(m/m) we're gonna make it after all - del 13 |
f.d 'vi kommer klara det.'
jag vet, det har tagit tid med det här kapitlet. men nu har jag skrivit ett ;) hoppas ni gillar det. och nytt namn också, det förra lät så fånigt.
Dagen före min födelsedag. Jag visste inte hur jag skulle stå ut. Jag längtade så mycket efter Matthew. Ändå så hade jag knappt hört av honom dom senaste dagarna. Men han kanske hade fullt upp med att packa och så. Imorgon skulle vi i alla fall äntligen ses. Jennie skulle komma imorgon också, liksom våra andra släktingar.
Matthew hade ju tillbringat en massa tid i mitt rum tidigare, då det varit allt annat än välstädat, ändå så städade jag som en galning på kvällen. Jag plockade bort alla kläder som låg slängda på golvet, dammsugade, la alla utspridda skivor i sina rätta fodral och bäddade rent i sängen. När sen kvällen kom var jag om möjligt ännu mer uppspelt.
”Har du börjat sniffa lim eller något?” frågade mamma retsamt när jag satt mig ner bredvid henne i soffan, för att bara sekunden efter resa mig upp igen.
”Nej”, sa jag glatt. ”Det känns bara som tiden går så sakta”, sa jag och kastade en blick på klockan.
Skulle jag lägga mig redan skulle jag aldrig somna.
”Det brukar kännas så när man längtar efter något”, log mamma.
Hon visste hur glad och förväntansfull jag var inför imorgon.
Efter några timmar låg jag ändå i sängen.
Imorgon (L) skickade jag i ett sms till Matthew. Kort därefter fick jag ett svar.
Det ska bli underbart (L)
Vi skrev god natt och det tog inte lång stund förrän jag sov. Just då kunde jag aldrig gissa vilket hemskt mail jag skulle få dagen efter.
Epost: inkorgen (1)
från: Matthew_01@hotmail.com
till: logan_boy@hotmail.com
ämne: :(
jag kan inte komma.
hata mig inte.
(L)
Det var allt som stog. Men trots att det var så få ord så gjorde dom fruktansvärt ont. Jag förstog ingenting. Jag läste mailet flera gånger men varje gång stog det samma sak. Ingen förklaring till varför. Ingenting. Det hade ju verkligen varit annorlundare den här gången, vi hade hållit kontakten. Det hade inte alls varit som första gången. Och nu skrev han så här. Jag förstog inte. Jag tog snabbt upp mobilen och drog efter andan när jag såg att jag fått ett sms. Det kanske bara hade varit ett dumt skämt. Han kanske hade skrivit att han visst skulle komma. Jag tryckte på öppna och Matthews sms dök upp.
grattis på födelsedagen. jag älskar dig.
Ingen förklaring och mina tårar rann. Jag tryckte fram hans nummer med darrande fingrar och ringde upp. Tonerna gick en efter en men inget svar. Jag fattade inte vad han höll på med. Förtvivlan blandades med irritation och jag började skriva ett sms.
Vad menar du? vad har hänt? ring mig.
Jag satt och stirrade på skärmen men jag fick inget svar och han ringde inte. Tårarna fortsatte droppa och jag reste mig på skakiga ben. Han skulle inte komma. Tanken rev upp som ett stort sår i magen på mig. Matthew skulle inte vara med mig den här födelsedagen heller. Plötsligt hörde jag steg i trappen och jag förstog att det var mamma och pappa. Men jag ville inte bli firad längre. Jag ville inte ha något kalas. Jag ville ha Matthew.
”Ja må han leva, ja må han leva..”
Mamma och pappa kom in på mitt rum med både paket och frukost men när mamma satt sig på sängkanten försvann hennes leende.
”Men Logan, hur är det?”
Jag trodde att jag hade lyckats dölja min förtvivlan när jag lagt mig i sängen för att låtsas bli överraskad när dom kom in men tydligen inte.
”Matthew kommer inte”, viskade jag.
”Men vad är det du säger? Varför inte?” frågade mamma förvånat.
”Han skrev bara att han inte kunde..”
Mamma böjde sig ner för att krama mig. Men inga kramar skulle kunna trösta mig idag.
”Skrev han inget om att han skulle komma någon annan dag då?” frågade pappa och la ner paketen på sängen.
”Nej. Ingenting”, sa jag och försökte få tårarna att sluta rinna.
Jag satt mig lite mer upp och började öppna mina paket men inte ens dom kunde få mig att le helhjärtat.
