På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 33'

öh massa snusk varning, nej inte massor, men lite xD

Liam Strand

Inte ens tanken på att inte behöva tänka var speciellt inbjudande längre. Det var precis av den anledningen som Liam gett upp, det och Mario. Liam hatade Mario för att han struntat i vad Liam sagt och dykt upp ändå. Nu ångrade han att han lämnat tillbaka pengarna, för han var i äckligt stort behov av dem. Men han kunde ändå inte tänka tanken på att faktiskt betala sin egen hyra med någon annans pengar. Mario var inte en av tusen andra, Mario var en klass för sig. En klass som Liam aldrig skulle hyra ut sig själv till. Av någon anledning var Mario den enda som fick honom att stå ut med tanken på att han faktiskt levde. Fan ta Mario.
Liam ställde tallriken med nudlar på köksbordet och satte sig ner på en stol. Den senaste tiden hade han funderat över sitt hem. Han betalade hyra och han bodde där, men alla möbler som stod där inne var inte hans. Inte köksredskapen och inte ens den ickefungerande tv-apparaten var han. Allt som stod där inne hyrde han tillsammans med lägenheten, som han endast kunde hyra tack vare att han hyrde ut sig själv. Han ville inte mer, den tanken hade han tänkt många gånger, men på något sätt hade han alltid hittat styrkan att fortsätta. På något sätt, ända fram till nu, och allt var Marios fel, tack vare att han försvagat Liam genom att visa honom vad känslor var.
Nudlarna han bli kalla och klibbiga innan Liam kom på att han kanske skulle äta dem också. Det var inte speciellt gott men Ica hade haft slut på biffsmaken, precis som curry och kyckling. Vanligtvis skulle han struntat i att ta några av dem, men just den där dagen hade han känt sig lite modig och köpt räkor, vilket bakslag.
Efter att ha tvingat i sig maten så bestämde han sig för att ta itu med den enorma högen disk som stod på bänken. Liam behövde sysselsätta sig med något, diska, städa rita och ringa till brorsan. Allt för att slippa bli hunsad av en gubbe. Det var dumt gjort av honom, han visste det, att inte betala hyran betydde att han inte skulle få bo kvar där. Tanken verkade inte göra någon skillnad, det enda som hände var att Liam fick ångest över vad som skulle bli av honom.

