(M/M) I varje andetag - kapitel 32 |
Eheheh. Jag ber om ursäkt över att det tagt över en helvetesjävlamånad innan jag lyckats få klart detta kapitel. Men min hjärna har varit en bitch som vägrat producerat ChristofferochAlexkärlek. Hmpf.
Hur som haver. Här är det i alla fall:
Kapitel 32
”Alex Jidberg”
”Snälla, snälla Alex?”
”Vad vill du?”
”Jag står inte ut mer”
”Vad står du inte ut med?”
”Det är som om någon har tagit en kniv och pressat in i mitt hjärta”
”Sluta”
”Det enda jag känner är en ihållande smärta”
”Vad är det du vill?”
”Kan jag få fem minuter av din dyrbara till för att förklara?”
”Nej”
”Jag står inte ut med det här”
”Men vad är det du inte står ut med?”
”Att inte få se dig”
”Snälla, bara sluta”
”Nej, det tänker jag inte”
”Varför envisas du med att ta kontakt med mig?”
”Jag saknar dig. Jag vill förklara mig och jag vill träffa dig igen”
”Men jag vill inte träffa dig”
”Varför inte?”
”Därför att jag vill att du försvinner från mitt liv”
”Jag lovar dig. I samma stund jag får förklara mig så lämnar jag dig ifred. Jag lovar det”
”Hur många gånger ska jag behöva säga det? Jag kommer inte lyssna på någon förklaring”
”Då vet du om att jag inte lämnar dig ifred”
”Hej då!”
*
Vinden som blåser genom Christoffers, som alltid, för tunna kläder får honom att fundera på ifall han lyckas välja de kallaste kvällarna när han ska promenera hem till Alex, eller om det är så att det alltid är lika kallt, vare sig han ska hem till sin pojkvän eller inte. Ordet pojkvän får hela hans kropp att fyllas av en värme och samtidigt som den attackerar skäcken honom. Det är inte normalt att känna såhär som han känner för den ljushåriga människan, det kan det inte vara. För hur många böcker han än har läst beskrivs det aldrig hur han känner. Det brukar helt enkelt stå att magen fylls av fjärilar och att man saknar personen vidrigt mycket. Christoffer har inga fjärilar i magen – han har dinosaurier och han saknar inte Alex vidrigt mycket – han mår illa av att inte vara i hans närhet.
”Är du helt inne i din egen värld, eller vad?”, skrattar en röst intill hans öra, vilket får honom att hoppa högt och skrika ytterst omanligt av rädsla.
”Skrämde jag dig?”, undrar Alex och skrattar ännu mer.
”Idiot”, muttrar han till svar, men den lilla irritationen över att ha blivit skrämd försvinner i samma sekund han känner silverögonpojkens armar kring sin kropp. Han lyfter sina egna, stelfrusna, armar och njuter av att vara i hans närhet.
”Vad gör du här förresten?”, frågar Christoffer när han börjar gå igen, den här gången med den enda av sina två händer sammanlänkad med Alex konstigt nog varma hand.
”Tänkte att jag skulle möta upp dig.”
”Men jag sa ju att du inte behövde.”
”Jo, jag vet, men jag ville träffa dig så fort som möjligt”, flinar Alex glatt mot honom. ”Dessutom är det svinkallt och jag antog att du som alltid skulle ha alldeles på tok för tunna kläder på dig, så jag ställer upp som mänsklig värmefläkt.”
Tanken på att Alex bokstavligen skulle se ut och agera värmefläkt, får Christoffer att brista ut i världens garv. Ett sådant är skratt som är omöjligt att få kontroll över innan man nästintill svimmar av syrebrist.
”Herregud människa, andas!” uppmanar Alex med ett brett leende, samtidigt som han håller i Christoffer så att den sistnämnda inte ska falla ihop på marken. Men med tanke på att det är ishalt på vägen under hans fötter, hjälper Alex armar inte honom så värst mycket. Inom ett ögonblick har han rasat ihop till en mänsklig hög på marken ed den ljushåriga människan över sig.