På något sätt tog jag mig in i duschen och satt sen på mig kläder, och när mormor och morfar kom lyckades jag till och med le. Men varje gång det plingade på dörren kunde jag inte låta bli att hoppas att det skulle vara Matthew, att han visst skulle komma. Men ingen av gångerna var det han. Mamma kastade oroliga blickar mot mig då och då medans hon plockade fram fika men hon sa ingenting för att försökta muntra upp mig, hon visste att det inte skulle gå.
”Kaffet är snart klart”, sa mamma när vi satt i vardagsrummet.
Min faster hade redan hunnit tala om för mig minst 5 gånger hur lång jag hade hunnit bli sen sist hon såg mig, trots att det var några år sen år jag slutat växa, morfar hade berättat samma roliga historia som han gjorde på varenda kalas och min moster hade berättat om den senaste semestern dom hade varit på. Philip var där också och han hade verkligen blivit ledsen för min skull när han fått höra om Matthew. Så plötsligt plingade det på dörren och som alla andra gånger hoppades jag att det skulle vara Matthew. Jag reste mig upp för att gå och öppna och möttes av min syster i dörren.
”Hej! Vad kul att se dig. Grattis!” sa Jennie.
Hon släppte sina väskor och kramade om mig. ”Är Matthew redan här? Jag hoppades att han skulle åka med samma flyg som jag”, fortsatte hon när hon släppt mig.
”Nej han kommer inte”, sa jag och förundrades över att jag kunde säga det utan att börja gråta.
”Va?!”
Jag skakade på huvudet.
”Jag fick ett mail imorse och allt han sa var att han inte kunde komma och att jag inte skulle hata honom.”
Hon såg ledset på mig innan hon sen ilsknade till.
”Men den idioten! Är han inte ett dugg rädd om dig? Hur fan kan han göra så?!”
Jag stängde dörren efter henne och ryckte på axlarna.
”Jag kanske får en förklaring sen.. Vi ska fika nu”, sa jag och kände irriterat hur en tår rann nerför kinden.
Jennie kramade hårt om mig igen.
”Jag hoppas att det är en jävligt bra förklaring.”
Jag fick inget svar på sms:et och det kom ingen Matthew och plingade på, men fikat var i alla fall gott och jag fick fina presenter, men när släkten åkt hem och det bara var jag, mamma, pappa och Jennie kvar så orkade jag inte hålla fasaden uppe längre utan föll gråtande ner på sängen. Det här var min värsta födelsedag hittills. Den blev extra hemsk bara för att jag hade förväntat mig att den skulle bli den bästa. En knackning hördes på dörren och jag satt mig upp.
”Kom in.”
Jennie kom in på mitt rum och satt sig i sängen.
”Hur är det?” frågade hon.
”Vad tror du?”
Hon suckade lite och lutade sig mot väggen.
”Förjävligt antar jag. Har du inte hört någonting från honom än?”
Jag skakade på huvudet.
”Okej. Men det är inte meningen att du ska deppa hela din födelsedag. Vi kan hitta på något.”
Jag såg skeptiskt på henne.
”Som vadå?”
”Jag vet inte. Kanske någon konsert eller så? Det är säkert någon ikväll.”
Jag såg lite tveksamt på henne. Matthew skulle egentligen ha varit här nu och det var han inte, så jag hade mest lust att ligga i sängen idag.
”Kom igen. Det blir kul. Så får du något annat att tänka på”, sa Jennie.
Jag suckade och såg på henne.
”Okej då, datorn står där, du kan kolla om det är något”, sa jag och nickade mot skrivbordet.
Det hade hunnit bli mörkt innan vi kom ut och vi begav oss av mot stan. Jag var fortfarande inte på humör för det men Jennie tyckte det skulle bli kul och hon ville verkligen få mig på bättre humör. Jag tog diskret upp mobilen och gjorde ett nytt försök att ringa men det var fortfarande inget svar.
”Kom igen nu Logan, vi försöker ha lite kul”, sa Jennie som så klart hade sett mig ringa.
Jag försökte le lite.
”Jag ska försöka.”
Vi kom fram till konsertlokalen och ställde oss i kön. Det var inget band vi hade hört förut men dom låtarna vi lyssnade på var bra.
Bandet var riktigt bra och för en stund kunde jag verkligen släppa loss. Det var kul att göra något tillsammans med Jennie. Vi hade tagit oss ganska långt fram mot scenen och ju längre tiden gick ju svettigare kände jag mig. Men just då spelade det inte så stor roll. Bandet bestog av 5 killar och sångaren såg ut att ta i allt vad han kunde. Jag förstog allvarligt talat inte hur han kunde ha någon röst kvar. Ju fler låtar dom spelade desto mer trängde publiken på bakifrån och efter en stund var vi nästan längst fram.