Efter allt diskande och onödigt plockande kunde Liam inte dra ut på det mer, han låg i back och hade gjorde det de senaste två dagarna. Allt oftare bankade hyresvärden på dörren och det fanns inget i världen som kunde hjälpa honom längre. Om han inte valde att hjälpa sig själv på det mest korkade sätt.
Liam gick ut och satte sig på bänken, han dinglade lite med benen och sneglade då och då mot gatan. Hjärtat gick i 180, och han gjorde allt för att dra ut på det. Varje gång han gick miste om en kund började hjärtat slå snabbare, för att han visste att snart, var det hans tur. Sen stannade den där bilen, en vit Mercedes. Han kände igen alla bilar som passerade där, han hade suttit i alla bilar som passerat. Men han hade många gånger undvikit den vita Mercedesen, kanske för att den var okänd.
”Någon gång måste var den första” mumlade han och reste sig upp. Han gick mot bilen och satte sig. Gubben hade redan byxorna uppknäppta, ville han göra det i bilen eller vad? Föresten var det inte ens en gubbe. Runt trettioårsåldern max trettiofem, ingen som passade in där. De flesta var ölmagegubbar men inte denna. Snarare såg han ganska vältränad ut och inte så äcklig som många andra, men han var äcklig. Gubbarna var äckliga, han som satt vid ratten var äcklig och inte minst var Liam äcklig.
”En halvtimme” Rösten var inte hård men däremot skrämmande kall. De flesta brukade påstå att de ville ha en timme men klarade sig oftast under halvtimmen ändå. Det spelade inte Liam någon roll så länge han fick så mycket betalt än vad de kommit överens om. Visserligen hände det ytterst sällan, men de där kunderna som ville komma tillbaka för mer betalade extra ibland. Kanske också en anledning till att han undvikit Mercedesen.
”Femhundra” Liam skulle antagligen kunna kräva mer, men risken fans att han blev utkastad ut bilen som nu stod stilla. De hade i stort sett bara kört runt hörnet och ställt sig på en liten parkering till en byggnad med lägenheter.
”Trehundra”
Liam ansåg faktiskt att hans kropp inte var förhandlingsbar, men det var den faktiskt.
”Fyrahundra” Han kunde inte fatta att han satt och diskuterade saken egentligen, han skulle sluta med hundrafemtio om han inte stängde igen käften.
”Baksätet”
Liam trodde inte att han menade allvar först men tydligen så gjorde han inte det. Fyrahundra och han kunde inte ens kosta på sig ett fallfärdigt rum för någon femtiolapp.
”Pengar först” Liam fattade inte vad han höll på med, detta skulle han få fan för om bara ett par minuter. Men han behövde fyrahundra och var tillräckligt desperat för att vara både spydig och övermodig.
Så fort han fått pengarna och stoppat ner dem i fickan satte han sig i baksätet. Nu när faktiskt fått pengarna så kunde han knappast säga emot längre.
Killen som satt där sa att han hette Henrik, Liam kunde inte bry sig mindre.
”… och du heter?”
Som om Liam tänkte säga vad han hette, det skulle väl bara användas emot honom i rätten eller nått. Men Erik hade sagt att det var onödigt att säga sitt namn. Då fanns det faktiskt en anledning till det.
”… Du är min i trettio minuter och jag börjar inte räkna förrän du sagt ditt namn” Utpressning, bra jobbar Henrik. Liam kunde ljuga, men han var inte så bra på att komma på snabba och spontana namn. Och han kände inte för att sitta där i flera timmar bara för att han inte kände för att säga sitt namn. Men han kunde förstås ta sitt andra namn. Det skulle han göra.
”Benjamin” Det var faktisk så han hette; Liam Benjamin Strand, tilltalsnamn Liam. Fult om han fick säga vad han tyckte. Henrik harklade sig lite och pekade neråt, han hade visst fått fram ett riktigt monster medan Liam satt och övervägde val av namn.
Liam suckade och satte sig på snedden men var noga med att titta rakt fram, genom framrutan när han tog tag i kuken på Henrik. Varför han nu trodde att Liam, eller Benjamin ens skulle bry sig om att komma ihåg det.
Henrik verkade tycka att han behövde lite hjälp på traven för Liam kände en hand runt nacken och huvudet trycktes ner, suga också, Liams turdag.
Så höll det på, Liam lyssnade till snabba andetag och små grymtningar, han själv kände sig mest uttråkad. Att suga av någon var väl inte det värsta som kunde hända. Däremot blev det jobbigare när Liam fick äran att stå på alla fyra och slå skallen i bildörren varje gång Henrik tog i för mycket. Snubben hette säkert inte ens Henrik, han såg inte ut som en i alla fall, mer som en Jan, eller kanske Arvid. Tända på att kalla Liam hora verkade han också göra, Liam ansåg att han använde ordet på ett onödigt nedlåtande sätt. Men det spelade inte honom någon roll, det som däremot störde honom ordenligt var att klockan på instrumentbrädan började närma sig fyrtiofem minuter. Liam orkade inte mer, han hade världen bula i huvudet, han kände sig äcklig och de hade faktiskt kommit överens om en halvtimma. Mario, honom tänkte Liam på, han var mycket bättre än alla gubbar tillsammans. Försiktig, på gränsen till romantisk och han drog ut på det hela så Liam fått chansen att känna den där frustrationen. Men inte gubbarna det var bara in ut, och dessutom kasta bort pengar på det, idioter.

