Aldrig mer *oneshot* |
Det här är en skrivarövning från boken "Skriv om och om igen" (<3), från vilken jag fick första meningen (se under ->). Så det var det jag liksom tvingades skriva ^^'
~~~~~~~
I samma ögonblick som bollen går i mål vet jag – jag kommer aldrig mer att spela fotboll. Domarens visselpipa skär genom vårluften och jag faller ner på knä så att min långa, ljusa hästsvans faller fram och piskar mig i ansiktet. Motståndarlaget jublar och kramar om deras heroiska back som plötsligt brutit upp från sin position och överraskande snabbt trängt igenom våra linjer. När jag kastat mig efter bollen hade det redan varit för sent.
”Du suger, Katrin!” tjuter Jocke lyckligt.
”Ignorera honom, det var ett bra försök.” Backen Anna med sitt pageklippta, kastanjebruna hår klappar mig uppmuntrande på axeln, men hennes leende är besvärat.
Snabbt blinkar jag bort de hotande tårarna och kravlar in i mål för att hämta bollen som fångats i nätet. Till och med målvaktshandskarna verkar inte kunna få grepp, så det tar onödigt lång tid bara att ställa mig upp med bollen under armen för att sedan göra tummen upp åt mina lagmedlemmar, alla ser ganska sura ut.
Våra tränare, Eva och Leif, Annas föräldrar, blåser i visselpipan, så jag kastar iväg bollen till domaren innan jag tillsammans med resten av laget halvspringer mot avsittarbänken.
”Okej, jag vet att det står 6-3, men vi har fortfarande en chans.” Eva ser bra mycket gladare ut än Leif, som har armarna i kors och munnen pressad till ett smalt streck. ”Katrin, klarar du de sista femton minuterna?” Hon ler mot mig, förväntar sig ett jakande svar och blir direkt osäker då jag skakar på huvudet. Jag har ju redan bestämt mig. Aldrig mer fotboll.
”Om det är för idiot-Jocke så får du ta och skärpa dig.” Annas kinder har direkt blivit röda av irritation. I hennes blick ser jag precis vad hon tycker om mig. Att jag är en svag smitare. Hellre smitare än förlorare, tycker jag.
”Anna, var tyst.” sade Eva allvarligt, utan att se på sin dotter.
Några andra lagmedlemmar har börjat skruva besvärat på sig. Vendela och Adele suckar som vanligt och verkar tycka att jag är jättejobbig, värsta tidsdödaren liksom. Jag ser argt på dem, tycker att de borde vara i åldern där sport tas seriöst.
”Katrin, kan du inte vara med och spela den sista kvarten?” fortsätter Eva bedjande.
”Jag tänker inte.” Jag är väl medveten om att jag låter som ett litet barn.
Det ser ut som om Eva tänker säga något mer, men Leif avbryter sin fru genom att sträcka ut sin numera ganska fläskiga arm framför henne.
”Jag tror att Katrin har gjort sitt val.” säger han lugnt. Blicken han skänker mig genom de tunnbågade glasögonen var så skarp, bister och ogillande att jag riktigt krymper inför den. ”Adele, ta på dig dina målvaktshandskar.”
Och så glider alla iväg ur mitt synfält. Ganska chockad står jag där och stirrar rakt framför mig mot tennisbanorna som ligger på andra sidan de höga, gröna gallerstaketen. Jag är inte riktigt säker på vad jag hade väntat mig, antagligen att de skulle gå ner på sina bara knän och böna och be. Jag sneglar över axeln och ser Adele ställa sig på målvaktsplatsen, lite längre fram än jag brukar göra, och drar på sig sina svartblåa handskar innan hon stryker en hand genom det rödkrusiga håret. Hennes blick ligger hårt fokuserad på bollen, som domaren placerat för avspark. Trots att Vendela har backpositionen bara ett par meter ifrån henne skrattar de inte nonchalant tillsammans, så där som de brukar göra på träningarna.
På andra sidan fotbollsplan står Jocke. Hans ansikte har bleknat och han ser på mig bara en kort stund innan han vänder uppmärksamheten mot avsparken. Lena och den andra Anna, hon som är längst och sötast och som har kopparfärgat hår, rusar mot målområdet. Bollen tas ifrån dem av samma flicka som gjort de två första målen. Anna, tränardottern, är för andfådd för att hinna ikapp med henne.
Det hugger i mig då Adele kastar sig framåt och tar emot skottet, gör riktigt ont i hela min kropp då jag ser hur både Jocke och Lukas hoppar och hurrar för snobbiga, bortskämda Adeles skull.
Snabbt tar hon sig upp på fötter och skjuter iväg bollen, Lena tar emot den. Det blir mål. Fler hurrarop. Jocke springer in på plan och omfamnar Adele. Domaren jagar ut honom.
Utan att bry mig om bänkvärmarnas undrande blickar och tränarnas ignorans sluter jag av mig benskydden, tar tag i min vattenflaska och stormar iväg mot parkeringen. I min ögonvrå tränger en tår fram, som jag snart stryker undan med baksidan av min hand.
Nej, aldrig mer fotboll. Aldrig mer.
|
|
|
|
