Your Guardian Angel - 39 |
- NÄST SISTA DELEN. Kom igen, kommentera nu! :')
Del trettionio
- Everything will change, even if I tell you I won't go away today
Så fort de hade lämnat rummet drog jag stolen närmre sjukhussängen.
”Ehm, hej...” sa jag och försökte fånga hans blick.
Han sa ingenting, höjde inte ens på huvudet.
”Eh...” Jag visste inte vart jag skulle börja. ”De har pratat med mig lite grann, och så har dem sagt att du... inte vill bli behandlad mot det” Jag kunde inte förmå mig till att säga leukemi, det lät så hemsk. Så fort jag hörde det tänkte jag bara på den där filmen då tjejen dör i slutet, men killen ändå är lycklig för den tiden de hade fått ha tillsammans. Jag ville inte att Johns och min tid skulle ta slut, inte nu, inte än. Det var så mycket jag ville uppleva och göra med honom.
”Jaså” sa John kort.
”Varför?” frågade jag.
Han suckade, och satte sig upp i sängen. För första gången den här dagen mötte han min blick.
”Maja, du måste förstå. Jag fick reda på att jag hade leukemi för nästan ett år sen, och för nästan ett år sen träffades du och jag för första gången efter Linus begravning. Kommer du ihåg vad jag berättade för dig då?
”Jaa? Eller det-”
John avbröt mig. ”Jag sa att jag hade funderat på självmord” sa han, kort och enkelt som om det inte tog emot för honom att säga det (vilket det antagligen inte gjorde heller), och jag kunde inte undgå att höra den lite irriterade tonen i orden.
Jag nickade sakta. Min hjärna började koppla ihop ett och annat nu.
”Strax efter det fick jag beskedet om att jag ett leukemi. De flesta skulle väl ha blivit helt till sig och satt igång med behandlingarna med en gång, men för mig var det rena glädjebeskedet – jag ville ju inte leva, och vad kunde vara bättre än att få dö utan ansträngning? Jag behövde ju inte planera någonting, bara leva i något år eller två till”
Det var hemskt att höra honom prata på det här sättet, men jag teg och försökte fundera ut hur jag skulle lyckas övertala honom.
”Men så kom du” Han gjorde en paus och suckade. ”Du förändrade allting.
De hade ringt till mig dagen innan jag frågade om du ville fika, dagen innan jag bekände att jag hade funderat på självmord. Jag tänkte att det kunde väl inte vara så farligt att bara gå och fika, att prata av sig lite. Jag hade ju trots allt varit kär i dig ett halvår tidigare. Men under den tiden kom de känslor som jag hade haft för dig krypandes igen – något jag absolut inte ville, men jag kunde inte hindra det. Visserligen var du fri nu, men jag skulle ju äntligen få dö, det var ju det jag ville allra helst.
När vi sedan skiljdes åt tog det mig inte många sekunder att komma fram till att jag kanske skulle försöka ändå, jag trodde inte att du skulle bli så... kär i mig, som du blev”
”Är” sa jag.
”Är” upprepade han, med ett bekymrat ögonkast. ”Och jag trodde inte att det skulle fungera i längden. Liksom, jag var din före detta pojkväns bästa kompis, jag trodde inte att du skulle klara av det! Men istället var det jag som bangade. Den kvällen då vi kysstes för första gången var både den bästa och värsta kvällen i mitt liv; jag visste att jag inte kunde dumpa dig, då det hade varit jag som hade bjudit ut dig på alla de där dejterna, eller vad man nu skulle kalla det, men samtidigt kunde jag inte fortsätta och låtsas som ingenting, för förr eller senare skulle du få reda på det.
Och mycket riktigt – jag svimmade, hamnade i koma. Efter att jag hade vaknat ville jag inget hellre än att berätta för dig, och jag hade flera tillfället då jag hade tänkt att göra det, men det blev bara inte av. Du måste försöka att förstå hur svårt det har varit. Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna dö för dig, men jag vet att om jag gör det kommer du aldrig förlåta mig”
Jag skakade på huvudet, samtidigt som tårarna började tränga fram. ”Men varför började du inte med behandlingen då?” nästan viskade jag.
”Jag trodde ju inte att det skulle fungera mellan oss!” sa han. ”Men när jag märkte hur allvarligt det började bli mellan oss, lovade jag mig själv att jag skulle ringa till sjukhuset, men jag... glömde. Eller, när det var som bäst mellan oss hade jag inte tankarna på något annat, men så fort jag fick näsblod, huvudvärk eller något av de andra symptomen var det som att de ville påminna mig om att jag hade leukemi, och då bestämde jag mig för att ringa sjukhuset. Men jag sköt upp det, flera gånger, och tillslut glömde jag bort det – tills symptomen kom igen, men det blev likadant som sist; jag sköt upp det, och glömde bort. Det blev som en ond cirkel. Dessutom, hur skulle jag berätta det för dig? Att jag hade haft leukemi men inte tagit emot behandling? Det var inte lätt.
Sen blev jag rädd. När de påpekade att svimningen antagligen hade varit ett av symptomen på att leukemin höll på att bli starkare, och när de sa att chansen att bli botad var ungefär sjuttio procent stor. Tänk om jag var en utav de där trettio procenten som inte överlevde? Och tanken om vad jag skulle säga till dig låg fortfarande och gnagde i bakhuvudet.
Sen hamnade jag här igen, och de berättade nyss för mig att procenten att överleva har sänkts med ungefär tio procent, vilket gör mig ännu räddare”
”John” sa jag, helt tårögd, och gick fram och satte mig på sängkanten. Jag tog hans hand i min – den var helt iskall. ”Jag förstår inte varför du tvekar-”
”Maja, det är fyrtio procents risk att jag dör! Jag vill inte dö, inte nu. Jag ville, men inte längre!”
”Men risken att du dör om du inte blir behandlad är väl ändå större!” svarade jag tillbaka. ”Fattar du inte att jag inte klarar av att förlora dig? Om du dör, går min värld under – igen. Jag klarar inte av att mista en till person som jag älskar på det här sättet, förstår du inte det?! Snälla John, gör det. Om inte för din egen skulle, så för min!”
Han skakade långsamt på huvudet. ”Du förstår inte hur det känns...” mumlade han. ”Hur det känns att veta att ditt beslut kan påverka om du ska leva eller dö... Tänk om jag fattar fel beslut, tänk om jag väljer cellgiftbehandlingen och faktiskt dör...”
”Nej, jag fattar inte hur det känns, men fattar du inte hur det känns för mig?!” fräste jag. Jag reste snabbt på mig och sprang ut från Johns rum.
Jag smällde igen dörren bakom mig, och så sjönk jag ihop på golvet med ryggen tryckt mot väggen och bröt ihop.
Jag visste inte vad som hade flugit i mig där inne, men jag blev så trött på honom. Jag kunde inte låta bli att tycka att hans beslut var så själviskt. Hur trodde han att jag och hans anhöriga skulle reagera om han valde att inte ens försöka bli räddad?!
På tal om anhöriga, vart var dem?
Senast när John hade legat på sjukhuset hade inte en enda släkting varit där, och då hade han ändå legat där i nästan en vecka. Och nu låg han där inne, risken att han skulle dö fanns, och ingen var där – inte hans föräldrar, ingen av hans bröder, inte ens någon kusin eller något. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var konstigt.
”Maja? Varför sitter du här?” Jag kollade upp, rakt in i Markus Skölds frågande ögon.
Jag torkade bort mina tårar, och reste på mig. ”Vi... kommer inte riktigt överens” svarade jag med en nick mot Johns sal.
”Vägrar han fortfarande?” frågade Markus bekymrat.