Liam gick inte hem direkt, han gick till affären, maten började ta slut. Det var långt ifrån mycket mat man fick för fyrahundra nuförtiden. Hans kylskåp hade en tendens att stå tomt hur mycket han än handlade. Fyllde på mobilen med hundra kronor gjorde han också, sen återstod den en hundralapp och några kronor, kanske en femma också. Den bestämde han sig för att lägga i burken med hyra. Men det fick han aldrig chansen till att göra för när han kom hem stod hyresvärden utanför dörren med utsträckt hand. Liam la dit sedeln och småpengarna och gick in, hyresvärden ville ha mer, men Liam hade inte mer.
Så fort han lagt maten i kylskåpet och ställt tandkrämen i badrummet ringde han Filip. Det var tur att han inte hade det problemet att han behövde raka sig, även om det skulle få honom att se lite manligare ut. Lite fjun hade han kanske, men knappast något som någon skulle lägga märke till. Mario däremot han hade skäggstubb, det syntes inte så väl mot den märk huden. Däremot visste Liam att om man kände med handen så kändes det lite strävt, men inte alls obehagligt, snarare tvärt om. Det var mysigt att stryka fingertopparna mot Marios kind oh inte bara kinderna.
”Hallå?”
”Hej” Liam hade helt glömt att han satt i telefonen och faktiskt ringt till någon. Filip var den enda han ringde till, han hade inte det där behovet av att ringa viktiga samtal. Inte heller ta ansvar och se till att räkningar betalades inom rätt tid eller något annat. Han visste helt enkelt inte vad som behövde göras när man nådde vuxen ålder. Om han plötsligt kastade ut i verkliga livet skulle han vara som en vilsen fisk i storstaden. Död, precis, han skulle vara stendöd innan det hände honom, därför oroade han sig inte. Han var inte ens rädd för att dö som alla andra, däremot var han livrädd för vägen dit.
”Jag hade tänkt ringa dig”
”Jaså?” Ännu en gång lyckades Liam glömma bort att han satt i telefonen och lät minuterarna bara passera
”Ja, mamma sa att jag skulle ringa”
Alltså ville hon något men kunde självklart inte förmå sig att säga det själv. Istället fick Filip göra hennes skitgöra, vilken kärring.
”Släkten kommer när Anton fyller år, så du måste komma, enligt henne. En stor lycklig familj du vet”
”Okej” Klart att Liam tänkte gå dit, men knappast för hennes skull.
Liam glömde helt bort varför han ringt till Filip egentligen, kanske för att höra en välbekant röst. Men något vettigt att säga hade han inte haft. Bara mer saker att inte se fram emot, som att tvingas smälla på bredflinet och gå hem till sin mamma för att låssas tillhöra en familj som inte ens klassades som familj.
Det kliade i fingrarna på honom också, han ville rita något. Men sidorna i skissblocket tog slut snabbt och han hade inte ens de där ynkliga trettionio svenska riksdalerna som det kostade att införskaffa. Han kunde visserligen måla på väggarna men hyresvärden var redan arg för det där med både taket och dörren. De där färgerna som han satt där, när han inte visste vad han skulle göra av alla känslor han hade för Erik. Gult för lycka Erik gav honom när han var nere, blått för den värme Erik skänkt honom och vinrött för allt hat. Dörren sa honom inget längre, inte den minsta känsla bubblade i Liam. Allt den där betydelsen i färgerna hade bara funnits där när Erik levde. Nu var de borta, precis som Erik.
Med en suck satte sig Liam ner i soffan och fångade upp Oscar som sprang förbi. Vad han skulle gjort utan råttan hade han ingen aning om. Han kunde inte sova när det var tyst, Oscar var aldrig tyst, inte högljudd, men inte heller tyst. Bara tanken på att veta att det fanns någon dör, även om det var en råtta gjorde allt så mycket mindre ensamt. Oscar sa inget heller, han sa inte emot och gnällde inte när Liam kände att han behövde beklaga sig över någonting.
”Vad ska vi göra nu då?”
Oscar kilade iväg mot köket, kanske för att se om Liam tappat något gott på golvet. Liam gick in i badrummet och ställde sig i duschen. Det spelade ingen roll hur mycket han duschade. Smutsig skulle han vara ändå, men för det betydde det inte att han skulle gå runt och lukta skit.
Liam låg illa till också, det visste han, på gränsen att få beblanda sig med gatubarnen. Även om han borde göra allting för att hålla huvudet över vattnet så orkade han helt enkelt inte längre. Det hände alla, att de gjort något så länge att all ork försvann, och han hade ju aldrig hat lusten. Så det var väl inte så konstigt att han gav upp dubbelt så snabbt som alla andra.
Mario hade inte besökt honom på två dagar, det kändes bra samtidigt som det var hemskt. Han ville inget hellre än att se det där ansiktet. Det fick honom att känna sig lite bättre till mods. Om han bara kunde ta med Mario in i de där bilarna, så skulle han vara miljonär vid det här laget. Men det fungerade inte så, därför fick han nöja sig med ett par besök från Kim då och då. Kim som lovat att hälsa på någon gång under kvällen, men när det blev var ingen som kunde veta helt säkert.
Liam stängde av duschen och brydde sig inte ens om att dra en handuk runt sig när han klev rätt ut och in i sovrummet för att hitta kläder. Marios tröja luktade inte Mario längre men det kanske var lika bra. Han drog den ändå över huvudet och luktade på den. Någonstans i någon tråd kanske det fortfarande fanns en lite doft kvar. Byxorna, också Marios var alldeles för stora och gled ner om han inte såg till att knyta åt dem ordentligt.
Fotot på Erik stod bredvid sängen och det hände att han kastade ett öga på den innan han skulle sova. Hans vackra Erik, som lovat att aldrig vara långt borta. Frågan var väl vart han höll hus nu, när Liam behövde honom som mest.

