Älskade syster! || OneShot || |
Älskade syster
Av: Pauline Wågström
I början tänker man att det inte kan drabba en själv, men man har fel. Det kan hända vem som helst, när som helst, allt beror på slumpen.
Men varför skulle just min familj behöva drabbas av det här? Vi som redan har så mycket problem, livet är inte rättvist, det är allt annat än rättvist …
- Madeleine, kom nu, vi ska åka!
Madeleine suckade och gick långsamt ner till sin mamma, som stod och väntade på henne i hallen. Nu skulle det som hon hade fasat för så länge inträffa.
Hennes storasyster skulle flytta ner till ett behandlingshem i Skåne och varken Madeleine eller hennes mamma skulle kunna åka och hälsa på henne så ofta, eftersom Skåne låg så långt bort.
Det låg ju allra längst ner i Sverige …
Det var alkoholens stora fel, alltihop. Madeleine hatade alkohol, för det var den som hade förstört hennes storasysters liv, det var på grund av alkoholen som hennes storasyster var inlagd på psyket och inte hade någon frihet.
Madeleines storasyster hade missbrukat alkohol under en lång tid och hon hade supit sig full varenda helg innan hon hade blivit inlagd på psyket.
Det var inga större fel på henne egentligen, men eftersom alkoholen gjorde henne självmordsbenägen och fick henne att göra en del saker som var skadliga för henne själv, så var hon tvungen att vara inspärrad.
Madeleine ville inte att hon skulle vara inlagd på psyket, men det var ändå en trygghet för henne, för nu behövde hon inte längre oroa sig för vad hennes syster sysslade med på helgerna, då hon var så full att hon knappt kunde stå upprätt.
Allt det där var ju över nu, förhoppningsvis …
Jönköping, sjukhuset, våning två, avdelning E.
Det var där Madeleines storasyster var inlagd. Madeleines storasyster var nitton år, snart tjugo och hennes namn var Mikaela.
Hon hade nu varit inlagd på psyket i snart nio månader och hon var näst intill hospitaliserad.
Hon var livrädd för det som väntade henne, att hon skulle ut i verkligheten igen, till behandlingshemmet och försöka få ordning på sitt liv igen.
Madeleine förstod henne verkligen, trots att hon själv aldrig hade varit i samma situation.
Hennes hår var tovigt och otvättat och hon var blek och finnig i ansiktet. Mikaela åt nu så många tabletter att hon mådde dåligt av det och Madeleine förstod inte hur personalen på avdelning E kunde fortsätta tvinga i henne en massa tabletter när de såg vilken dålig inverkan de gjorde.
Det hela var ofattbart.
Var man inlagd på psyket, så var det ju meningen att personalen skulle få en att må bättre, inte sämre …
Mikaelas väskor var nu packade och hennes rum på psyket var tomt och urstädat. Madeleine och hennes mamma stod och väntade på Mikaela, som höll på och prata med en från personalen och Madeleine var väldigt tveksam.
Vad sa man egentligen till sin syster när hon skulle iväg ner till ett behandlingshem i Skåne? ”Hej då, ha det så bra”, nej knappast …
Det fanns ju egentligen inget vettigt att säga och Madeleine vågade knappt tänka det, men det kunde ju vara så att hon kanske aldrig mer fick se sin storasyster, tänk om hon tog livet av sig!
Det fick bara inte ske, det fick det inte. Men egentligen var Madeleine förvånad över att Mikaela aldrig hade lyckats med det, för hon hade ju gång på gång skurit sig med rakblad så djupt på både armarna och benen, att hon hade blivit tvungen att sy och Madeleine hade mått illa de gångerna hon hade fått syn på skärsåren.
Mikaela hade även bränt sig själv med cigaretter och slitit upp stygn från sina sår, allt för att göra sig själv illa, hon hade verkligen dålig självkänsla.
Madeleine suckade djupt, men bestämde sig för att försöka tänka positivt. Älskade syster, tillade hon i sina tankar. Jag vet att du klarar det …
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Twilighthyper - 18 jan 10 - 09:08- Betyg:  | | bra<3 |
|
|
|
