[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 30' |
Haha fy satan vad roligt man kan ha X) mobba inte denna delen och skratta inte åt mig X(
Mario Gonzales
Mario struntade i vad Liam sa, om han ville hälsa på så skulle han det. Men han kände att han kanske skulle vänta några dagar (om han kunde) så att Liam skulle hinna ångra sig. Sakna honom så mycket så att han bara satt och längtade efter Mario. Det kanske aldrig skulle hända, men enligt Marios ego så hände det.
Han startade datorn och gick mot alla sina principer när han loggade in på msn. Kim var såklart inte inne, men många andra var och fyra rutor började genast blinka orange i startpanelen. Mario ignorerade dem och accepterade två personer som addat honom. Vilka det var orkade han inte ens koll, men antagligen någon från skolan, kanske klassen.
Mario smsade Kim och sa till honom att logga in på msn, bara sekunder senare ploppade rutan upp som han väntat på. I samma veva åkte dörren upp och Milan störtade in och satte sig på sängen
”Vänta lite bara”
When i get older i will be stronger Säger:
Guling, guling, kom du lille fuling, punch punch puuuuunch
Mario kunde inte förstå den som tyckte galenskaparna var roligt. Det tyckte förvisso inte Kim heller. Enda anledning att Kim skrev så var att han inte fattat att det var Japaner som kallades gula. Mario var närmare en indian och skulle därför kallas röd. Men om Kim nu ville kalla honom gul gick väl det också bra.
Mario Säger:
They’ll call me freedom just lika a wain’ flag
When i get older i will be stronger Säger:
Va?
Mario Säger:
When i get older i will be stronger. They’ll call me freedom just lika a wain’ flag
Du, bilderna du tog i slummen, skicka dem.
Det tog ett par minuter innan en rarfil dök upp i rutan. Filen var stor också så Mario ändra status till inte vid datorn så att han skulle slippa få dåligt samvete när han inte svarade de som skrev. Sen kom han på att Milan fortfarande satt på sängen och snurrade runt på stolen.
”Vart har du Albin då?” Mario hade faktiskt förväntat sig att Albin skulle svansa efter Milan, eller tvärt om.
”Hemma antar jag, det som hände på kampingen kan stanna där”
Mario höjde lite på ögonbrynet, det där var något som Mario skulle kunna säga. Milan och andra sidan skulle aldrig säga något sådant. Inte om han hört Mario sagt det och försökte härma honom, så kunde det vara. Men han sa inget om det, han och Albin skulle säkert sitta under den där studsmattan och igla på varandra inom några dagar.
”Vad ville du då?” Mario loggade ut från msn när han tagit emot filen och började packa upp den. Det skulle antagligen ta längre tid, eftersom att hans dator antagligen inte var den snabbast. Tur att internet var snabbt i alla fall, det såg Milan till att det var.
”Mamma ville prata med dig” Så var Milan borta.
Mario lät datorn ta sin tid medan han gick ner i köket. Han hade inte träffat sin mamma på väldigt länge eftersom att hon varit på jobbet när han kommit hem kvällen innan.
”Hej” Sa han glatt och kramade sin mamma en bra stund innan han släppte. Hon log sådär mammigt och log åt honom.
”De ringde om din lägenhet, de sa att du måste vänta med att flytta in till i mitten av augusti”
Mario slog handen i pannan. Han som hade sett fram emot att få flytta i slutet av juli, men inget blev som han tänkt sig. Därför tänkte inte Mario tjura, utan bara nicka och göra det bästa av situationen.
”Jag får väl vänta med att packa då” Sa han bara och gick upp på rummet igen.
Mario bläddrade igenom alla bilder och försökte samtidigt få upp något minne i skallen på hur Erik såg ut. Bland alla bilder som fanns där tyckte Mario att Kim skulle ha lyckats plåta Erik i nyllet mer än en gång.
