Vem sa att ensam är stark? Oneshot |
Jag är dålig på att lägga ut nya delar så jag lägger ut den här i stället. Skrev den nyss, men hoppas att någon gillar den och kan ge kritik :)
Vem sa att ensam är stark?
”Jag valde att lämna dig där, jag valde det. Det var mitt val och ingen ska komma och påstå något annat. Jag valde att lämna dig för att jag älskade dig, jag ville aldrig att något skulle hända dig. Jag ville inte såra dig eller skada dig. Det var aldrig meningen.”
Tårarna dränkte pappret med alla ord på. Bläcket rann iväg och det gick inte att utläsa någonting av vad den trasiga flickan skrivit.
Sårade händer som skakade och tårarna fortsatte rinna, snart var hela pappret svart. Flickan suckade djupt och skrynklade ihop det blöta pappret med de förvirrade orden på.
”Jag älskade dig, så mycket att det än gör ont”, mummlar hon fram. Sedan föll hon ihop över bordet. Hjärtat slog några sista kraftlösa slag innan det slutar att slå för alltid.
”Tilda kommer du nu då? Vi måste ju skynda oss annars kommer vi försent till balen”, pojken som stod uppklädd i kavaj och svarta byxor såg riktigt stilig ut. Han hade en silvrig slips och en silverfärgad servett i bröstfickan.
”Jo vänta, jag kommer alldeles strax. Pappa kan du köra fram bilen?” Det var stressiga ord, ingen ordentlig paus och ingen känsla i det hon sa. Men hon var sådan, Tilda. Hon tog inget på fullaste allvar men hon lämnade inget åt slumpen. Hon brydde sig inte om känslor, inte vad hon visade i alla fall.
Tillslut kom hon ner för trappan från övervåningen. Iklädd en svart knälång något utställd klänning med en silvrig rosett i midjan. Det svartbruna håret var uppsatt i en fin knut och hon bar ett silverhjärta runt halsen.
”Tänk att jag får föra den vackraste tjejen till balen, inte alla som får göra det” viskade han när hon kommit fram och kramat om honom. Hon klappade till honom på överarmen lite löst och log. Hennes leende kunde flytta berg, tyvärr log hon sällan.
Hennes far körde de till studentbalen i deras gamla raggarbil. Den var Tilda extra stolt över, sätena var mjuka och motorns ljud var sövande. Plötsligt var de framme för att genomgå en av de största sakerna i deras liv. Han ledde henne ut ur bilen och upp på den röda mattan. Posade framför kamrorna och log till gråtande mammor. In genom portarna och sedan ägnade de hela kvällen till att prata, skratta och dansa med varandra.
Tiden gick fort och plötsligt var det dags att åka hem för att byta om till efterfesten. När de skiljts åt sprang hon upp till sitt rum, bytte om till en lättare klänning, släppte ut håret och tog fram ett papper som hon började skriva på. Hon sprang ner till köket och hämtade ett glas med två tabletter och lite vatten.
”Förlåt för det här. Men jag vet att det aldrig kan bli vi. Vi hör inte ihop även fast jag har älskat dig sen första ögonkastet. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Det gjorde inte jag förrän jag såg dig. Du fick mitt hjärta att sluta slå flera gånger och det gör så ont att se dig tillsammans med henne. För jag önskar så gärna att jag var henne. Önskar att jag fick somna bredvid dig och röra vid dig mer än vänskapligt. Jag vill så gärna säga det här till dig, men du skulle hindra mig. Du skulle säga att det går över och att vi kan vara vänner. Du är för snäll för att inse att det inte skulle funka så. Jag var död innan dig och kommer vara död efter dig.
Jag älskar dig.
/Tilda ”
Hon la ner pennan för en sekund, tog tabletterna och svalde de, drack upp vattnet och väntade. Sedan fortsatte hon:
” Jag valde att lämna dig där, jag valde det. Det var mitt val och ingen ska komma och påstå något annat. Jag valde att lämna dig för att jag älskade dig, jag ville aldrig att något skulle hända dig. Jag ville inte såra dig eller skada dig. Det var aldrig meningen.”
Tårarna dränkte pappret med alla ord på. Bläcket rann iväg och det gick inte att utläsa någonting av vad den trasiga flickan skrivit.
Sårade händer som skakade och tårarna fortsatte rinna, snart var hela pappret svart. Flickan suckade djupt och skrynklade ihop det blöta pappret med de förvirrade orden på.
”Jag älskade dig, så mycket att det än gör ont”, mummlar hon fram. Sedan föll hon ihop över bordet. Hjärtat slog några sista kraftlösa slag innan det slutar att slå för alltid.
”Tilda, är du klar” Han knackade på dörren. Inget svar så han upprepade sig. Inget svar då heller. Så han öppnade dörren och sprang fram till henne. Ingen puls. Han omfamnar henne och ropar på hennes föräldrar, skriker på de, i vild panik.
”Tilda vakna vännen, snälla du kan inte lämna mig såhär. Jag älskar ju dig, förstår du inte det. Snälla vakna”
Långt senare fick han läsa papprerna som hon skrev. Och idag är han med henne. De går på balen varje dag och ingen lämnar den andras sida.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Douleur - 11 feb 10 - 22:48- Betyg:  | ;_;
BUHUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU! *gråtaenskvätt*
fy vad sorglig! fy vad vacker! fy vad BRA! Nu sitter jag och möglar och gråter! Du fick till en perfekt knorr på slutet med.
Du skriver fantastiskt <3
En stor MEGAKRAM från Kurt! | | missnameless - 10 jan 10 - 14:12- Betyg: | | Men åeh. Fan vad fin :( |
|
|
|
