Under Dina Vingar [DEL 3] |
Det blev kanske en ovanligt kort del den här gången. Men ni får stå ut. Jag hoppas ni läser och gillar det. Kommentera gärna!!
Jag grävde ner mitt ansikte i den stora stickade halsduken jag bar
runt halsen. Om så möjligt, kröp jag ner längre under den röda flis
filten. Pressade ner huvudet ännu en liten bit ner i kudden och
önskade ännu lite mer att tiden skulle spolas tillbaka.
Jag hade legat under samma filt med tv:n på i över en vecka nu.
Tankarna styrdes bara in på ett och samma ämne hela tiden och det var
inget jag ville tänka på.
”Claura!” jag ryckte till och reste mig till sittande position. ”Nu
får du faktiskt ta och rycka upp dig” pappas mörka röst ekade genom
vardagsrummet, och plötsligt fick jag en konstig känsla inom mig. Jag
hade legat här och deppat jätte länge och tyckt synd om mig själv.
Inte hade jag haft en tanke på pappa. Han hade ändå känt mamma längre
än mig.
Jag blev helt förstummad och tror att jag nog såg rätt ledsam ut.
Pappa kom fram till mig och satte sig på kanten av soffan. Han strök
lätt med ena handen på mina smalben och lät den sedan vila på mina
fötter.
”Förlåt” säger han tyst och kollar djupt in i mina ögon. ”Jag..” han
börja på en mening men avslutar den och kollar fundersamt upp i taket.
Han ser sorgsen ut och jag ser hur det börjar tåra sig i ögonen. ”Jag
blir så sorgsen av att se dig så ledsen, så kan du inte rycka upp för
min skull?” han kollade bort när han sa det. Han ville nog inte att
jag skulle se de tårar som rullade ner för hans kind, men jag såg dom
och det gjorde ont i mitt hjärta.
Jag lutade mig framåt och la mina armar runt honom i en stor kram. Han
sjönk ner i soffan och la sina armar om mig med. Så satt vi i flera
minuter. Han strök försiktigt med sin hand genom mitt feta hår och jag
lutade mitt huvud mot hans bröst.
”Jag är glad för att jag har dig kvar, pappa” sa jag och kollade upp
på hans skäggiga ansikte. Försökte möta hans ögon. ”Jag är glad för
att ha dig med, älskling. Vi behöver varandra som mest just nu” sa
han. Han mötte min blick och ett litet stelt leende letade sig fram på
hans läppar. Jag log tillbaka, lite försiktigt, men jag log.
Lite senare på eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag hade ju inte fått frisk luft på en vecka och kom fram till att det nog kunde göra mig gott. Jag tog på mig en kofta och gick ut. Vinden fläktade mig i ansiktet och det bruna håret som hängde fritt blåste med vinden. Jag strök håret ur ansiktet och njöt av det fina vädret. Trots att det var varmt var det mycket kyligare än sist jag var ute. Det började gå mot augusti och sommaren gick sakta mot sitt slut. Även om det var en bit kvar.
Jag gick längs en grusväg som hela tiden sluttade lite mot sjön. När jag kom i ett litet krön kunde jag skymta det blå vattnet ovanför träd topparna. I verkligheten var det inte så långt ner till sjön utan det tog bara tio minuter att ta sig ner. Innan på sommaren hade jag sprungit upp och ner för backarna och njutit av sommaren. Det var lite svårt för mig att föreställa mig att för bara några månader sedan hade solen skinit och sommaren hade varit härlig och lycklig även för mig. En annan sak jag hade svårt att tro var att om några få månader kanske jag och pappa skulle vara tvungna att starta ett liv på ett nytt ställe. Det var inte längesedan vi flyttat hit- jag, pappa och mamma- för att börja om på något nytt. Och snart skulle jag och pappa behöva flytta härifrån för att börja på något nytt. Ett liv utan mamma.
Jag slog mig själv i pannan. Jag ville inte tänka på det. Jag hade bestämt mig för att nu mera leva i nuet. Inte tänka på vad som kan hända eller på vad som har hänt. Utan bara på vad som händer nu. Så levde alltid mamma. Hon tänkte aldrig på konsekvenser. Aldrig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Moii-Thilda - 8 jan 10 - 11:48 | | BraBra!:) | Fiiiaaas - 8 jan 10 - 10:14- Betyg:  | | Riktigt bra :) Jag är fäst vid den här. Du får gärna mejla mig när du lägger upp nästa:) |
|
|
|
