(M/M) I varje andetag - kapitel 34 |
Det här kapitlet är konstigt. Rätt igenom konstigt och jag vet inte. Är hyfsat nöjd med det. Ni får ta och läsa och avgöra själva ifall ni tycker att det är bra.
Tack för kommenterarena på förra kapitlet. De är alltid lika mysiga att läsa.
Kapitel 34
”Karlsson-Jidberg”
”Kan jag få prata med Alex?”
”Varför vägrar du lämna honom ifred?”
”Får jag prata med honom?”
”Jag ska hämta honom”
”Tack”
”Ja, det är Alex”
”Varför svarar du inte på din mobil?”
”Jag vill inte prata med dig”
”Snälla, låt mig få förklara”
”Nej och ring aldrig hit igen!”
”Vet du om en sak?”
”Vad?”
”Efter det att jag pratat med din mamma och fått reda på att du och Hugo flyttat ihop, då grät jag. Jag bröt ihop”
”Sluta”
”Jag kan inte de, förstår du inte det, Alex? Jag önskar nästan att jag kunde släppa taget om dig, men det kan jag inte och att veta att du flyttat ihop med en annan, det gör ont, obeskrivligt ont”
”Om det nu gör så jävla ont, gå till en psykolog då!”
”Det gör jag redan och det hjälper inte”
”…”
”Snälla Alex Jidberg, ge mig fem minuter till att förklara, sedan lämnar jag dig ifred”
”Nej. Jag vill inte höra”
”Varför inte? Varför kan du inte hjälpa mig att komma över dig?”
”För då måste jag dra upp allt igen och det vägrar jag”
”Du påminns redan om det varje gång jag ringer, så vad spelar det för roll?”
”Hej då!”
*
När Christoffer vaknar nästa morgon beror det inte på att hans pojkväns väckarklocka ringer ilsket. Nej, den ska inte väsnas förrän om tretton minuter inser han då han kastar en blick på klockan, utan det är ett högt skrik som skär genom hans öron och väcker hans sinnen.
”Vad är det om?!”, halvskriker Alex till fråga, men gör ingen ansats till att lyfta upp ansiktet ifrån kudden, vilket gör att hans ord grumlas och inte heller anstränger han sina muskler för att byta position från att ligga på mage med huvudet in mot väggen, till att vända sig på sidan och titta efter vad människan-som-praktiskerar-som-tupp vill.
”För i helvete! Ni är så jävla äckliga och så jävla ngnh!” Christoffer tittar oförstående på Jonas och undrar i sitt huvud vad det är som gör att de är äckliga och han undrar även varför den äldre sonen Jidberg försöker sig på att tala grottmänniskospråket.
”Kan du tala om varför du står och skriker som en idiot mitt på morgonen eller?!”, fräser Alex fram och Christoffer lägger på minnet att komma ihåg att hans silverögonpojke tydligen har ett ilsket morgonhumör. I alla fall när det gäller sin bror.
”Varför jag står och skriker?! Vad fan tror du?!”, skriker Jonas och gör en paus, samlar luft. ”Jag kommer in här för att vara snäll och fråga när ni skulle upp och vad möts jag av?! Två nakna människor varav den ena råkar vara min bror. Jag vet inte vad du tycker, men jag anser faktiskt att det inte är så värst trevligt att se er ligga hopslingrade utan kläder och sed-”
”Ge dig, va inte så töntig”, avbryter Alex, men Jonas ignorerar honom.
”Och sedan, när jag äntligen hämtat mig ifrån chocken och blivit tacksam över att jag fortfarande har kvar synen, ja då ska jag lyckas trampa i en fucking jävla använd kondom som ligger släng mitt på golvet! Förstår du hur jävla äckligt det är?! Trampa runt i eran jävla sperma liksom! Ni kunde ju för i helvete åtminstone ha slängt gummiskiten i soporna efter er!”, gormar Jonas och klampar ut ur rummet, smäller igen dörren efter sig.
