På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Älskling, låt oss glömma det förgångna ~13~

Ur Janas synvinkel igen :)

Kapitel tretton

No need to be afraid, no need to be afraid

Så fort vi stängde dörren bakom oss, stängde vi inne den starka lukten av alkohol. Den lilla lägenheten var fylld till bristningsgränsen av dansande tonåringar, musik och skratt, och den svala nattluften var en befrielse.
”Du, har du tänkt på en sak?” frågade Valter och jag skakade på huvudet. ”Det var rysligt länge sedan vi var på fest tillsammans. Varje gång jag har hittat någonting, har du alltid varit upptagen.”
”…och vice versa”, lade jag till med ett snett leende. ”Jag är inte den enda som är upptagen.”
Han rynkade pannan. ”Sant. Skolan håller på att ta död på mig! Jag skulle aldrig ha lovat mig själv att göra varje läxa, det är rena självmordet… Hur överlevde du nian egentligen? Jag förstår inte hur jag ens ska stå ut fram till höstlovet.”
Det prasslande ljudet av torra löv under våra fötter blandades med mitt skratt. Under högstadiet hade jag flera gånger försökt att bjuda hem honom tillsammans med skolböckerna, men han hade tyckt det var så ”outhärdligt torrt såväl som odrägligt tråkigt” att han struntade i att ens lära sig glosor och enkla läxförhör. De uppgifter som lärarna ville ha in skriftligt skrev han aldrig längre än en halv sida och inte en enda gång pluggade han inför ett prov. Trots det hade han lyckats få tillräckligt bra betyg för att komma in på samhällsprogrammet, och mer där till. Han var ett underbarn som inte hade tagit hand om sin begåvning och när han väl bestämde sig för det, klagade han över att han behövde sitta någon timme om dagen. Livet var bra orättvist ibland.
”Om du hade sett det lite mer positivt, hade du kanske rent ut av gillat det?”, föreslog jag och lutade mig mot en trädstam.
Nu var det Valters tur att skratta. Länge. Han satte händerna framför munnen för att dämpa det högljuda skrattet och hans kropp vek sig. Jag kunde förstå att alkoholen hade påverkat hans humor, men det fanns väl gränser? Han kunde väl i alla fall valt någonting som var roligt? Eller nej. Valter var ju Valter. Varför skratta som en normal människa skulle göra?
”Nej, men… Valter, räcker det inte nu?”, sa jag efter en stund och lade till ett litet fniss när jag pratade, för att inte agera som den tråkiga och allvarliga i sällskapet.
Han såg på mig då, med tårar i ögonen. ”Jag… gilla… skolarbete?! Som i att… i att…”
Slutet på meningen var tydligen för rolig för att han skulle kunna uttala den högt. Skrattet kom så långt nerifrån magen att alla muskler i den spinkiga kroppen medverkade till glädjetjutet. Innan vare sig jag eller Valter kunde blinka, låg vi båda på marken och kippade efter den luft som skrattanfallet inte lät våra lungor ta del av.
”Vi borde gå innan vi fryser ihjäl”, log jag och slog honom löst med en knuten näve på hans axel.
”Jupp, förmodligen, klockan är redan tolv.”
Med en suck reste han sig upp – en hand över magen, som för att se till att den fortfarande satt kvar där den skulle – och tittade på mig. Han sträckte mig en hjälpande hand som jag tacksamt tog emot, innan vi återigen gick in till den varma villan.
Tillsammans gick vi till det fullsmockade bordet av chips, ostbågar och popcorn. Det fanns också en trave med plastmuggar, som Valter tog del av. Själv tog jag en handfull av popcornen, innan vi förflyttade oss till hallen. Med ett leende på läpparna tog han upp en ölburk ur sin svarta väska och hällde upp innehållet i plastbehållaren.
”Laddad och klar” sa han finurligt. ”Säker på att du inte vill du inte ha en cider till?”
”Väldigt säker, jag måste snart hem.”
”Men tror du inte att pappsen blir glad när du kommer hem med ett leende på läpparna?”
”Oh ja, särskilt när han märker att jag knappt kan stå upp”, svarade jag honom med stark sarkasm i rösten.
”Kom nu, bara lite till, jag vill att du ska träffa några.”
I det fulla rummet fanns fulla människor som alla fyllde atmosfären med småprat och skratt. Valter drog mig till liten skara av tre killar som alla var lika glada av alkoholen.
”Benny! Läget?”, frågade min vän med ögonen riktade på den längsta personen i mitten.
”Jo, för fan, man kan inte klaga. Själv?”
”Det är bara bra med mig, är väl i mina allra bästa år nu, är det inte så de säger?”
De båda flinade åt varandra, innan Benny tittade i osäkert i min riktning för att sedan vända en frågande blick till Valter.
”Benny, det här är Jana, en gammal barndomsvän”, sa Valter och visade med handen i min riktning. ”Det här är Benny, min enda klasskamrat som förstår sig på innebörden av att lyssna på bra musik, detta är Jonathan, och här är Sune.”
Jaså, ännu en jazz-snubbe?
”Trevligt att träffas”, sa jag sanningsenligt och log mot de tre samtidigt som jag tog hand i samma ordning som Valter pressenterat dem i. Någonting som jag inte kunde sätta fingret på, fick mig att slappna av när min hand rörde Benny. ”Jag har inte sett er innan, kom ni nyss?”
”Jag bor bara några hus längre bort, så vi passade på att tjuvstarta lite”, förklarade killen som pressenterat sig som Sune. Precis som den kända bokkaraktären hade han rufsigt blont hår och blå ögon, men Valters vän verkade vara mer muskulös och – som tur väl var – några år äldre.
Ett leende började sprida sig på Valters läppar, men som om han plötsligt kom på något fruktansvärt försvann det på en halv sekund. ”Ni hade förfest utan mig?!”
Valters mun lämnades öppen efter att meningen var uttalad, vilket fick honom att se väldigt förvånad ut. Hade detta varit en msn-konversion hade en smilis med stora, stirrande ögon och en vidöppen mun definitivt varit lämplig.
”Vi ringde dig flera gånger”, påminde Benny med en självsäker röst, samtidigt som han beskyddande lade armarna i kors över bröstet. Inte som om han försvarade sig själv, utan som för att visa att han inte menade illa. Återigen spred sig lugnet över gruppen. ”Men du var tydligen för upptagen för att svara.”
”Pyttsan!”, försvarade sig Valter. ”Jag hade bara slarvat bort telefonen. Mamma hittade den när hon tog ut soporna innan vi skulle gå hit.”
Samtidigt som ett gapskratt flög ur min mun, stämde resten av skaran in. Valter är inte känd för att hålla ordning på sina saker, men förhoppningsvis brukar han inte glömma den bland soporna.
Lika plötsligt som vi började skratta, bytte Jonathan ut det i en ogillande min.
”Valter, där är visst din favorit.”
Allas ögon vändes i samma riktning som Jonathans. Där, några meter bort, stod en lång kille och tog av sig jackan. Trots hans bebisblonda hår och blå ögon, fick man inte intrycket av att han var oskyldig. Snarare tvärt om. Tillsammans med den muskulösa kroppen och det tilldragande ansiktet fick honom att se farligt vacker ut.
”Vem är det?”, viskade jag, berörd av den plötsliga stämningen.
”Zacke.”
När jag vände blicken mot Valter hade hans näsborrar vigdas och hans ögonbryn var ihopdragna. Jag visste sedan innan att Valter och Zacke inte direkt var bästa vänner, men jag hade aldrig anat att Valter kunde tycka så illa om honom som han verkade. De bruna ögonen var nästintill svarta.
Som att han blev äcklad av endast Zackes gestalt, mötte han min blick. Jag förstod.
”Det var verkligen roligt att träffa er”, sa jag till de tre främlingarna med ett leende på läpparna. ”Men jag måste nog hem nu, jag var på väg innan.”
”Redan?” Benny rynkade pannan i ett lugnt, samlat ansiktsuttryck. ”Är det inte lite tidigt?”
”Med en överbeskyddande mamma, nej”, skrattade jag. ”Ni får ha det så bra.”
Valter drog mig snabbt mot utgången. Det fanns människor överallt och flera gånger stötte vi ihop med dansande tonåringar utan att lägga märke till det. När Zacke gick in i Valter då han passerade, var dock omöjlig att missa.
”Oj, såg dig inte här i mörkret. Hade jag sett dig framifrån hade jag nog sett dina tänder” väste Zacke otrevligt mot Valter.
Mina händer slöt sig automatiskt till små tennisbollar, vilket förvånade mig. Vanligtvis brukade jag aldrig bli arg för småsaker, men Zacke tillhörde tydligen inte de alldagliga. Valter var ju knappt mörk, för tusiken!
”Okej, vad var det där om?”, väste jag till Valter, fortfarande irriterad.
Valter ryckte på axlarna. ”Som jag sa, Zacke och jag gillar inte varandra. Men Vincent har inga problem med att vara i hans närhet.”
Jag lät den passera. Istället sträckte jag mig oväntat upp för att ge honom en kram, nästintill orolig för min alltid-pratande vän.
”Säker på att du inte borde gå hem? Jag vill inte att du ska hamna i bråk.”
”Nej mamma, jag var här först så jag tänker inte gå härifrån”, informerade han mig och släppte sin omfamning. ”Plus att vi ser varandra varje dag i skolan, inte sant?”
”Vi ses”, försäkrade jag honom och vände mig om. Om tio minuter skulle jag vara hemma.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

littledreamer - 16 jan 10 - 11:42- Betyg: