Deathly And Lovely [Del 2] |
[Johannes]
Jag hatade att börja i nya skolor. Men jag var så van nu att jag inte ens tänkte på det. Den lärare som tillhörde min klass skulle skryta till alla över hur jag kunde spela och alla elever skulle försöka bli vän med mig. Dom kände inte mig och jag visste bättre än att bli vän med någon, det slutade bara illa. Jag hade lyckats undvika gymnasiet länge men min mamma sa att det var dags nu. Tiden att springa och gömma mig var över.
- Vill du äta med oss?
Jag kastade en blick på killen som stod bredvid mig. Läraren hade presenterat honom som Kim.
- Jag vet inte.
Jag hade tänkt säga nej. Men det kanske låg något i det min mamma hade sagt. Det kanske var dags att låta någon komma in och lära känna mig. Dom behövde inte veta mina mörkaste hemligheter, men att ha en vän skulle kanske inte vara helt fel. Något drog till sig min blick. En tjej som stod bakom Kim. Hon var vacker och såg sorgsen ut på något sätt. Hennes bruna hår ramade in hennes ansikte och hennes kropp var smal och bräcklig nästans som en älvas. Hon hette Johanna kom jag ihåg, ironiskt!
[Johanna]
Vi gick sakta mot matsalen. Kim pratade i ett och Johannes nickade mest. Då och då mötte hans blick min. Han hade mycket vackra ögon. Dom var fulla med liv och jag kunde se att han döljde mycket bakom dom. Det kändes till och med ibland som att dom kunde sa rakt igenom mig.
- Hur länge har du spelat piano?
Det var första gången jag sa något till honom och jag valde att fråga något så dumt. Hans pupill såg ut att smalna lite.
- Så länge jag kan minnas och långt före det.
Han log lite mot mig innan Kim ville ha hans uppmärksamhet igen. Ibland var det så tröttsamt att vara tvungen att dela allt med Kim. Jag kunde aldrig gilla någon för då bröt jag mot kompiskoden eftersom att Kim också gillade personen. Men om Kim blev tillsammans med någon jag gillade så skulle jag bara acceptera det.
- Du ser ledsen ut.
Johannes röst kallade tillbaka mig till världen och jag skämdes över att jag visat det så tydligt. Jag ville inte vara en av dom som man på en gång kunde se hur dom kände och jag hade alltid trott att jag var en av dom som hade bättre kontroll över mina känslor på denna skola.
- Det syns inte tydligt, men jag är uppmärksam.
Igen kändes det som att han hade läst mina tankar. Han log sitt speciella leende. Det var litet och försvann ganska fort, det var inte precis vänligt utan mera svalt. Nästan som att han inte var van vid att le och inte tyckte om att göra det egentligen.
- Kan du spela orgel också?
Jag visste inte vart frågan hade kommit ifrån.
- Lite, men inte så mycket.
Han stannade så att han hamnade bredvid mig istället för bredvid Kim.
- Jag är inte homosexuell.
Jag såg hur Kim snörpte på munnen och stegade iväg. Han stannade och tittade bakom sig. Jag visste att han förväntade sig att jag skulle följa med honom men jag ville inte. Johannes gjorde mig nyfiken och jag ville lära känna honom.
- Han kommer förlåta dig.
Nu log Johannes ett leende som nästan kändes äkta. Jag visste inte vad jag skulle känna för honom.
Jag stängde försiktigt dörren till lägenheten. Det sista jag ville var att väcka mamma och höra henne gnälla och skrika tills hon somnade igen. Det var mycket bättre om hon bara sov. Sov alkoholen ur kroppen, om hon gjorde det kunde jag i alla fall få en normal frukost. Dörren till min brors rum var stängd, han satt troligen och spelade. Golvet i mitt rum var täckt med kläder och madrassen som var min säng var sned. Det sista jag orkade med var att städa. Jag lade mig ner på madrassen och tryckte in mina hörlurar i öronen. Jag ville stänga ute mammas snarkningar och jag ville inte höra mina egna tårar. Ingen var någonsin hemma hos mig. Ingen visste hur det var. Kim kanske anade men visste inget säkert. Det sista jag ville var att någon skulle tycka synd om mig. Det var vad alla skulle göra om dom visste. Lärarna skulle dalta och alla skulle låtsas som att dom brydde sig. Jag somnade tillslut där på sängen.
|
|
|
|