Christoffer vrider på huvudet och ser på Alex, som håller sig halvt upprätt med hjälp av sina armbågar. Först gör de ingenting annat än att stirra frågande på varandra, låter Jonas ord sjunka in och sedan, i exakt samma ögonblick, brister de ut i världens asgarv. Christoffer skrattar så mycket att han rullar över på sidan, drar upp benen mot magen och håller sig krampaktigt om magen. Kan knappt andas pågrund av att han skrattar så mycket och han är medveten om att Alex gör precis likadant som honom själv. Fast det är ju klart, det går väl inte att reagera på något annat sätt. Om man nu inte hamnar i Jonas situation då.
”Såg du hu… hur arg… hur arg han blev?”, får den ljushåriga pojken fram mellan skratten. Han kan inte göra annat än nicka till svar.
Det hinner gå några minuter innan de kan samla sig tillräckligt mycket för att klara av att andas så de inte riskerar att drabbas av syrebrist och då tystnaden äntligen fyller rummet börjar väckarklockan ilsket göra sig påmind om sin existens. Det plötsliga genomskärande ljudet får dem båda att rycka till, vilket i sin tur gör att de åter igen faller in i skrattets härskande makt. Tyvärr är det dock inte lika trevligt att skratta i symbios med uppvakningssignalen och Alex suckar högt, men kliver ändå upp ur sängen med ett leende för att slå ihjäl det påträngande ljudet.
Christoffer ligger kvar i sängen och ser på sin pojkvän är han nu står mitt i rummet och blickar ut genom fönstret, utan att ha så mycket sim en endaste tråd på kroppen. Det är först nu han inser att Jonas uppenbarligen tände taklampan då han kom in, annars skulle unge herr Stjärnström inte kunna låta sina ögon vara fästa på Alex och inte heller skulle han kunna känna värmen som sprider sig i kroppen på grund av det, eftersom om han inte tänt skulle den ljushåriga människan stå i ett kompakt mörker.
När Alex går fram till garderoben, öppnar den och låter sin blick svepa över de olika plaggen för att hitta något passande att täcka sin kropp med, fylls Christoffer av en obeskrivlig känsla över att inte vilja lämna hans sida. Han vill inte vara utan silverögonpojken.
”Gå inte.”
”Va?” Alex ser oförstående på honom.
”Gå inte till skolan idag.”
”Varför inte?”
”Snälla, gör det inte”, ber han och viker undan med blicken så fort han förstår att ljustotten söker ögonkontakt, för det vill han inte, eftersom då avslöjar hans ögon hur fruktansvärt fånig han är som känner i hela sin kropp att han inte vill vara utan honom. Inte ens för några få timmar.
”Christoffer…”, viskar han och går fram till honom, endast halvklädd med svarta jeans och bar överkropp. En överkropp som har mystiska riv- och sugmärken lite varstans.
”Du ber mig solka för att vara med dig och visst, det kan jag göra, utan problem, men då vill jag ha en förklaring till varför”, säger Alex och sätter sig ner på sängkanten, placerar sin hand i hans nacke och drar löst med naglarna över den känsliga huden.
”Christoffer”, viskar han igen och den här gången fattar han tag i hans haka och vrider upp hans ansikte så att han kan se in i hans ögon.
”Varför ber du mig att stanna hemma idag?”
”För jag är en tönt som inte vill vara utan dig, inte idag”, mumlar han fram och önskar att han kan vrida bort huvudet, men Alex håller fortfarande kvar sin ena hand runt hans haka.
”Då stannar jag hemma idag då”, konstaterar silverögonpojken, böjer sig fram och placerar en lätt kyss på hans läppar. Efter det reser han sig upp och lirkar av sig de byxor han just dragit på dig, lyfter på täcker och kryper ner hos sin pojkvän.
Det dröjer inte lång stund från det att Christoffer slingrar sina armar omkring Alex tills det att de båda somnar om igen till ljudet av varandras andetag.
Klockan är närmare tio då Christoffer vaknar igen. Han bryr sig inte om att den arm som den ljushåriga varelsen ligger på har domnat bort lite smått, för han skulle aldrig kunna klara av att väcka den vackra pojken ur sin skönhetssömn ändå. Han ser oskyldig ut, där han ligger med slutna ögon och lätt särade läppar och han låter sin blick registrera in mer saker från Alex kropp. Bröstkorgen som höjs och sänks vid varje in- och utandning, ett tecken på att silverögonpojken andas, är nu för Christoffer den viktigaste rörelsen i hela världen.
”God morgon”, säger en sömndrucken röst och han höjer sin blick för att se in i de nyvakna ögonen.
”Sovit gott?” Ljustotten nickar till svar och fnissar till.
”Vad?”
”Nej, det är bara det att du har ett sugmärke här”, förklarar Alex med ett leende och en svag rodnad sprider sig på hans kinder samtidigt som han smeker med sitt pekfinger över ett litet område vid hans halsgrop. Han lutar sin närmre och pressar mjukt ihop deras läppar. Några kyssar delas ut hit och dit, men allting stannar vid just kyssar, utvecklas inte till något mer. Det är en obeskrivligt mysigt det med och de behöver ingenting annat, inte just nu.
”Hur kommer det sig att du flyttade till Jonas egentligen?”, frågar Christoffer och till sin förvåning och även rädsla suddas Alex leende bort från hans läppar i samma ögonblick han uttalar frågan. Han viker undan med blicken och den här gången är det den mörkhåriga personens tur att vrida upp den ljushårigas ansikte.
”Det är rätt komplicerat”, svarar Alex med en så pass svag röst att han inser att pojken som han har liggandes vid sin sida skickligt har dolt en innerlig smärta för honom under de tillfällen de tillbringat tid tillsammans.
”Jag har tid att lyssna och ännu mer tid till att försöka förstå”, säger han och tittar in i hans ögon. ”Men om du inte vill berätta behöver du inte göra det.” När han säger det sista tar det emot något otroligt, för han vill veta hur det kommer sig att han flyttade till sin bror, annars har han ingen möjlighet att hjälpa silverögonpojken att utplåna den smärta som svaret uppenbarligen framkallar. Och på samma gång undrar han för sig själv ifall det är på det här viset Alex känner varje gång han säger de ord som befriar Christoffer från att berätta vad som är fel. Troligtvis är det så.
”Du vet den där gången då jag sa att jag berättat för flera människor att jag var bög och så sa jag att det inte var någon som visade direkt avsky?”, frågar Alex.
”Ja.” Christoffer nickar för att förstärka sitt jakande svar.
”Det var inte sant”, viskar den blonde pojken och han märker hur hans ögon blir glansiga av tårar. Att se Alex, att se sin pojkvän sådär, lidandes av ett smärtsamt minne, gör att Christoffer önskar att han kunde ta hans smärta och förflytta den till sig själv, för det går omöjligt att beskriva i ord hur ont det gör att se honom så, så nära till gråten. Det gör till och med ondare än att bli medveten om att han aldrig mer kommer bli vän med Matteus igen.
”Jag trodde inte att alla skulle ta det helt okej, men faktum är att de tog det bra. Alla tog det bra, sa att om jag gillade killar eller tjejer spelade ingen roll för dem.
Du han inte fatta hur mycket det betydde för mig, då när jag gick i sjuan, att jag insåg att jag kunde vara mig själv helt och hållet utan att bli betraktad som äcklig av familj och vänner.
Det fungerade hur bra som helst genom hela högstadiet och tillslut var vi klara med varandra. De människor jag gått i samma klass med under så många år, de personerna skulle jag skiljas från efter sommaren, men jag skulle på samma gång få träffa nya människor, skaffa mig nya vänner och det kändes okej. Och så var sommaren slut och gymnasiet hade börjat.
Min nya klass var otrolig. Precis alla var med varandra som en enda stor grupp, ingen var utanför, men efter några veckor förändrades allt.
Egentligen kan jag inte säga när det gjorde det, för allt skedde successivt. Allt fler gånger blev jag ensam kvar inne i omklädningsrummet utan att någon väntade. Allt färre leenden fick jag av mina klasskamrater och utan att jag visste hur stod jag nu där ensam i en klass som var en enda stor grupp.”
När Alex röst tystnar ser Christoffer hur hans tårar blir för många för att ytspänningen ska klara av att hålla dem tillbaka och salta vattendroppar rinner sakta ner längst hans kinder. Utan att säga ett ord drar han honom till sig och håller om honom hårt.
