verkligeheten är som drömmar - bara värre *delnio* |
hejhejhej :3 har skrivit del nio nu :D
Enjoy and give me coments :D
sanna
Jag kände hur tröttheten spred sig i mig när jag försökte ställa mig upp.
Jag satt nu på sista flygplanet som jag bytt till.
Detta var litet och skabbit jämnfört med dom två tidigare flygen jag tagit.
Jag kollade åt Ty's håll och såg honom nicka till.
Han var så underbart söt!
Han hade hjälpt mig vid mina utbrott om att jag skulle ta mitt liv om hon försvann.
Jag satt och läste igenom alla breven jag hade fått av alla från sverige.
I varje brev stod det nåt i stil med "jag saknar dig! kom hem!"
Jag öppnade ett brev som var adresserat från brandkärr och antog att det var Jennifer som hade skrivit.
Men det var det inte.
Sanna! Det är galeT tråkigt här hemma utan dig.
Och jag är ledsen att det blev som det blev.
Jag saknar dig och längtar efter dina kramar.
Snälla ! kom hem!
kramar E.
Ps. jag älskar dig.
Jag knögglade ihop den lilla pappersbiten och tryckte ner den i min handväska.
jag kollade åt Tysons håll och mötte ett par förvånade ögon.
-Var det från någon du inte gillar eller?
sade han sedan.
-ehh.. ja.
Kom det ur mig.
Jag vände bort huvudet och kollade ut på dom vackra vita målnen.
Tänk om allt var så lätt som dom.
att allt bara flög som man ville.
jag vände mig om och såg in i hans ögon.
Han förde sitt ansikte mot mitt, sina läppar mot mina och vi kysstes.
-Jag älskar dig Sanna!
sade han sedan och kysste mig igen.
Men det ända jag kunde tänka på var E och om min bästavän skulle dö.
Lydia
Jag hade tagit det första tåget till Nyköping när jag hade fått veta.
Och när jag kominspringandes i väntsalen såg jag mina vänner som satt och grät eller försökte övertyga sig själva om att det skulle bli bra.
Jag sprang fram till alla och gav dom en kram.
-Det kommer årdna sig tjejer! Det lovar jag!!!
Men jag kunde inte lova det.
Det var än så länge tomma ord.
Jag gick in i salen där Fanny låg och runt o satt hennes familj.
Jag sprang fram till lotta som satt och höll min "systers" hand.
-Hur länge har hon varit så här?
Frågade jag tillsist.
Lotta såg trött på mig och i hennes ställe svarade Thimmy sammanbitet.
-Tre dagar.
Jag kramade om min vän och viskade i hennes öra att jag älskade henne och om hon dog skulle jag följa med henne.
En en gång kom jag ut i det lilla väntrummet och såg mina älskade vänner bara vänta på det bästa.
Jag gick fram till Maja som satt och grät.
Jag tog hennes hand och höll om henne så gott det gick.
Det här kanske bara hade varit en mardröm.. men nu kanske mardrömmen skulle slå in.
Maja
Mina ögon värkte och min röst var tunn.
Jag som skulle vara den stora tjejen och stötta alla.
Jag som var sjutton år.
Till en början hade jag inte låtit något psyka mig men efter tre dygn så var man inte lika övertygad längre.
Lydia hade kommit till min hjälp.
Hjälpt mig att hjälpa resten av oss.
Jag visste att Fanny skulle klara sig.
Hon var en av dom starkaste av oss.
Mitt hår var fettigt och jag luktade illa.
Jag skulle egentligen behöva åka hem och duscha eller..
Vi alla skulle behöva det.
Min lillasyster hade gråtit oavbrutet i tre timmar nu.
Jag kunde inte göra något för att stoppa det.
Jag var inte så stor som jag trodde!
Jag kunde ju inte äns hålla ihop gruppen!
Hannas smink som hon så mycket brydde sig om hade blivit en enda röra i hennes ansikte.
Dörren öppnades från sal 43 och ut kom Fannys familj utsampandes.
Alla lika svullna om ögonen som vi och alla lika ofrächa som vi.
Dan , som var Fannys mammas man kollade på oss med tårar i ögonen.
-Fanny ska veta att hon har riktigt fina vänner som bryr sig så här mycket!
han brast ut i tårar och Kim kramade om honom.
Sist kom Fannys mamma Lotta och sa
-Vi behöver åka hem och duscha av oss och så , vi kommer tillbaka om två timmar!
Sedan kramade hon oss alla och gav oss en kyss på kinden.
Jennifer
Jag frös... jag ville att det här bara skulle vara en mardröm.
Dörrar öppnades och dörrar stängdes till det lilla vänterummet där vi satt.
Jag satt och tänkte på Nesar som hade sagt att vi skulle träffas i dag och att han hade en överaskning till mig.
Jag undrar vad det var och varför han var tvungen att göra det just idag.]
Dörrarna öppnades igen och in kom en ganska lång , snygg kille.
Han kollade på oss och log.
Jag undrade varför och började känna mig obekväm där jag satt u mjukis kläder och osminkad.
bakom honom stack ett huvud fram , ett välbekant ansikte uppenbarade sig och en lila halsduk föll till marken.
det var Sanna.
Hennes solbrända ansikte lyste upp hela rummet.
Vi alla sprang fram till henne och kramade om henne.