Det ringde på dörren och Liam öppnade han hade redan räknat ut att det var Kim. Därför tittade han inte ens i kikhålet innan han öppnade. Det gjorde han alltid annars, stod det någon okänd därutanför vägrade han att öppna dörren.
”Här” Kim satte ett skissblock mot bröstkorgen på honom.
”Du sa att du behövde ett”
Liam hade visserligen nämnt att has tagit slut, men det betydde inte att Kim behövde springa och köpa ett åt honom för det.
”Du behövde inte”
”Det är inte från mig, det är från Mario” Kim fortsatte in i lägenheten och satte sig i soffan. Liam stod kvar vid dörren och glodde på skissblocket. Vad försökte Mario tills egentligen? Fjäska sig till en plats i hans hjärta eller? Om det var det han ville försöka med så kunde han sluta försöka. Mario hade redan en plats där men Liam lät honom inte fylla den.
”hur vet han att jag behöver ett då?”
”Jo för att jag sa att du behövde ett”
Liam himlade med ögonen, skulle Kim göra det ännu svårare för honom. Det skulle aldrig hända därför la han blocket i knäet på Kim.
”Säg att han kan behålla det”
”Mario har ingen användning för det” Kim gav envist tillbaka det, och Liam hade ju sett hur Mario ritade, han hade till och med kvar bilden på draken.
”Hälsa tack från mig” Mumlade han och tog en penna och började klottra lite på första sidan. Det var nått han bestämt sig för, att första pappret i varje skissblock skulle vara ful. Eftersom att han inte gillade när någon kollade igenom hans bilder och om första bilden var ful var det inte många som ville titta vidare.
”Gör det själv”
”Om han ville att jag skulle göra det själv, kunde han ha kommit med den själv” Liam tänkte inte ge Mario nöjet att gå dit för att tacka honom för femtio papper i ett spiralblock.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

SoGetLost - 14 jan 10 - 14:29- Betyg: