Deathly And Lovely [Del 4] |
Johannes:
Regnet smattrade mot taket. Jag låg på soffan och stirrade upp och betraktade hur vattnet rann av glastaket och fick skuggorna i min lägenhet att dansa. Tabitha hoppade smidigt upp på min mage och lade sig ner. Hennes kurrande vibrerade ner i min mage.
"Du tänker på henne va?" Hennes gula kattögon tittade stint in i mina och visste att hon krävde ett svar. Hon var ju trots allt min väktare och hon hade varit det hela mitt liv.
"Ja." Johanna. Hennes vackra ögon, doften från hennes hud och dom fylliga läpparna. Om jag blundade kunde jag nästan se hur hon rynkade ögonbrynen när hon tänkte på något viktigt och hur hon inte såg annorlunda på mig bara för att hon nu visste att jag var rik.
"Hon kan inte heller tänka på något annat än dig. Det är jag säker på." Tabitha log ett litet kattleende innan hon hoppade ner från min mage igen.
Första gången jag hade hört en katt prata var jag livrädd. Men den kvällen tog min mamma mig i famnen och berättade om våran gåva.
"Vi är speciella, vi har kattens blod i vårt. Vi är inte bara människor, vi är också katter och en dag kommer du vara tvungen att välja vilket du vill leva ditt liv som." Min pappa kunde inte hantera att hans son blivit samma missfoster som sin mor. Dagen man fick välja att leva som katt eller människa kunde inträffa när som helst och det var olika för alla. Min mamma hann bli 45 år innan hon bestämde sig för att bli en katt.
"Jag kommer alltid att finnas vid din sida. Tills den dag jag dör. Jag kommer bara vara katt." Jag kunde inte förstå hur hon kunde välja katten när jag var människa. Men det gjorde hon och på det sättet övergav hon mig. Min pappa köpte en fin lägenhet och gav mig alla pengar jag behövde och försvann. Dom få gånger jag träffar honom kan han inte ens titta mig i ögonen. För varje år som går syns katten mer i mina ögon. Även om jag skulle välja att vara människa kommer katten alltid finns där. Det kommer aldrig att förändras.
Johanna:
För första gången i mitt liv var jag glad att det var måndag och när jag vaknade sken solen in genom mitt fönster. Idag skulle jag få träffa Johannes igen och se om den konstiga lockande kemin fortfarande skulle finnas där. Mina kläder kom på fort och jag struntade i att kamma håret. Kim väntade redan på mig utanför porten.
"Du ser annorlunda ut." Han granskade mig ingående och det fick mig nästan att rodna.
"Du är kär. I Johannes." Kim log och lade armen om mina axlar. Det gjorde mig glad att veta att Kim inte skulle bli sur denna gången. Vi mötte Johannes halvvägs till skolan och jag fick genast fjärilar i magen. Han såg trött ut men han log stort när han såg oss.
"Han gillar dig också. Han ler så solen blir avundsjuk bara för att han ser dig." Mina förrädiska kinder blev röda och jag kunde inte mera än mumla fram ett hej när vi kom fram till honom. Kim babblade på om allt möjligt medan vi styrde stegen mot skolan. Jag sneglade då och då på Johannes och jag kunde känna att han tittade på mig ibland. Samma elektriska spänning som när vi var i hans lägenhet strömmade mellan oss. Vi var sena redan så vi småsprang till vår korridor.
"Johanna, kan jag få prata med dig en sekund? Kim, säg att vi kommer snart." Kim nickade och sprang mot klassrummet. Fjärilarna var tillbaka på full kraft i min mage och strömmen mellan oss blev starkare när vi var ensamma. Johannes tog min hand och drog in mig i ett tomt elevrum. Han stängde dörren utan att bry sig om att släcka lampan. När det var mörkt var det nästan outhärdligt att inte få vara nära honom.
"Jag kommer kyssa dig." Hans röst var låg och jag kunde känna honom komma närmare mig. Jag stod med ryggen mot dörren och visste inte om jag skulle springa iväg eller kasta mig på honom. Snart stod han tyckt mot mig och våra läppar vara bara några centimeter ifrån varandra. Det kändes som att det brann där våra kroppar tog i varandra.
"Kyss mig!" Jag kände knappt igen min egen röst. Den lät så ivrig och hes. Johannes tryckte läpparna mot mina. Det var som en explosion inom mig. Jag slöt ögonen och hängav mig i kyssen. Mina armar lade sig till rätta över hans axlar. Våra tungor möttes lite trevande och jag kunde känna smaken av tandkräm och kaffe. Johannes drog sin ena hand längs med min hals och det sände sköna rysningar över min ryggrad.
"Det var bättre än jag trodde det skulle vara." Han viskade så lågt att jag nästan inte hörde vad han sa. Men innan jag hann svara öppnade han dörren och drog med mig ut i korridoren.
"Bäst vi skyndar oss, vi är sena."
----------------------------------- -------------------------
sry för att det är kort. Hade inte tid att skriva mera.
KOMMENTERA!
|
|
|
|