”Vad snygg han är!” skrek Jennie.
Jag flinade lite och nickade. Sångaren såg helt okej ut. Musiken dånade så högt så att det kändes som att kroppen vibrerade. Till och med i fickan. Eller nej, det var min mobil. Jag krånglade upp den ur fickan och såg på skärmen. ’Matthew ringer.’. Jag kände hur det högg till i bröstkorgen och såg snabbt på Jennie. Jag höll fram mobilen mot henne och tecknade sen att jag skulle gå ut. Försöka ta mig ut i alla fall. Jag skyndade mig igenom folkmassan och tryckte samtidigt på svaraknappen så att han inte skulle lägga på. Jag lyckades komma ut till garderoben och tryckte snabbt telefonen mot örat.
”Hallå?”
”Logan? Hallå?”
”Jaa! Hör du mig?”
”Nu gör jag.”
Jag bet mig i läppen och väntade på att han skulle säga något.
”Jag är ledsen att jag inte kom. Jag känner mig så jävla elak. Men det har kommit upp lite saker.. Jag visste inte att det skulle bli så.”
Jag lyssnade förvirrat.
”Vad är det som har hänt? Du lovade att komma..”
”Jag vet. Och jag ville! Fan jag är ledsen..”
Jag förstog fortfarande inte varför han inte kunde säga. Han var inte alls lik sig . Det hördes massa folk i bakgrunden också. Han hade alltså inte tid att komma hit men han hade tid att vara med annat folk.
”Ska du inte komma alls alltså?” frågade jag.
”Jo det är klart jag ska. Jag vet bara inte när.”
Han lät besvärad. Jag var irriterad över att han inte kunde berätta men samtidigt gjorde det ont i magen för att jag längtade så mycket efter honom.
”Du Logan jag måste gå, jag ville bara säga att jag är ledsen. Och grattis. Jag älskar dig. Och jag ska förklara.”
”Jag älskar dig med”, sa jag och hörde sen hur Matthew la på.
Jag lutade mig mot väggen och drog händerna genom håret.
”Fan!”
Jag hörde en harkling och såg upp.
”Är du okej?” frågade killen i garderoben.
Jag hade inte sett honom förrän nu.
”Nej inte direkt”, sa jag och la ner mobilen i fickan.
”Kan jag göra något? Vill du ha ett glas vatten kanske?”
Vatten skulle knappast hjälpa mig men jag nickade och släntrade mig ditåt.
”Visst, tack.”
”Vart tog du vägen?” frågade Jennie när hon kom ut till garderoben, hon och resten av folket från konserten. Jag hade plockat ut båda våra jackor.
”Jag pratade med Matthew och så blev jag kvar här.. sorry.”
Hon drog på sig jackan och nickade.
”Visst, det är okej. Ska vi gå?”
Jag nickade och kastade en blick mot garderobskillen.
”Tack.”
Han log och nickade.
”Visst, lycka till med killen.”
Vi gick ut mot utgången och Jennie såg förvånat på mig.
”Vad var det där om? Känner du han?”
Jag flinade och skakade på huvudet.
”Nej. Jag behövde bara prata ut lite.”
Hon flinade och såg på mig.
”Du är konstig.”
Mamma och pappa verkade glada över att jag och Jennie hade varit iväg och gjort något kul men jag kände mig trött och sa godnatt ganska snabbt för att gå och lägga mig. Jag kände mig fortfarande ledsen och förvirrad men Matthew kanske skulle förklara imorgon. Innan jag somnade hörde jag Jennie öppna dörren till gästrummet och såg hur lampan i hallen släcktes.
När jag vaknade var det ganska ljust i rummet och jag satt mig sakta upp. Det kändes skönt att min födelsedag var över. Kurrandet från min mage fick mig att resa mig upp och gå ner för att fixa lite frukost. Det verkade som om jag var först upp då det var alldeles tyst i huset. Jag satt mig vid köksbordet och började äta på min macka. Stämpeln på handen vi fått på konserten satt fortfarande kvar.
Plingandet på dörren fick mig att se upp och jag reste mig förvånat upp. Ingen brukade väl komma så här tidigt. Jag gick ut i hallen och öppnade dörren. Och fick en chock. Killen som stog i dörröppningen såg trött men glad ut. Ögonen glimmade, håret såg lite ostyrigt ut, han hade lite skäggstubb i det annars så släta ansiktet och han fick det att fladdra i magen på mig.