Etthundrasjuttiotvå bilder senare dök det upp en bild på en pojke. Mörkhårig och läskigt smal, han kände igen pojken från en av Liams bilder. Pojken hade ett litet, nästan obefintligt leende men det fanns där. I hörnet av bilden kunde man se lite orangerött hår och en axel. Det gick inte att ta miste om Liam som stod vänd mot pojken. Om det nu var fel så hade han åtminstånde försökt.
Mario stoppade fotopapper i skrivaren och skrev ut bilden, han till och med klippte den så att den skulle passa i en ram som hängde på hans vägg. Visserligen var han tvungen att ta ut familjekortet som satt där. Men han kunde sätta det i en annan ram någon gång.
Väldigt noggrant klippte han så att inte Liam skulle försvinna ur bilden, eftersom att det kändes som att det där lilla leendet skulle betyda något om inte Liam syntes. Om det nu ens var Erik på bilden, det återstod bara att se om några dagar. För hur gärna han än ville så kunde han inte gå dit dagen efter Liam sagt åt honom att inte göra det.
”Mario” Anna dök upp i dörren och tittade på honom i några sekunder innan hon satte sig i knät på honom. Hon log lite, sådär som var välkänt för alla i hans familj att göra.
”Mamma sa att jag får ditt rum när du flyttar”
Mario trodde att han åtminstånde skulle vara lite saknad, men tydligen delades hans behörigheter ut åt alla håll. Anna skulle ha rummet, Isabella skulle ta hans skrivbord, bara för att han råkat säga att det var för stort för att få plats i lägenheten. Milan skulle väl ta hans roll som den storebror som fortfarande hade något vettigt bakom pannbenet. Stackars lilla Anna skulle antagligen aldrig överleva utan honom. Men han bodde ju inte så långt bort, så om det krisade kunde hon gå och hälsa på själv när hon ville. Hon var faktiskt nio år och visste att hon skulle titta åt vänster först och höger sen. Dessutom gick de ju till skolan själva och hade gjort de i flera år. Nog för att Isabel kunde dra iväg åt alla håll men Anna höll stenkoll. De var väl lite som Milan och Mario, precis som hans mamma var den ansvarsfulla. Visst var hans pappa också ansvarsfull, men han kunde vara lite knasig ibland. Virrig och mindes aldrig vart han satt glasögonen, även om de satt på huvudet. Letat efter mobilen samtidigt som han pratat i den. Listan var lång och vissa gånger ganska komisk.
”Jaså, vågar du bo ensam på övervåningen då?” Mario sa inte sådär för att vara elak, han ville bara veta.
Det första Mario gjort när de flyttat in var att paxa det enda sovrummet på övervåningen, så att han skulle få vara ifred. Dessutom hade han i stort sett badrummet för sig själv, det som låg på övervåningen alltså. Ingen av dem orkade ta sig upp för trapporna. Han var helt enkelt född i en lat familj, där han var den enda som hade spring i benen. Utom småsystrarna, men alla småbarn hade spring i benen tills de växte ifrån det. Mario hade aldrig lyckats springa ifrån det, eller så tyckte han att han var så snygg med muskler att hans ego övertalade honom att röra på arslet. Så var det antagligen, för annars skulle han också bra gärna degat i hemmet med en bok under näsan.
Med den tanken i huvudet packade han träningsväskan och kastade den över axeln. Han hade legat på latsidan i alldeles för många dagar. Det skulle antagligen gå riktigt trögt att komma igång, men om han väntade längre skulle det bli ett rent helvete. Känt var ju att han inte hade världens bästa kondition.
”Vart ska du?” Anna som nästan ramlat ner på golvet när Mario ställt sig upp såg lite förolämpad ut.
”Träna”
”Jag vågar visst”
”Vad bra” Mario trodde inte på att lilla Anna skulle våga sova själv på övervåningen, inte de först veckorna (eller kanske månaderna) i alla fall.