Så här glad hade jag inte varit sen vi hade träffats för sist,
Ett minus bara... våran bästavän låg i koma och man visste inte om hon skulle bli bättre.
Hon kollade mot rummet och vi nickade och hon gick in i rummet.
Fanny
Det hade varit tyst i en halvtimme ungefär, men nu hörde jag hur dörren öppnades och stängdes.
Tysta snyfftningar hördes från den ena sidan rummet och fortsatte fram till min säng.
Jag undrade vem det var.
Denna någon tog min hand och strök den.
-Fanny.. jag vet att du kanske inte hör mig nu..?
Men snälla jag ber dig Fanny! Vakna!
jag kände en droppe mot min hand.
Rösten var så bekant men okänd på något sätt.
Den var len och så älskvärd men jag kunde inte sätta fingret på vem det var.
-Fanny!! Älskling! jag är här!
Snälla svara!!!
Rösten skrek åt mig.
Jag stod på en scen strålkastar ljusen var så starka.
Jag ville gå till dom.
Bakom mig stod en mikrofon.
Jag vill sjunga i den.
Men ljuset lockade mig, det kom musik från högtalarna bakom ljuset.
Jag hörde ett pipande jätte jobbigt ljud.
Det kom från högtalarna.
jag backade och tog tag i micken.
- Kan någon få tyst på ljudet?!
Skrek jag i mikrofonen. ingen svarade men det pipande ljudet fortsatte.
Jag höll för öronen och skrek samma sak igen.
Plötsligt kom en hund springande fram till mig.
Det var min hund från när jag var liten.
Flisa!
Jag sprang mot henne men hon hoppade upp mot mitt bröst och morrade.
Hon hoppade mot bröstet igen.
När hon tröck mig med tassarna kändes det om en elektrisk stöt.
Jag försökta putta bort henne men hon komm tillbaka springandes morrandes och hoppade upp på mitt bröst.
Jag slog upp ögonen och drog in ett djupt andetag.
Jag var inte på en scen längre.
Jag låg i en säng och det var massa män och kvinnor i vita rockar och munskydd.
Min första tanke var att dom skulle skada mig , jag skrek.
Det högsta jag kunde.
En av dom försökte förbrylt lugna ner mig men klarade det inte.
En dörr öppnades och in kom alla mina vänner och min familj.
Jag såg Sanna waern, Ida Andersson, Hanna bergström,Josefine Miller,Lydia Nyström,Maja andersson, Jennifer Wassgren, Min mamma charlotta milos , min pappa Patrik Holmquist, Mammas man Dan Milos, mina två bröder Kim jeansson och Thimmy Milos Holmquist.
Dom var där i rummet.
Tårar brände under ögonlocken.
Dom här personerna älskade mig och jag hade velat lämna dom.
-Jag älskar er också. försökte jag få fram men min röst var tunn.
Min mamma brast i tårar och sprang fram till mig och nästan alla följde hennes initsiativ.
Jag kunde inte röra mig och jag kunde inte prata men jag tror att dom förstod vad jag ville säga.
Josefine
Sanna hade gått in till Fanny.
Vi hörde mumlande och snyftningar där innefrån och plötsligt började det pipa.
Sanna hade kommit utspringandes ur rummet och skrek.
-Grejen , piper och vågorna på den där grejen som visar att hon lever börjar försvinna!!!!!
Ett helt gäng med doktorer sprang in i rummet och var där inne ett bra tag.
Det var nu vi skulle få veta... Fanny kanske var död i detta nu.
Det visste ju inte vi.
Jag såg hur mina vänner en efter en bröt ihop av panik.
Och även jag satte mig ner på en stol och började slia i mitt hår.
Jag grät högt och jag tänkte inte dämpa mig.
Jag hörde någon som sade "klar" och sedan en stöt.
Jag kollade mot dörren där våran vän kämpade för liv eller död.
Dörrarna från korridoren öppnades.
Fannys familj kom springandes och Patrik skrek - Vad är det som händer?
Ingen av oss kunde säga något.
Men dom förstod när dom hörde ordet "klar" från rummet.
Allt blev tyst. som att hela världen väntade på något.
Det pipande ljudet försvann men ersattes snabbt av ett ljudligt skrik.
Vi kollade på dörren och sprang sedan in.
Fanny satt i sängen och skrek för full halls.
Vi kollade på varandra och jag började gråta.
Fanny mimade "jag älskar er" eller något istil med det där hon satt i sängen.
Lotta bröt ut i en våldsam glädje gråt och sprang fram till sin dotter.
Vi andra gjorde likadant.
Hon levde!
Fyra dagar av undran och nu är det slut!
Hon lever och allt skulle bli tillbaks till det normala!!!! Eller?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tiiepaandersson - 16 jan 10 - 11:46- Betyg:  | omg, jag grååååter :o
du mååååste fortsätta skriva gumman!! <3
FORTSÄTT FORTSÄTT FORTSÄTT FORTSÄTT!!!!! | | hallon-saft - 14 jan 10 - 18:42- Betyg: | åh gud jag börjar faen gråta när jag läser det här :o
hoppas allt blir bra igen!!
och jag vill verkligen veta vad nesar har för present till mig (A)
du är bääääst gumman!
I love yaaah <3 |
|
|
|
