Vinden viskar mitt namn. (del 20) lite info... |
-Först undrar jag ifall det faktisk är någon mer än Elin som läser denna novell?
Annars lägger jag ner den tänkte jag, fast jag skriver ett slut som jag kan mejla om någon ångrar sig!
Men vill ni ha kvar den och läser den så kommentera tack!!!
Ni kanske behöver läsa lite ifrån förra för att minnas, men här kommer iaf del nummer 20!!!-
Hon var söt. Ska jag vara ärlig var hon lik mej, ögonen var identiska med mina. Hennes näsa också. Pappas näsa…
Den lilla tittade upp över min axel och pekade emot Leif.
– Pappa? Hennes röst var mild och söt.
Jag nickade åt henne och såg ner i marken när hon vaggade fram till sängens kant. Hennes rumpa var stor utav blöjan, hon såg lite ut som en liten teletubbies. Jag ler lite åt min tanke och går fram till sängen jag med.
-jag tror att han sover… viskade jag till Bella.
– Pappa? Hon petade på hans axel och konstaterade att han sov.
Dörren öppnades och mamma steg in. Hennes blick svepte oroligt över rummet och stannade först på pappa, sen på mej, på Bella och på mej igen.
– jag ser att du har träffat din lillasyster… sa hon. Jag såg på hennes ansikte att hon var nervös. Jag tyckte så synd om henne.
-ja, men jag…
Hon avbröt mej.
– Bellan lilla, det var inte meningen att du skulle få veta det så här…
- Mamma. Jag visste redan, det är lugnt.
Det var inte lugnt. Min pappa lämnade mej och skaffade ett nytt barn med mitt namn, och min mamma sa inget fast hon visste. Klart som fan att det inte var lugnt! Men hon såg så sorgsen ut där, i öppningen utav det vita rummet som nu var mörkt. Jag ville inte förstöra henne ännu mer.
Mamma, jag biter ihop. För din skull, och för lilla Bella… Min lillasyster.
- Jag älskar dej. Sa mamma efter att hon granskat mitt ansikte en stund.
- Jag älskar dej också. Sa jag och gav henne ett litet leende.
Lilla Bella verkar inte förstå något alls, och börjar fråga efter sin mamma.
Det blåser ute, det hör man igenom glasrutorna i rummet. Det är som om vinden vill säga något, men jag hör inte vad den vill. Pappa sover fortfarande. Doktorn säger att han inte vet när han vaknar, men att det kan bli bra igen. Kan.
- Leif… Jag älskar dej, det gör jag faktiskt.
viskar jag innan jag lämnar rummet. På något vis var jag säker på att han hörde. Jag var säker på att han hörde vinden utan för väggarna, jag var säker på att han hörde mina ord. Jag var inte säker på om han ville höra dem, men jag hoppades.
|
| Kommentarer | | fridafahlstedt - 27 jan 10 - 20:29 | lilla korv unge, du är bäst
skriv mer NU ! <3 | | Eiilin - 17 jan 10 - 22:14 | Allis de måste va non mer som läser de är så BRA!!!!!!!!!!!
forstätt skriv (: du har talang ju |
|
|
|
