[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 31' |
Jag brukar faktiskt inte vara såhär schizofren. Och detta var faktiskt lite jobbigt att skriva uhu :'(
Kommentera :D
Liam Strand
Långa dagar och sömnlösa nätter en efter en förvandlades de till två och tre. Tårar som inte ville sluta rinna och den där bankningen på dörren, det var dags igen. Liam tog sig ur sängen och öppnade dörren. Utan att ens behöva orden tog han pengar ur fickan och gav till hyresvärden innan han smällde igen dörren.
Tickandet från klockan ekade i öronen, som en påminnelse om att han fortfarande kunde höra. Visarna som sakta men säkert makade sig närmare sjuslaget påminde honom om att han fortfarande kunde se. Den där lilla olyckan när han slog i armbågen i dörrkarmen när han med slöa steg gick mot sängen påminde honom om att han kunde känna. De där blöta tårarna som sved på kinderna påminde honom om att han fortfarande levde. Små påminnelser som kunde göra mycket i en människas liv.
Liam la sig i sängen igen och tittade upp i taket, han såg suddigt tack vare det eviga gnidandet i ögonen. För att distrahera sig själv nynnade han lågt, han gillade att sjunga. Hans urval av låtar han kunde texten på var inte jättestort. Men det fanns en låt han kunde, en som han inte kunde låta bli att sjunga på.
”För öronen är röda står rakt ut, näsan pekar uppåt som ett spjut” Han skrattade åt sig själv, även om det inte var roligt. Men han hade kommit till den tidpunkt i livet när det inte kunde kännas värre. När tårarna i ren desperation förvandlades till glädjelösa skratt bara för att orka ta det där steget. För att orka ta nästan och nästa.
”Och fränkar har jag en miljon och kinder som en kalkon. Jag liknar mest en gammal get…” Liam sträckte upp handen mot taket och vred på den i skenet från lampan som stod bredvid honom. Även om han inte ville fortsätta att sjunga på den där låten så behövde den ett avslut även om det inte var sant. Men Liam var tvungen att tänka lite på saken först, han var tvungen att studera sin hand. Långa och smala fingrar som dessutom var knotig.
Han lät handen falla med en suck och lät den sista tåren glida ner för halsen och in under t-shirten.
”… fast mamma säger att jag är det sötaste hon vet” Liam kunde inte minnas att hon sagt det, kanske för länge sedan, när han var så liten att de minnena nu svek honom. Oliver hans bror på tio år, han var söt. Anton hans bror på snart femton år var charmig, och snygg bland tjejerna. Filip som kommit upp den ålder där han kallades stilig och Miranda var vacker. Sen var det slut på smickrande ord för en familjs utseende och Liam hamnade längst ner i näringskedjan någonstans under flugskit i Atlanten. Egentligen hette det väl en tår i havet, men det lät för vacker och poetiskt för att användas till Liam.
Det skulle inte vara så en mamma skulle vara. En mamma skulle vara den som fanns där, från sitt barns första andetag till sitt eget sista. Någon som finns där för en, byta blöja, fixa barnkalas, sätta på plåster och torka tårar, någon att förlita sig på när man var liten och hjälplös. Liam var hjälplös men han fick torka sina tårar bäst han kunde, sätta plåster på sina egna sår och tappert resa sig på egna ben när cykeln välte. Men så var det för alla, de små liven skulle en vacker dag kräva mer frihet, men då skulle det vara svårt för en mamma, rentav jobbigt. De skulle hålla fast tills barnen blev blåa av andnöd, inte göra som Liams mamma, ställa honom på trappan utan så mycket som saknad i ögonen.
Liam började skratta igen, mitt i allt tragiska så skrattade han åt sig själv och sitt patetiska liv. För trotts allt viste han precis hur låten slutade. Jag är ful så in i norden, men tänk, ändå är jag bäst på jorden. Han kunde inte yttra orden, det gick inte, för även om ha gjorde det. Hur mycket han än försökte intala sig de där orden. Så skulle han aldrig kunna säga det och samtidigt lura sig själv så mycket att orden blev sanning.