Mario lyckades få med sig Milan till gymmet, vilket inte alltid var det lättaste. Han protesterade oftast, men just den dagen hade han bara behövt fråga en gång och han fick inte ens ett utdraget och stönade ja.
Medan de bytte om ägnade Mario tid till att smygkolla på killarna, bara lite. Eftersom att killarna gjorde allt för att kunna sticka in huvudet i tjejernas omklädningsrum kunde väl han få sticka in huvudet i bastun.
”Kom igen nu”
Mario följde efter Milan ut i gymmet, de ställde sig på ett varsitt löpband. I början fick det gå lite sakta, Mario var tvungen att känna efter så att han inte skulle bli dödstrött direkt.
”När ska du träffa Liam då?”
”Aldrig om han får bestämma” Mario ökade hastigheten lite för att komma ikapp Milan som redan joggade som en dåre.
”Om du får bestämma då?”
”Snart” Mario kände faktiskt inte för att prata om Liam och Milan verkade fatta det. För han tystnade och koncentrerade sig på takten en bra stund. De hade inte så mycket att prata om, det spelade ingen roll vad Mario än frågade, för han visste redan svaret. Det spelade heller inte så stor roll vad Milan frågade, för han skulle veta Marios svar. Kanske för att de inte gick in på så djupa frågor, mest om killar och tjejer. Skolan och ibland familjen, de där sakerna som kallades småprat.
Mario ville säga något, men han skulle inte kunna prata utan att flåsa ihjäl sig, tur att han bara tänkt värma upp lite på bandet så att de kunde gå vidare sen.
”Albin då?”
”Ja han är väl söt men…”
”Men vadå?”
”… han säger typ inget och går med på allt”
Mario slutade springa och åkte in i väggen bakom dem. Han höll på att skratta ihjäl sig. Milan stoppade löpbandet och såg bara dum ut.
”Vad är det?”
Mario vevade med handen i luften för att visa att han inte kunde andas. Direkt roligt kanske det inte hade varit, men det lät så roligt när Milan sa det. Oftast var det ju han som inte sa något och gick med på allt.
”Tanken på att lära känna honom slog dig inte?” Pressade Mario fram och gick vidare till benpressen. Milan följde lydigt efter och tog ett par hantlar.
”Jaja… men det fanns inte tid till sådant”
Mario hade verkligen uppfostrat sin bror till det värre, han visste inte om han gillade det eller inte.
”Är du klar snart?”
”Jaja” Mario stängde av duschen och skyndade sig ut i omklädningsrummet, han som hade hoppats på att få steka i bastun. Om inte med den där snyggingen han sett i gymmet, åtminstånde sig själv. Sen kom han på att han inte kunde tänka så om han ville åt Liam. Men Liam skulle och andra sidan aldrig få redan på det. Dessutom hade han ett par dagar på sig, sedan skulle han minsann gå och hälsa på Liam. Det hade han bestämt, vänta i två eller tre dagar, så att Liam fick chansen att tänka efter lite. Om bara de där dagarna ville gå lite fortare, hur skulle han lyckas fördriva tiden?
”Vi åker då”
De satte sig i bilen och körde hem till Julia, det var dags för Milan att få sin bil tillbaka. Det kändes som att det skulle gå mindre bra i alla fall om Julia fortfarande var arg.
När Mario knackade på dörren var det hennes storasyster som öppnade, hon var snygg, lite väl snygg. Det var Julia också, men hennes syrra var i hans ålder och betydligt mognare i beteendet. Han fick väl skylla sig själv som hade en ett och ett halvt år yngre flickvän.
”Julia är inte hemma” Sa hon bara och var på väg att stänga dörren igen.
”Jag vill bara ha bilnycklarna till Milans bil”
”Titta i nyckelskåpet” Fanny flyttade sig ur vägen och Mario klev in.
Även om det var proppat med nycklar där inne så var det inte svårt att hitta Milans nycklar. Tack vare den stora nyckelringen som han fått av Mario. En stor rosa som det stod shaggmobil på, det var lite komisk. Med tanke på att Milans bil varken var sexvänlig eller något som kunde klassas som ett vrål åk.
