[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 32' |
Oh no, inte bli så ledsna D: fy på er jag får dåligt samvete :/
Mario Gonzales
Helt sanslöst egentligen, hur kunde han ha varit så dum? Kallat Liam för hora och sedan uppmuntrat honom genom att betala. Med tanke på vad de hade gjort så var det väl inte mer än rätt. Men Mario hade inte gjort det för att han såg Liam som en hora. Han hade väl inte gjort det av någon anledning egentligen, bara något som hänt i stundens hetta.
”Tänk inte på det bara” Julia tog hans hand när det gick genom parken. Inte ens det kunde han förklara, varför han nu gick med Julia. Föresten var det omöjligt att inte tänka på det, den där händelsen spelades upp som en film i huvudet på honom om och om igen. 18 timmar och 43 minuter hade gått sedan det hände. Det där ytterst lilla som fått Mario att kliva över gränsen, det lilla som han aldrig skulle förlåta sig själv över.
”Jag är en hora” Orden som Liam sagt, Mario visste inte vad som var värst, att Liam sagt dem eller att han varit helt uttryckslös. Som om han inte hade några känslor, precis som första gången de träffast och Liam försökt stöta på honom. Precis så hade det varit, som att det inte spelade någon roll, det var bara snabba pengar.
För Mario var inte Liam någon hora, han var den där pojken som han skulle kunna snurra runt med. Som dansande höstlöv i skymningen. Pojken som han ville ta i handen och visa för mamma, som sin stora kärlek. Pojken med fler fräknar än vad himlen hade stjärnor, för Mario skulle Liam aldrig vara något annat.
Men och andra sidan kunde han på något vis bara förstå Liam, han hade sina anledningar. Anledningar som Mario aldrig skulle förstå, men de fanns alltid där. Som om det skulle spela någon roll att Liam förste fly en sista gång. Mario kunde bara hoppas att Liam, någon gång, någonstans skulle finna något som gjorde honom lycklig.
”Han är inte en snygg”
Typiskt Julia att säga nått sådant, Mario struntade i hur Liam såg ut. Det var inte det som var viktigt, det fanns annat med Liam som var betydligt attraktivare. Men för Julia var allting utseende så Mario antog att han var snygg.
”Du är för bra för honom”
Mario ansåg att han var för bra för Julia också, men han sa inget, det fanns inte så mycket krafter till det. Vart han än tittade hoppades han att Liam skulle stå där, men det hände inte. Det hade inte hänt på 18 timmar och 57 minuter, så varför skulle det någonsin göra det?
Hans hopp dinglade i luften, i ett snöre så utslitet att det mycket väl kunde brista vilken sekund som helst. Det värsta var väl ändå att han bara vänt sig om och gått. Men av någon anledning kändes det som att så länge Liam inte ville ha honom skulle det inte hända. Detta var inget som han ville köpa på för skoj skull, för att tröttna när han fick sin vilja igenom. Det var något som var värt att behålla, och då tappade Mario helt plötsligt orken. Han förstod helt enkelt inte vad som krävdes av honom. Att det var mycket som krävdes, det förstod han, men inte vad, För första gången i sitt liv visste inte Mario vad han skulle göra.
Han skulle kunna gå tillbaka och be Liam om sitt hjärta tillbaka så han kunde ge det till någon annan. Mario kände sig helt tappad, han visste inte vad allt som gick runt i skallen på honom betydde, ännu mindre vad som gick i skallen på Liam.
Två kvarter senare och de stod utanför Simons hus, de knackade på och klev in. Hela gänget var där, plus det senaste tillskottet Albin. Milan hade sagt att han inte ville sluta som Mario och slängt sig på telefonen. Mario hade bara tackat för det men inte sagt något. Nu var han avundsjuk på de två pojkarna som satt i soffan med bara den andra i sikte. Han ville att Liam skulle vara där, även om Liam valde att sitta tre meter ifrån honom med en blick som dödade. Vilken blick som helst, så länge han hade någon. För alla blicka var bättre än tomma ögon. Om bara Liam ville ge honom något som hjälp för att minnas.
”Vad ska vi se då?” Simon stod vid en hylla som innehöll mer dvd filmer än Casablanca och med tanke på att det var de enda stället i stan som hyrde ut filmer var det ganska mycket.
Mario kände inte för att se på film, inget som påminde honom om Liam i alla fall. Därför var han snäll att räkna upp all genrer som skulle påminna honom om Liam.
Skräck, det liv Liam levde skrämde faktiskt Mario en hel del. Någon romantisk, det kändes inte som att han behövde förklara varför. Drama, det enda ord som kunde sammanfatta Liam och Mario på ett bra sätt. Komedi, de hade haft roligt, när de var i ingenstans och livet inte hann ikapp dem. Listan var lång, därför lät han bara Milan välja. Milan valde alltid de rätta filmerna men idag skulle det inte spela någon roll.
”Djungelboken”
”Tönt”
”Lejonku ngen”
”TÖNT!”
Så höll de på, Julia och Milan som försökte komma överens, det gick inte alls bra.
”Men ta denna” Mario ryckte en film från hyllan och gav den till Simon som såg skeptisk ut.
