sig inuti mitt huvud och jag kunde bara panikslaget se på när han på ett nästan svävande lätt sätt tog sig fram till mig. Han ställde sig tätt emot mig, till synes helt opåverkad av alla människor som fortfarande dansade vilt runtomkring oss, och det brände till i mitt inre när han med en nästan omärklig rörelse satte sina läppar mot mitt öra och viskade:
>>Det där kommer du att få ångra, Gabriel<< med en silkeslen röst kantad av taggtråd.
Han kysste min hals ömt, drog tillbaka ansiktet och såg på mig. Jag skrek inombords, för ögonen hatade mig och jag visste om vad som skulle ske redan innan han drog undan min tröja från nyckelbenet och krossade det med ett enda ryck i käken. Tänderna skar min kropp till flisor medan blodet pumpades ut ur min kropp, in i hans mun som var som fastlåst vid mig, och jag tänkte att nu dör jag innan han plötsligt slet sig loss från mig och gav mig en sista blick. Med halva ansiktet täckt utav mitt röda blod, och med en blick som genomborrade allt den mötte mimade han långsamt
Adjö
och försvann likt en skugga in i folkmassan. Det sista jag hörde innan jag föll till marken och tuppade av var skrik från folk som nu upptäckt den pöl av blod som långsamt täckte golvet runtomkring mig, och sekunden innan mitt huvud slog i marken insåg jag att inget någonsin skulle bli sig likt.
Kapitel 2.
De följande dagarna förflöt i kaos och banansallad.
Längre kom jag inte..
Jag har i princip hela fortsättningen klar i huvudet, så om någon av er läsare mot förmodan jättegärna skulle vilja veta hur det slutar (haha) så är det bara att fråga
OCH KOPIERA FÖR I HELVETE INTE. Vad kommer det för bra ur det?
|
| Kommentarer | | Nemisis - 19 feb 11 - 17:38 | | Pallejagblirgalen, jag tänker på den här så himlahimla ofta, och hur ledsen jag än över att du berättade slutet för mig så vill jag fortfarande ha mer att läsa så du måste faktiskt skriva ett slut på den där. En deal? Jag skriver om stenlejonen och du skriver klart den här? pussduärbäst | | Between - 19 jan 10 - 12:16 | Ja, den var skitbra! Vad duktig hon är :o)
Från mamma :D | | Between - 18 jan 10 - 22:54 | | Jag vill, jag vill, jag vill! Jag tycker att ditt sätt att skriva väldigt mycket liknar John Ajvide, vilket självklart är positivt. | | Nemisis - 17 jan 10 - 21:06 | Jag ser verkligen fram emot en forsättning/slut.
Du skriver så grymt jävla bra, blev helt såld på de första meningarna, med ordflödet, rytmen och självklarheten i alla ord. Däremot tycker jag att du har lite för precisa detaljer, som exakta klockslag och sånt, men det är bara små detaljer :) |
|
|
|