Mario gav nycklarna till Milan som satte sig i sin egen bil, nu hade han åtminstånde sin bil. Julia fick han skälla ut någon annan dag, nu ville han bara hem. Han var riktigt hungrig och det kurrade i magen, så mycket att den överröstade motorn. Vilket fick honom att köra alldeles för fort.
De satt samlade vid bordet i vardagsrummet den kvällen. Sierra hade gjort skaldjurspaj, som Mario inte var speciellt förtjust i men han åt ändå. Milan däremot protesterade tills han fick gå och värma pannkakor som blivit över.
Mario ville också klaga, men han var den typen som nöjde sig med det mesta och aldrig blev arg över saker. Visst hände det att han blev irriterad, men då gick han och tränade istället för att få världens utbrott. Tur att han inte var som Kim och sprang runt och skrek åt alla.
”Mario har blivit dumpad av Julia” Milan bröt tystnaden, antagligen med just den meningen för att han trodde att det skulle få igång snacket.
”Nej, för hon sa att det inte räknades” Sa Mario surt men önskade att han faktiskt blivit dumpad på riktigt. Kanske en sådär taskig dumpning på sms, som man såg i filmer ibland.
”Det ordnar sig säkert” Sierra såg inte med mista orolig ut, och ändå dyrkade hon den sida av Julia som egentligen inte existerade. Om det inte var för att fjäska in sig hos någon som hon lyckats med.
”Nej för jag har en annan kanske, nästan” Nu skulle han allt få förklara sig, vilket han förstås inte ville. Men nu var det sagt, så länge det skulle ta död på alla tankar om Julia hjärta Mario.
”Vad heter hon då?”
Hon? Mario fnös åt sin mamma, som fortfarande hoppades på att Mario skulle överge sin homosexuella sida till Milan.
”Liam” Sa han och stoppade en räka i munnen, det syntes att hans mamma inte riktigt uppskattade att få ett pojknamn.
”Och jag skiter i vad gud tycker om det, för han suger” Mario kunde sin mammas ansikte ändra färg. Hur hon snart skulle tvingas utföra hjärtoperation på sig själv för att spränga bort de levrade blodet i hjärtat som framkallade en mycket allvarlig hjärtinfarkt. Att snacka skit om gud inför sin mamma var inget man gjorde. Inte om detta var en troende mamma som värderade högre makter mer värdefulla än något annat. När han hade pratat med Liam om gud, så hade han snarare sagt hur mycket gud älskade alla. Men det var bara för att Liam skulle känna sig lite bättre. Föresten hade han bara återberättat lite av bibeln, bara för det behövde han inte tro på det.
Sierra fick tillbaka färgen i ansiktet och lugnade ner sig lite, men hon såg fortfarande ut att behöva en hjärtoperation.
”Vem är Liam då?”
Mario hade ett svagt minne av att de träffats, men Sierra kanske inte visste namnet på Liam vid det tillfället.
”Han rödhåriga från slummen” Mario var inte säker på hur många hjärtinfarkter en människa kunde klara av på samma dag. Men Sierra var nu upp i två och om Mario fortsatte att prata skulle det antagligen bli fler. En pojke från slummen var inget bra alternativ, men Liam var ändå Liam.
Antonio sa ingenting, han verkade mer koncentrerad på att få fast en hummerbit på gaffeln som hela tiden gjorde försök att hoppa iväg. Det såg faktiskt riktigt roligt ut men Mario orkade inte ens skratta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | WalkingTheDemon - 9 jan 10 - 01:10- Betyg:  | | Bra. <3 | | addictedXO - 8 jan 10 - 22:11- Betyg: | | älskar denna novellen alltså. mejla mig :D | | Mp3 - 8 jan 10 - 17:44 | Jag tycker verkligen, verkligen om den här historien.
Du skriver så bra <3 |
|
|
|