Minnet av hur de för allra första gången träffades, dyker upp i de bådas tankar i och med att den här incidenten är snarlika. Leendes reser sig Alex upp, sträcker ner sin hand till sin pojkvän och drar upp honom på fötterna. Alex ser på honom med en road blick, men bakom det komiska lyser en svag oro igenom.
”Hur gick det? Ingen hjärnskakning den här gången?”
”Nix, den här gången lyckades du inte med det”, flinar Christoffer till svar.
”Vilken jävla otur då, alltså måste jag försöka igen någon annan gång”, påpekar han skämtsamt, men någonstans i början av hans mening slutade Christoffer lyssna, för det enda han egentligen riktigt hörde var ordet ”jävlar”- en svordom och svordomar hör ihop med Matteus. Att tänka på Matteus får honom att smärtsamt dra efter andan. Han förvånas varje gång över att det alltid gör lika obeskrivligt ont att låta tankarna spela över minnen tillsammans med hans barndomsvän.
”Vad är det?”, frågar Alex, nu med en märkbar oro i rösten, men Christoffer skakar bara på huvudet och ger honom ett litet leende. För han kan inte säga hur det är, inte just nu. Om han skulle göra det skulle han säga ord till silverögonpojken som han egentligen inte menar, för en liten del av honom, den del som aldrig kommer kunna acceptera att han är tillsammans med en kille, blev just påmind om att Alex faktiskt är orsaken till varför hans vänskap med Matteus är slut.
”Jag ser ju att det är något, men vill du inte berätta så behöver du inte göra det”, säger Alex utan det minsta spår av att vara sur över att han väljer att ingenting säga till honom.
”Ska vi gå då? Dina föräldrar lär ju undra om vi beslutat oss för att fly landet istället för att träffa dem.”
”Äsch, de tror väl bara att vi har sex inne i en mörk gränd eller liknande.” Alex rycker på axlarna, som för att visa att han inte bryr sig om vad dem tror.
”Tja, det lät ju något mer trevligare än att vi skulle ha flytt landet.”
”Klart att det låter trevligare, det är ju sex vi pratar om och sex är trevligt”, skrattar Alex och ger honom en blick som mycket tydligt talar om att han faktiskt menar allvar med sina ord och att han inte tvekar på att bevisa det.
”Äh, kom nu”, säger Christoffer och fattar tag i hans hand, innan Alex bestämmer sig för att bevisa det han just sagt.
”Visst, men jag lovar dig, en dag ska jag bevisa för dig att sex är trevligt, i alla fall när det är med mig”, skrattar silverögonpojken och han instämmer i skrattet.
När de äntligen står utanför Alex och Jonas lägenhetsdörr känner han hur nervositeten hoppar på honom. Okej att deras föräldrar uppenbarligen inte har något emot att deras son är bög, men det betyder inte att de kommer acceptera Christoffer.
”Du ser ut som om du ska få din dödsdom precis då du kommer innanför dörren”, säger Alex och vänder sig om mot honom, utan att öppna dörren.
”Det är ju typ så”, muttrar han till svar och önskar sig väldigt långt bort, åtminstone för stunden.
”Sluta vara en sådan tönt och förresten så kommer de älska dig.” Alex ord avslutar deras korta konversation, för direkt efter det han sagt det han ville säga, sliter han upp dörren och i nästa sekund finner sig Christoffer indragen i sin pojkväns hem. Han böjer sig ner för att knyta upp skorna, men är tyvärr inte ensam och att göra det, så innan han hinner reagera slår han i sitt huvud i Alex huvud med en ljudlig smäll. Smärtan som stiger från hans högra sida chockar honom, inte för att det gör fruktansvärt ont, utan för att det känns bra att uppleva fysisk smärta för en gångs skull istället för psykisk.