Rastlösheten tog över och orken om att inte göra någonting försvann. Han gick ut igen, till köket och öppnade burken. Den var tom, inga pengar betydde bara en sak. Om han ville bo kvar, skulle han tvingas göra det han tröttnat på. För nu när han visste hur personligt det kunde kännas var det inte bara att göra och stoppa pengarna fickan. Men han var redan efter med hyran, det hade hans hyresvärd hittat på. Kanske för att han en dag varit uttråkad och bestämt sig för att ta lite mer betalt. Eller så var det för att han själv låg efter med betalningen på en stor tv Liam sett två killar släpa upp för trapporna. Nog hade han det fint där upp i sin lägenhet. Samma storlek som Liams men på så olika nivåer att likheten inte gick att se.
Han suckade och satte sig i soffan för att samla sig några minuter, förbereda sig eller nått. Koppla bort sig från kroppen och lämna ett tomt skal, utsidan. Marios tröja som han de senaste dagarna kramat hängde han över soffans armstöd. Byxorna använde han ibland, men inte tröjan, inte förrän Marios lukt försvann, vilket det höll på att göra och tas över med hans egna. Det kändes nästan som att han var besatt av att känna närhet av tröjan, bara för att den luktade som killparfym, men inte vilken parfym som helst. Marios parfym.
Liam tryckte ner sitt välbekanta dörrhandtag och dörren gled upp. Ner för trapporna och ut på gatan så började den igen, leken, Simon says. Men i Liams kvarter ändrades reglerna, var sig någon sa Simon Says eller inte skulle man bara göra det. Regler som var lätta att förstå och kunde sluta med blodet sprutade om man inte följde dem. Konstigt nog var det fler pojkar än vanligt ute, hyresvärden kanske hade lurat i alla att de låg efter. För det var inte lunch, så gubbarna kunde inte skylla på lunchrast. Inte heller var det slutet på dagen så att de kunde skylla på att de jobbade över. Det var den tiden på kvällen när de precis avslutat en middag med sin familj, kanske stoppat de minsta barnen i säng. De var nu de skulle sitta mitt emot varandra, han och hans fru, med ett glas rödvin och stirra in i varandra själar med ett fånigt men charmig leende. Men ingenting stämde längre, inte för dem och inte för Liam.
En pojke fångade hans uppmärksamhet, en vacker pojke en pojke så skrämmande lik Mario att Liam blev rädd för sig själv. Det tog honom en bra stund att försöka övertala hjärnan att Mario inte skulle vara där, för det var det han hade sagt. Han hade klart och tydligt sagt att han inte ville ha Mario där. För exakt tre dagar sedan, nästan exakt på klockslaget dessutom, hade Liam sagt det. Gör inte det bara, precis så hade han sagt. Ändå hade han då och då tittat ut genom fönstret för att se om Kim stod där med sin kamera, hur han förväntansfullt drog Mario i armen. Marios leende som sa att Kim inte var helt klok, men följde ändå med. Precis så som en riktig vän skulle göra.
Liam slog till sig själv i skallen och bilden av Mario suddades ut, istället stod Robert där. En mörhårig kille i hans ålder som han inte pratade med speciellt ofta. De nickade bara som hälsning och Liam gick vidare.
Inga bilar så långt ögat nådde heller, en dåligt vald tidpunkt. Men han kunde bara göra det när han var pepp, när han lämnat sig själv i lägenheten. Nu var han det, han var ännu en gång trött på att vara ensam. Och precis då kändes det som att det gjorde det samma, som att det var bara livet. Livet hade aldrig gjort honom något för att visa att det stod på hans sida. Han tänkte inte falla på knä, låta livet dra upp honom på fötter igen, det var livet som tryckte ner honom. Bara livet, han kunde inte rymma ifrån det så varför inte leka Simon says när det kom till livet också. Liam började skratta igen, han fattade inte hur han kunde stå där att skratta.
”Livet säger, ner med byxorna, ner på alla fyra” Han skakade lite på huvudet, oförstående i hur han kunde tappa sig själv så efter vägen. Helt ofattbart egentligen.
När han tittade upp efter att ha hängt med huvudet ett par sekunder visade sig Mario framför honom igen. Liam kunde inte minnas att han stoppat i sig något som fick honom att hallucinera. Han slog till sig själv i huvudet igen, men Mario var kvar, Mario korsade gatan.
Liam backade några steg men Mario kom närmare, Liam gav upp. Det var Mario som stod där bara ett par meter framför honom. Om det inte vore för den där lukten som Liam kunde kända från de avstånd de stod på skulle han aldrig tro det.
”Vad gör du här?” Han försökte dölja all sin irritation men lite av den lyckades ändå visa sig. Han visste att allt innehåll han lämnat i lägenheten log nu, kanske rent av nynnade till stämman av en ängels harpa. Men inte den Liam som stod där på gatan med käken spänd och nävarna knutna.
”Jag sa att jag skulle komma”
Ljuv musik, det var vad Marios röst var, för öronen som han lämnat uppe i lägenheten. De öron som kanske just nu lyssnade på alla ord som forsade ur Mario. Men inte den Liam som stod där på gatan med käken spänd och nävarna knutna. Allt den Liam såg var en mun som rörde sig och små gester med händerna.
Liam kände det inte, han kände inte hur värmen plötsligt spred sig när Mario tog ett litet steg närmare. Kanske den Liam han lämnat i lägenheten, kanske han kände värmen som omringade hans kropp. Värmen som fick pojken i lägenheten att dansa på moln och virvla runt som tjock rök i svaga vindar. Men inte den Liam som stod där på gatan med käken spänd och händerna knutna.
”Jag sa att du inte skulle komma” Orden liknade en låg fräsning och han kände hur han ville springa därifrån samtidigt som han ville kasta sig runt halsen på Mario och aldrig släppa taget. Den pojke han lämnat i lägenheten hade börjat ta sig ner för trapporna och ut på gatan. Liam stretade emot, han tänkte på hemska saker, tänkte på hur han inte ville ha Mario inblandat i sitt så kallade liv.
Det fungerade, skuggan av hans själ började dra sig undan.
”Jag ville träffa dig” Mario lät inte arg och inte upprörd, precis som att han väntat sig en liknande reaktion från Liam.
”Det funkar inte så”
”Hur funkar det då?”
Liam suckade. Försökte Mario förstå sig på honom igen eller var han bara tvärt emot?
”Se dig omkring” Liam hade inte menat det bokstavligt men Mario såg sig faktiskt omkring.
Som om Liams skugga blivit förolämpad drog den sig längre bort och in i porten igen. Liam satte ett mentalt lås på portdörren så att den inte skulle komma tillbaka.
En bil stannade och Liam slängde ett snabbt öga på den innan han vände blicken mot Mario igen.
”Jag är en hora”
”Säg inte så” Mario sträckte något mot honom, han tog det bara utan att så mycket som ägna det en blick.
”Det är sant, jag är en hora för dig och en hora för alla andra” Liam slängde ut med armarna som för att visa hur allt hopp var förlorat. Mario verkade inte säga emot, om ärligheten skulle fram såg det ut som att han gav upp hoppet.
”Om du nu är en sån hora…” Mario slet upp något svart ur bakfickan men han såg fortfarande inte arg ut, inte irriterad, men upprörd.
Mario tryckte ner något i fickan på Liam, sedlar, det var plånboken Mario tagit upp. Sen bara vände han sig om och gick.
Liam stod med hakan i marken och så fort Marios gestalt försvunnit runt en byggnad svepte skuggorna runt honom och tvingade sig in i kroppen igen. Bilen, den hade han glömt, någon annan fick den turen. Han tittade istället på det han hade i handen. Det som han inte ens brytt sig om att titta på tidigare. En ram och en bild på Erik, han kunde sig själv också. Lite rött hår och en axel. Erik med sitt vanliga lilla hemlighetsfulla leende.
Benen ville inte bära Liam längre, de skakade och tårarna började rinna igen. Helt plötsligt var det inte roligt längre, han kunde inte skratta. Mario hade av någon anledning lagt på minnet att han inte ens hade ett kort på Erik. Nu hade han det, men till vilket pris?
”Livet säger, sätt dig ner” Mumlade han innan han ramlade ihop på marken. Benen la han i kors och han höll ett hårt grepp runt träramen. Även om han inte ville titta så drog sig hans blick hela tiden mot pojken på bilden. Var det verkligen allt Erik var för honom nu? Ett litet tvådimensionellt ansikte bakom en glasskiva.
”Erik” Han for genast på fötter och upp i lägenheten, det är klart Erik var mer än så. Ramen ställde han på soffbordet och slet åt sig väskan. Han hade inte ens gått och hälsat på Erik på hans gravplats. Visst hade han fått en gravplats, den hade han haft reserverad innan han dog. Om det fanns någon sten eller så där visste han inte, men personalen på hospice såg till att alla fick ett värdigt slut.
Mario var bortglömd precis som pengarna i fickan, därför slog det honom aldrig att han kunde köpa blommor.
Så fort han nått de finare kvarterna hoppade han över ett staket och in i en trädgård där rabatterna var fulla med blommor. Tanten som bodde där fick oturligt nog syn på honom och kom ut på trappan. Liam brydde sig inte, han log bara fånigt åt henne och hoppade över staketet igen. Sen var det bara att korsa centrum, genom byggnaderna med lägenheter, över vägen och in på kyrkogården.
275, det var det numret Erik fått och det var inte svårt att hitta bland de numrerade gravarna. Det fanns en sten där, inte en stor det var en platt som låg ner i backen och utmärkte sig inte speciellt mycket. En grå sten med svart text, på stenen stod det Erik med stor text. Ingen verkade veta hans efternamn, inte ens Liam visste om det. Under namnet stod årtalen men inga datum, Liam viste inte vad det skulle stå under året han var född. Men 8 juli, hur skulle han kunna glömma det?
Han ryckte undan lite gräs och stoppade ner blommorna i en grön plastkon som han körde ner i marken. Under datumen stod det en tunn text som Liam fick kämpa för att läsa, som om den var dold. Som om det skulle vara fult att skriva några sista ord på en gravsten bara för att personen som låg där varken hade födelsedatum eller efternamn.
”Målet är ingenting, vägen är allt ” Liam var lika nollställd som alltid, det skulle inte förvåna honom om Erik själv krävt att det skulle stå så. Om Liam fick chansen att välja skulle han ta något i stil med ’tre meter under marken mår man bäst’ eller ’vad fan glor du på?’ kanske.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | addictedXO - 10 jan 10 - 18:53- Betyg:  | | fyfan för dig, nu gråter jag också -.- det är så hemskt ._. mejla mig snart okej*? skriv mer | | Mp3 - 9 jan 10 - 17:35 | Jag gråter. Jag gråter som en jävla idiot jag jag fortsätter att gråta.
Herregud, kvinna.
Varför gör du såhär mot min pojke? Varför?
Förstår du inte att det gör obeskrivligt ont i mig? Inser du inte att jag inte klarar av det här. Jag står inte ut med att se Liam lida så.
”Livet säger, sätt dig ner”, där dog jag. Jag kraschade. Herregud. Den här delen var ren och skär smärta. Det går inte att beskriva hur ont att gjorde att läsa.
Och du förstör allt mellan Liam och Mario. Du tar sönder det. Precis lika brutalt som du tar sönder mitt hjärta.
Jag älskar den här historien. Jag älskar Liam och jag tycker att du skriver ofattbart underbart och fantastiskt.
<3 | | WalkingTheDemon - 9 jan 10 - 16:03 | åh.
<3 |
|
|
|