”You’ve got mail?”
”Ja vadå skit samma, sätt i den bara”
”En romantisk komedi med Meg Ryan och Tom Hanks”
”JA! Jag vill se en jävla romantisk komedi med Meg Ryan och Tom Hanks” Mario ville allt annat än att se den filmen, som han redan sett flera gånger. Men han orkade inte lyssna på allt bråk som innefattade när det var dags att välja film. Tanken var ändå inte att de skulle titta, de skulle mest bara äta och umgås. Om de nu var någon ide att de ens försökte umgås, Mario ville bra gärna gruppera om alla. Julia och Simon kunde forma en egen grupp och Alice kunde flytta närmare, om Mario fick sin vilja igenom så skulle alla vara glada.
Mario doppade en morot i sin hemmagjorde dipp medans de andra frossade i socker och fett. Moroten påminde om Liams hår, och det fick honom att bestämma sig. Han reste sig upp och gick ut i hallen bara för att sätta på sig ytterkläderna och gå utan att säga något. Det var lika bra, för om han sa något skulle alla bara börja fråga ut honom. Men han kunde faktiskt inte lämna Liam sådär, inte utan att ha fått en lite bättre förklaring. Så snarare kunde inte Liam lämna Mario sådär och att skriva dumpad av en hora på sitt cv verkade tragiskt.
Av någon anledning stretade Marios ben emot när han förste ta sig framåt. Det var som att de tillhörde någon annan, men Mario kämpade för att få hjärnan att styra benen. Han lyckades, även om det inte gick speciellt fort men bråttom det hade han inte.
Av någon anledning hoppades han att Liam skulle vara inne i lägenheten, och inte ute. Men sådan tur hade inte Mario. Det var väl helt fel tidpunkt, de flesta åkte väl hem från jobbet nu, vissa i alla fall. Så där stod han orangetotten med fräknarna. Solen träffade hans bleka ansikte sådär perfekt, så att det såg ut som ett reklamfoto eller nått i den stilen. Det såg så vacker ut att Mario blev lite extra kär i några sekunder, men sen kom han på vad han gjorde där.
”Liam”
Liam såg uppenbart irriterad ut, bland idel idioter. Självklart inte pojkarna men gubbarna, de var idioter.
”Sa inte jag åt dig att inte komma hit?”
”Jo” Mario tänkt vara precis lika lugn som han alltid var, om han inte var det skulle de bara stå och försöka överrösta varandra.
”Vad gör du här då?” Liam suckade irriterat när han såg en bil åka iväg, det var väl Marios fel. Mario var mest glad för att den åkt.
”För att jag vill ha dig” Mario kände hur oplanerat det han sa lät, men vadå. Han ville ju ha Liam så då kunde han lika gärna säga det.
”Men det får du inte”
”Varför?” Mario krävde ett svar och han ville ha ett bra svar också.
”För att det här är allt jag har att erbjuda” Liam ställde sig en bit från honom och pekade på sig själv. Men Mario hade inte begärt något annat än det där heller. Det fanns inte ens något annat som han ville ha.
”Men det räcker ju”
”Nej, du skulle få dela mig med alla andra. Ta Julia, det blir bättre så”
Som om Mario ville ha Julia, det var det han inte ville men av någon anledning hamnade han alltid där ändå. Liam tog de där stegen framåt som skiljde mellan dem och stannade upp. Han tog Marios hand och vände handflatan uppåt. De där två sedlarna som han stoppat ner i fickan på Liam hamnade nu i hans hand och Liam stängde den.
”Ibland gör man saker för att man vill, inte för att man måste” Så försvann Liam mot en bil som stod efter trottoarkanten. Mario stod kvar som värsta tönten med pengar i handen, två femhundralappar också. Sen när gick han runt med så mycket kontanter i plånboken. Mario hade ingen aning om när han ens kommit på tanken att ta ut dem.
När Liam gick tillbaka hem till Simon var benen helt med på noterna. De knallade på som vanligt utan småbarns protester. Dumma ben som inte ville gå till Liam, men Liam var väl upptagen med någon annan nu.
Mario ville inte dela Liam med någon, han ville ha honom för sig själv. Men han kunde inte ta ifrån Liam det enda han hade att leva på. Såklart att han ville det, men om det inte var på Liams villkor var det inte rättvis.
Han klev in i Simons hus och sparkade av sig skorna. De hamnade någonstans i ett hörn, men det var inte så noga. Inne i vardagsrummet satt de andra och tittade på filmen som han valt. Meg Ryan och Tom Hanks, vilket val han hade gjort egentligen.
Mario satte sig i en ledig fåtölj och svarade inte när de frågade vart han varit. Han hade inte missat mer än femtio minuter av filmen. Femtio minuter, bortkastad tid när han ändå inte fick som han ville. De andra visste garanterat redan vart han varit, de frågade väl bara för att visa att de brydde sig eller nått. Men ingen av dem verkade bry sig om Liam. Eller så brydde de sig om Liam men inte Liam och Mario. För enligt dem skulle man väl inte lägga ner tid på en sådan som Liam, men Mario ville göra det.
Mario fortsatte att äta på sina doppade morötter och gurkor, bättre än de där som de andra satt och tryckte i sig. Som de höll på skulle de säkert dö i förtid Det var inte ofta Mario var så negativ men nu kändes det som att han inte hade en anledning till att försöka. Säkerligen skulle han rycka upp sig igen om ett par dagar, men just vid det tillfället ville han känna sig lite ensam.
Ibland var det bra att känna sig ensam eftersom att han då visste när han inte var det. Nu var han inte ensam, han hade alltid människor runt sig om han ville. Både vänner och familjen, eller inte föräldrarna när de jobbade. Men om han ville var de bara att ringa så skulle de göra allt för att byta skift.
Nu var Mario visserligen nitton år och inte i så stort behov av föräldrarnas uppmärksamhet, men ändå. Ibland fanns det inget bättre än att bara sitta vid köksbordet med mamma och prata om saker som egentligen inte var intressanta. Han ville inget hellre än att ge sin mamma precis det hon ville ha tio barnbarn och att ge henne chansen att bli svärmor. Hur det skulle gå till hade han inte räknat ut än, men han fick väl åka till Asien och hämta hem ett par barn, om det nu var så att han skaffade pojkvän. Om det blev en flickvän fick han helt enkelt se till att ligga i ordentligt.
”Mario är du vaken?”
Mario tittade upp och hoppade till när han såg Julia stå lutad över honom. Han nickade bara och drog sig tillbaka lite.
”Filmen är slut”
Mario reste upp och nickade, han tänkte gå hem och roa sig med något.
”Milan ska du med?”
Milan skakade på huvudet, han skulle väl med Albin eller nått, det var väl lika bra att de höll sig hemma hos Albin. För om Mario tvingades titta på dem igen skulle han dö av avundsjuka.
Mario avböjde erbjudandena om att följa med Julia också och Kim skulle tydligen hälsa på Liam. Såklart att Kim fick göra det, för de var bara kompisar. Bara kompisar fick hälsa på varandra, den som inte hade någon definition fick helt enkelt inte hälsa på.
Mario gick hem helt ensam, han ville inte ha någon med sig. Den enda som var hemma var Sierra, hon satt framför tvn och tittade på ett program om barn. Hon gillade verkligen barn, det kanske var bäst om Mario skaffade en flickvän ändå Så att hon fick biologiska barnbarn för Mario ville också ha barn, massor med barn. Inte för många, men lagom många, fem kanske eller sju. Fast han skulle förståss bli glad för tre också, så länge det var ojämnt tal och fler än ett.
”kom och titta”
Mario satte sig i soffan och slängde upp fötterna på bordet, precis som tillsagt tittade han på programmet som handlade om tvillingar och trillingar. Det var tur att Mario inte kommit ut i fler än två upplagor, det skulle han aldrig stått ut med.
”Din kusin ska gifta sig i augusti” Sierra vände sig mot Mario med ett stort leende.
”Jag trodde hon redan gift sig” Om han inte mindes fel hade hans kusin gift sig i våras, men de kanske redan hade skiljt sig, han orkade inte hålla koll på alla i släkten.
”Men jag menar systern hennes, Elena”
Systern, den enda familjen av deras släkt som bodde i Sverige mer än dem. Det betydde att Mario inte skulle slippa undan genom att säga att han inte ville åka till Sydamerika. För hans mamma skulle såklart ha en mindre middag i deras hem innan själva bröllopet. Mario såg inte fram emot det.
”Du vet att du får ta med dig någon om du vill”
Alltså skulle han inte komma undan hur han än gjorde, ingen hade han att bjuda heller. Eller jo, han kunde bjuda Julia som sist, men det ville han inte det skulle bara kännas dumt.
”Visst” Sa han bara och fortsatte att titta på programmet, han skulle inte ens komma undan om han sa att han höll på att flytta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 11 jan 10 - 19:59 | Det här gjorde ont. Läskigt ont.
Förstår du inte hur mycket jag lider? Hur mycket Liam och Mario lider?
Du är dum kvinna. Obeskrivligt dum.
Pussla ihop pojkarna nu. Jag ber dig.
För jag orkar inte gråta mer till dessa kapitel och jag kan inte låta bli att inte göra det förrän pojkarna kan bli tillsammans. Eller åtminstone vänner. Eller i alla fall sams.
<3 | SoGetLost - 11 jan 10 - 15:16- Betyg:  | super duper jätte bra:D:D otroligt bra skrivit och supeer bra handling:D
tycker de ska bli tillsammans:D:P
mejla nästa?:D | | addictedXO - 11 jan 10 - 14:53- Betyg: | | jävla liam! nu får han ta o skärpa sig okej??? mario vill ju ha han .__. mejla! | | Mp3 - 11 jan 10 - 12:34 | Jag vill läsa den här. Nu!
Men jag vågar inte. För man vet alltid vad som händer och jag lovar att jag kommer bryta ihop. Och jag sitter i skolan och där kan man inte bara bryta ihop sådär.
Därför läser jag sedan. När jag kommer hem-
'. |
|
|
|
