Yet another day shall pass/ Kap 2 |
Han
Han sitter med korslagda ben i sängen och ser på när hans mamma packar.
- Jag måste inte åka, jag kan stanna hemma om du vill.
Hon ser på honom med oroliga ögon.
- Nej, åk! Jag klarar mig finfint. Dessutom har jag ju katten som sällskap. Det kommer bli perfekt, säger han och ler mot henne. Helt osant är det faktiskt inte, han har ju katten som sällskap och det borde gå fint. Hoppas han.
- Okej, om du är säker så, svarar hon och fortsätter slänga ner saker i resväskan.
Han lägger sig ner i sängen och stirrar upp i taket, följer linjerna och fläckarna som är så välkända för honom. Tankarna börjar vandra bort från sovrummet, tillbaka till skogen och de snötäckta granarna, tillbaka till...
- Hålla, sömntuta?
Det är hans mamma som pratar med honom i skogen nu och snart inser han att han inte alls är i skogen. Fan. Klart att han hade lyckats somna också. Snabbt reser han sig upp ur sängen och mumlar att han inte alls sov, innan han följer henne ut i hallen.
- Är du säker på att du klarar dig? Jag kan stanna hemma..?
- Ja, jag klarar mig! Jag är en stor pojke nu, säger han och knuffar ut både henne och resväskan genom dörren och ut i trapphuset.
- Det finns mat i frysen och om det är något är det bara att ringa! ropar hon snabbt innan han stänger dörren.
Han avancerar genom lägenheten mot stereon i vardagsrummet där hans dator är inkopplad och slår på Silverstein’s “Wish I Could Forget You” på lite för hög volym. Sen sätter han sig ner mitt på golvet och låter vissheten om att han faktiskt är ensam hemma skölja över honom som någon sorts läkande medicin.
“Jag valde aldrig det här. Det får ingen någonsin tro. Jag valde aldrig ensamheten framför smärtan.”
Hon
Miranda ligger för miljonte gången på golvet i köket och skakar av gråt och hat mot sig själv. Hon ligger där och låter avskyn skölja över henne bara för att hon är för trött för att orka resa sig. Hon tror inte att hon ligger där i mer än tio minuter innan illamåendet blir omöjligt att kämpa tillbaka och hon nästan släpar sig själv mot badrummet, öppnar dörren och låser. Efter ytterligare en halvtimme låses dörren upp och Miranda staplar ut genom den med röda märken i ansiktet och på armarna och hat i ögonen. Hat och lättnad.
“The television, radiates,
as the clock ticks,
on and on and on and, on and on and, on
It's getting too late, and it's time to move on
It's getting too late, and it's time to move on”
--
[Det kursiverade är från Silverstein - Wish I Could Forget You]
Så.. har inte fått mycket gensvar på första delen, lägger ut den här för att se om intresset finns där. Finns det inte så skriver jag inte mer, det finns ingen poäng :P
|
| Kommentarer | | glasbubblan - 14 jan 10 - 16:42 | | tycker om det! |
|
|
|