”Oj, förlåt. Gick det bra?”, undrar silverögonpojken. ”Jag gör visst inget annat än skadar dig idag.”
”Det är lugnt”, svarar han och fortsätter med att tråckla av sig sina ytterkläder. Inte för att han har direkt mycket av dem, men ändå. De måste ju av, hur få de än är.
”Alex, är det ni?”, ropar en, för honom, okänd röst inne från vardagsrummet.
”Vilka skulle det annars vara?”, svarar hans pojkvän och ler mot honom. Christoffer känner hur han blir alldeles varm i hela kroppen och för en sekund är det som om ingenting annat än bara de två existerar, men så röst den där kvinnorösten igen.
”Jonas skulle ut och köpa något, så jag kunde ju inte veta helt säkert.” Innan Alex bestämmer sig för att presentera honom för sina fördrar, drar Christoffer honom till sig. Han låter sina armar svepa omkring den smala kroppen och han ser den blonda pojken djupt i ögonen. Böjer lätt på sin nacke för att komma åt att kyssa de läppar han tycker så mycket om att känna emot sina egna.
”Kom nu, för nu ska mina föräldrar äntligen få träffa den människa jag tycker så läskigt mycket om”, viskar silverögonpojken till honom och fattar tag i hans hand.
Yezz, ett meningslöst kapitel, men ändå. Och jag kan lova att nästa kapitel inte kommer ta en helvetesjävlamånad innan det kommer upp. Vet nämligen exakt vad som skall hända och sådant.
Kommentera så blir jag glad.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 9 jan 10 - 16:39 | | Alex och Chris är ju mina favoritpojkar, så jag var helt "IIIIH!" över att det äntligen finns mer att läsa om dem!!! :D Man blir så kärlekslycklig i själen när man läser om den, och Chris är en sann människa, stark och modig. <3 | | YouWillBeAMemory - 9 jan 10 - 15:25 | jag ber om ursäkt för att jag inte kommenterat på de förra delarna :(
Men måste bara säga att jag älskar hur du börjar dina kapitel...
du är grym på att skriva! :) | WalkingTheDemon - 9 jan 10 - 01:17- Betyg:  | | Awww. :J <3 | | Andastyst - 8 jan 10 - 23:09 | Höhö, me like meningslösa kapitel, för de är så söta. *tindrande blick*
Och snart får Matteus faktiskt komma ridande på sin vita häst och rädda
Christoffer så att han inte behöver slå i huvudet hela tiden för att försöka
dölja sin smärta. Jag har några teorier här varför Matteus är sur på C.
1. Han tycker att Alex förstör deras vänskap.
2. Han är själv kär i C och är svartsjuk.
3. Han är chockad.
4. Han är grovt lobotomerad.
Hupp. Något annat godkänns inte. Nytt kapitel nu tack, en månad var en
sjukt lång tid för en sjukt bra novell. | | addictedXO - 8 jan 10 - 22:02- Betyg: | | meeen sluta inte där :o nu får du skriva så det brinner ur röven på dig! mejla :D | | NeMriA - 8 jan 10 - 19:08 | så jag ställer upp som mänsklig värmefläkt <-- i lol'd
nejmen jeeeesuuuuus D: ge lite talang till mig va?
det meningslösa kapitlet var jävligt mysigt om jag ska vara uppriktig o.o bara det att jag blir så irriterad på alex i de där telefon-delarna, så svårt kan det väl inte vara att lyssna? -.- iofs så vet jag inte vad som hänt så jag kanske ska vara tyst D:
jaha det här är väl den längsta kommentaren jag lyckats fixa ihop på hundra år eller något
MAHALA HALA *buga* | | idantica - 8 jan 10 - 19:04 | | Åh, underbart! Du beskriver allt på ett så himlans bra vis och dina ordval är som alltid underbara :) |
|
|
|
