Deathly And Lovely [Del 3] |
Okej, jag byter stil att skriva. SKUMT! Men förra sättet kändes inte helt rätt. Så provar såhär istället.
Vad tycker ni?
Sen, kommentera.. Jag fick 0 kommentarer på förra.
HUFF!
Johanna:
Jag lyssnade bara med ett halvt öra på vad Kim sa. Större delen av mina sinnen var riktade på killen som gick bredvid mig. Johannes gick så nära att våra händer då och då snuddade vid varandra.
"Är inte det orättvist?" Kims röst precis vid mitt öra fick mig att hoppa till. Kim suckade och skakade på huvudet åt mig. Jag hade ingen aning om vad han egentligen hade pratat om.
"Ja, det är lite orättvist." Ett halvt varv med huvudet och jag tittade rakt in i ögonen på Johannes. Var det bara jag som var så upptagen med att titta på honom att jag slutade höra något någon sa till mig. Det hade hänt i klassrummet en gång när läraren ville ha svar på en fråga. Alla hade skrattat åt mitt helt förvirrade uttryck och Kim hade tjatat om hur jag var kär i flera timmar.
"Att män inte behöver raka sig på benen och mellan dom medan vi kvinnor måste!" Jag försökte kväva ett skratt genom att hosta lite och jag kunde se i ögonvrån att det ryckte i Johannes mungipor. Just denna dag var vi faktiskt påväg hem till Johannes. Kim hade tjatat och tjatat på att få se hur han bodde så Johannes hade tillslut varit tvungen att ge med sig. Han bodde ensam och jag var säker på att Kim ville se hur lägenheten var. Om han gillade den skulle Johannes aldrig bli av med honom.
"Du är ingen kvinna, Kim!! " Min röst lät lite hes och jag harklade mig diskret. Inget som kunde vara pinsamt fick hända i Johannes närvaro. Jag ville inte att han skulle tycka jag var en tönt. Kim skulle just protestera, han hade till och med öppnat munnen. Men han förblev tyst.
"WOW!!" Det var allt som Kim kunde få ut och jag delade hans känsla. Johannes knappade in koden till en port. Det var inte vilken port som helst. Nej, det var porten till stans dyraste lägenhetshus. Det kostade mer att bo här än jag någonsin skulle ha. Nästan, det kändes så i alla fall.
"Bor du högst upp?" Kim såg ut som att någon hade tagit all luft och bara gav honom lite i taget. Johannes log och klickade på knappen till våningen högst upp. Där uppe fanns bara en gigantisk lägenhet, med glastak.
"wow." Kim hade börjat bli grön och jag kände igen mig i känslan. Lägenheten hade en öppen planlösning och den var stor. Längs ena väggen var en vit soffa. Ovanför den hängde en stor tavla, säkert målad av någon stor konstnär. Väggen mitt i mot soffan pryddes av en enorm plasma-tv och så många DVD-filmer jag hade kunnat tänka mig. Det var detta som drog Kims uppmärksamhet. Men jag såg något bättre, något som var så vacker att det nästan tog andan ur mig. Ett piano, svart och blankt. Det stod vid en glasvägg, jag gick fram till fönstret. Jag kunde se hela stan.
"Vackert va?"
Kim sprang omkring och tittade på allt och Johannes ställde sig bakom mig, så nära att jag kunde känna hans värme strömma mot mig. Han lutade sig fram och lade en hand på rutan framför mig. Han hade en speciell doft, maskulin och lockande. Jag drog upp djupt andetag.
"Jättevackert." Jag darrade lite på rösten och jag vände mig om mot honom. Han borde vara så lycklig över att bo här, men han verkade inte stolt över att visa oss lägenheten och sorgen i hans ögon var fortfarande kvar, att vara rik gav kanske inte alltid lycka.
"Hur många katter har du egentligen?" Jag hoppade till, Kims närvaro hade helt försvunnit ur mina tankar. Men nu stod han där och blinkade åt mig.
"Hur många som helst." Johannes log och det var först då jag såg dom. Katter, i alla färger och former, alla raser du kan tänka dig. Dom låg på hyllor och en låg på pallen till pianot. Johannes strök den katten sakta över ryggen. Katten kurrade och blinkade sakta mot mig. Det kändes som att katten kunde se igenom mig på samma sätt som Johannes kunde.
Kim hade gått hem före mig. Antagligen för att ge mig lite tid ensam med Johannes. Vi satt i soffan, han var omringad av katter och en låt som jag aldrig hade hört spelade i bakgrunden.
"Det är Bach, gillar du det?" Johannes reste sig upp och vred upp volymen lite. Han gick fram till mig och tog min hand. Innan jag visste ordet av förde han mig runt, vi dansade. Jag hade aldrig stått så nära honom förut och det kändes som att varenda fiber i min kropp ville närmare honom.
"Kan inte du spela för mig?" Allt jag behövde var att han tog ett steg tillbaka och strömmen mellan oss skulle försvinna. Inte ens jag trodde det var så, men jag visste att ju närmare vi var varandra ju värre skulle det bli.
"Okej." Han satte sig vid pianot och gjorde samma sak som han hade gjort i skolan. Han drog sakta fingrarna över tangenterna, nästan som att han smekte dom, hälsade på en gammal vän. Sen spelade han.
|
|
|
|