”Matthew!”
Jag kastade mig i hans famn och han kramade mig hårt.
”Logan, shiet..”
Vi stog länge och bara höll om varandra tills jag släppte Matthew.
”Hur.. alltså, vad gör du här? Jag fattar ingenting.”
Han flinade och såg på mig.
”Jag sa att jag skulle förklara.. men jag har något att fråga först.”
Jag såg lite förvånat på honom.
”Vadå?”
”Jo..” Han släppte ner väskorna han höll i. ”Får jag bo här ett tag hos dig?”
”Självklart! Så länge du vill.”
Han log och såg på mig.
”Okej vad bra. För.. jag har flyttat tillbaks.”
Jag fick inte fram ett ord. Jag bara såg på honom. Jag slog sen armarna om honom igen.
”Är det sant?”
Han nickade och kramade mig.
”Dagen innan din födelsedag så tänkte jag att jag inte ville behöva åka ifrån dig igen. Jag trivs inte så bra i London. Så jag undrade varför jag skulle stanna liksom. Så jag bestämde mig för att flytta.”
”Bara så där?” flinade jag.
”Jaa. Så jag pratade med mamma och pappa och dom blev lite upprörda. Dom ville att jag verkligen skulle tänka igenom det men jag behövde inte särskilt lång tid till det. Men du vet hur envisa dom är. Och jag ville inte bara sticka när dom var så upprörda. Vi behövde ju faktiskt prata igenom en del. Så därför hann jag inte med mitt plan och jag ville att det skulle bli en överraskning för dig att jag skulle flytta hit”, sa han.
”Ditt mail var så kort.. och du svarade inte när jag ringde.”
”Jag vet. Jag ville inte behöva ljuga för dig så det var därför jag inte ville ringa. Jag vet att det var taskigt.”
Men just nu gjorde det inget hur taskig han än varit. Han var här. Han skulle stanna.
”Jag var på flygplatsen igår när jag ringde”, fortsatte han.
Jag borrade in ansiktet i hans bröst och kramade honom hårt.
”Har du verkligen flyttat hit?”
”Jaa det har jag. Mamma och pappa skulle skicka hit resten av mina saker sen. Och så ska jag försöka leta på en lägenhet.”
Jag såg lyckligt upp på honom.
”Först får du bo här länge. Sen flyttar jag med dig”, mumlade jag och la sen ena handen mot hans nacke och drog ner huvudet mot mitt. Jag mötte sakta hans läppar och kysste honom. Jag hade längtat så himla mycket efter det här. Han särade på mina läppar med sina och jag släppte in hans tunga. Hans armar kramade om mig hårdare och vi kysstes tills det snurrade i mitt huvud.
och jaa det här var sista delen. så nu kan ni väl skriva en extra lång kommentar och säga vad ni tyckt om den? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | VarEMinSocka - 17 sep 11 - 12:59 | tihi, vad fint ^^
Läste hela historien nu på morgonen :) så söt ^^ | | VarEMinSocka - 17 sep 11 - 12:59 | tihi, vad fint ^^
Läste hela historien nu på morgonen :) så söt ^^ | WalkingTheDemon - 13 jan 10 - 18:35- Betyg:  | | I början blev jag värsta :(((((((((( och :@@@@@@@@@@@@@ för att han inte kom, men nu blev jag :DDDDDDDDDDDDDDDDDDd | | SoGetLost - 12 jan 10 - 15:21- Betyg: | först gör du det bra, sen blir allt skit och sen blir det bra igen och sen slutar det:O:O får man det?:O:O
Tycker hela varit skit bra:D:D super mega jätte bra skrivit och super handling:D:D | | Mp3 - 11 jan 10 - 23:46 | | Tycker att den här historian har varit otroligt vacker och söt. Riktigt, riktigt bra! | | xSuperCookieDuck - 11 jan 10 - 19:22- Betyg: | iiiiiiiippppppppp *inteligent pip*
Megasuperduperbraaa :D :D
Men hallå du kan ju inte sluta där människa :O :O | | addictedXO - 11 jan 10 - 14:59- Betyg: | | EY du måste skriva mer delar förstår du väl! jag vill veta vad som händer! :D:D:D:D | | Pumisa - 11 jan 10 - 07:27- Betyg: | åh din... din... äh jag kommer inte på något men åh jag är glad :D
Fast lite dumt att detta är sista delen. Kan du inte skriva en fortsättning? Det skulle uppskattas mycket av både mig och andra :D |
|
|
|