Jag nickade. ”Eller, det är det att han är... rädd. Han är rädd att han ska dö”
”Jag förstår honom” sa Markus. ”Men han måste förstå att risken att dö om han inte går igenom behandlingen är större”
”Jag har sagt det till honom” svarade jag. ”Men han fortsätter att säga att han är rädd, att han inte vill fatta fel beslut”
”Om han inte vill fatta fel beslut, tycker jag att han ska välja cellgiftbehandlingen. Jag vet, och han vet, att risken finns då också, men chansen att överleva är ändå hittills större” Han tystnade. ”Jag förstår inte varför han tvekar...” sa han sen, mest för sig själv lät det som.
”Jag ska gå in och försöka prata med honom igen” sa jag, och försökte rycka upp mig.
Markus log snett mot mig. ”Bra” sa han, och började gå därifrån.
”Du, förresten!” Han stannade och vände sig om. Jag gick de fem metrarna som skiljde oss åt. ”Vet du varför det inte är några släktingar till honom här? Jag menar, ni borde väl ha kontaktat dem före ni kontaktade mig?”
Markus rynkade pannan. ”Han har inga”
”Va?” sa jag.
”Hans föräldrar och bröder är döda, likaså hans far- och morföräldrar, och vi har inte lyckats kontakta någon av hans två kusiner eller deras föräldrar. John vill inte heller ge oss något telefonnummer till dem, så vi har antagit att han inte vill att dem ska komma, av någon anledning”
Nu var det min tur att rynka pannan. Men visst hade han en bror som brukade resa runt i världen mycket...?
”Är det du som har tagit bilderna?”
”Jo, de flesta. En av mina tre bröder har dock tagit den på Eiffeltornet, pyramiderna och Colosseum, men annars så har jag tagit dem andra”
”Wow. Brukar han resa mycket?”
”Jo, ganska. Just nu är han i USA”
”Men han har en bror! Jag vet inte vart han är nu, men han jobbar som fotograf”
Markus skakade på huvudet. ”Vi har kollat. Han hade tre bröder, varav två utav dem dog i en bilolycka, tillsammans med föräldrarna när John och hans lillebror fortfarande var rätt så små. De fick bo hos sina morföräldrar, och för ungefär fem månader sedan dog hans lillebror, och ända familjemedlem som fortfarande var i livet, i en flygolycka”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sansan - 19 maj 10 - 00:42 | | du skriver så bra så oj, mina ögon fylls utav tårar nu !! | kickan2212 - 17 jan 10 - 00:35- Betyg:  | | mejla nästa! :D | | J_love - 15 jan 10 - 14:28- Betyg: | har varit utan internet ganska länge..men
nu äntligen!
Jätte bra!! ^^
men var inte så taskig nu och döda inte john oxå!!
mejla nästa<33 | | ifIenduphappy - 12 jan 10 - 23:04- Betyg: | | Tumme upp! | | sviken_1 - 11 jan 10 - 11:40 | | väntar... | | maaliinT - 8 jan 10 - 19:50- Betyg: | | usch, vad hemskt. Du får verkligen inte döda honom. Mejla nästa! | | LetMeJump - 8 jan 10 - 18:18- Betyg: | inte döda John "(
mejla nästa C: | | the-rose - 8 jan 10 - 16:53- Betyg: | Gud va sorligt, stackars John, men det kan inte vara näst sista delen=( vill läsa flera delar till!
Det var en känslosam del som du skrev riktigt bra =D | | gbg_95 - 8 jan 10 - 12:50 | Herrgud va tårögd man blev av den här delen, har verkligen så många dött i hans familj? Men han får inte bli en av dem, och det ska du se till va? ^^
Näst sista delen?! Wow, va snabbt det gick. Hoppas du börjar på en ny ;) Iafl, så var den här delen känslosam och väldigt bra skrive! | | youwillsee - 8 jan 10 - 04:31- Betyg: | oj, nej. han får inte dö!! :(
mejla när nästa kmr ut, :) | | JessicaKarlsson - 8 jan 10 - 00:48- Betyg: | nä stackars john.. :( han får inte dö!! :O
mejla. | | Pumisa - 7 jan 10 - 22:31- Betyg: | | nej vad sorgligt. D: |
|
|
|