”Det var efter det som allt började.” Återigen hörs silverögonpojkens ord. ”Någon tog mina kläder efter idrotten och jag vet inte hur länge jag fick sitta i enbart en handduk i väntan på att någon skulle komma. Jag hackade tänder av köld när en elev från en annan klass kom in och han lyckades även leta upp mina kläder. En annan gång väste någon ’bögjävel’ i mitt öra och fällde mig till golvet mitt i matsalen. Jag fick både mat och dryck över mig och oräkneliga skratt nådde mina öron.
Det fortsatte så och allt oftare blev jag inknuffad mot väggen eller tacklad in i skåpen. Först i mitten av vårterminen började slagen att komma. Givetvis slog mina klasskompisar mig på sådana ställen som inte syntes och det gjorde att ingen fick reda på något. Jag vågade nämligen inte berätta för någon om vad som hände innanför skolans dörrar i rädsla över att göra allt mycket värre.
När sommarlovet kom mådde jag så psykiskt dåligt att jag inte ens kunde glädja mig åt att jag inte skulle behöva träffa dem något mer. Eller åtminstone inte innan nästa skolår började.
Jag spenderade min sommar inomhus sittandes framför datorn, chattandes med mina vänner från förr och jag fick även kontakt med olika människor runt om i landet. Den sommaren kunde jag knappt sova för jag upprepade hela tiden deras handlingar i mitt huvud.
Slutet av augusti kom och jag önskade att allt hade förändrats under sommaren, men dagen därpå fick jag min önskan krossad. Inte en enda sa ett ord till mig när vi träffades i klassrum 43 första gången på tio veckor och då förstod jag att allt bara skulle bli värre. Tre gånger gick jag brutna revben pågrund av deras sparkar och några veckor innan jul blev jag så pass brutalt misshandlad att jag låg på sjukhus i lite mer än en vecka. Hjärnskakning, brutna fingrar och efter det fick mamma och pappa reda på allt. Det bestämdes att jag skulle flytta till Jonas och nu är jag här, väldigt lycklig tillsammans med dig.”
Christoffer minns inte när han började gråta. Han minns inte vilka av Alex ord som fick honom att plågsamt dra efter andan och han minns inte när han pressade sig emot den ljushåriga människan i ett patetiskt försök till att skydda honom mot hans minnen, men han minns skräcken som ekade genom hans röst och lyste genom hans ögon samtidigt som han berättade.
Med tårarna rinnandes likt floder längst sina kinder och Alex gråtskakande kropp i sin famn, förstår Christoffer att ifall han någonsin kommer möta de människor som skadade hans älskade silverögonpojke så mycket, då kommer han slå ihjäl dem.
... måste jag säga att det gjorde ont att skriva det här kapitlet?
Nu får ni kommentera.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | idantica - 17 jan 10 - 16:01 | | Min kommentar har försvunnit..? o.o jaja, du skriver hur som helst så att man bara blir alldels mosig inuti och det är hur bra som helst. | addictedXO - 14 jan 10 - 13:09- Betyg:  | | fyfan .________. blev tårögd ffs. skriv mer nu. och mejla! | | Jurrie - 13 jan 10 - 21:21- Betyg: | | O_O <33 | | WalkingTheDemon - 13 jan 10 - 19:22- Betyg: | | Awwwwwwww. <3 | | YouWillBeAMemory - 13 jan 10 - 17:20 | fyfan vad jag skrattade åt jonas i början :'>>
men nej, stackars alex, jag tål verkligen inte mobbning :< | | Andastyst - 13 jan 10 - 16:34- Betyg: | | ;__; *unable to kommentera* | | because - 13 jan 10 - 12:06- Betyg: | jävlar...har suttit och sträckläst hela novellen nu och..ja..du är en gud!
Något du borde göra är att skriva en bok. Allvarligt talat, du skriver helt galet bra och jag Älskar den här novellen. (och jag vill ha ett nytt kapitel NU!) | | NeMriA - 12 jan 10 - 21:49 | ;______;
nu går jag in i sånt där löjligt mode, vilket innebär att jag vill hoppa in genom skärmen och krama Alex och slå ner dumhuvudena med ett element.
dessutom måste jag berömma Jesus för ett otroligt bra kapitel o.o början var ju helt underbar <3
omg, jag kan kommentera! 8D |
|
|
|
