Under Dina Vingar {DEL 2} |
Okej här är ännu en del. hoppas ni gillar den. Kommentera!! Snälla. NI får gärna ge kritik oxå så jag vet vad jag ska ändra på!:)
Jag ville inte öppna ögonen, jag ville inte se. Se sanningen. En tår föll sakta och slingrade sig ner för min kalla lena kind. Fortsatte ner till mina läppar och jag känner den salta smaken från tåren som på minde mig om varför jag var här. Jag huttrade till, rös. PÅ något sätt kändes det som om mamma satt jämte mig. Kanske var det bara önsketänkande. Jag önskade kanske att mamma hade suttit bredvid mig just nu. Torkat mina tårar och sagt att allt ska bli bra. Att allt bara var en dröm och sen vakta mig tills jag somnat om.
Jag ville inte att det skulle ta slut här.
Pappa la armen om mig och drog mig in till sig. Försiktigt la jag mitt huvud mot hans bröst. Tog djupa andetag i takt med hans. In och ut, in och ut. Han pressade mig emot sig och jag hörde hur han viskade svagt: ”Allt kommer att bli bra. Lova mig det”. Jag ville så gärna svara honom men min röst skulle inte bära och jag vet inte vad jag skulle ha svarat.
Sakta öppnar jag mina ögon och ser en suddig bild av något vitt täckt av blommor några meter framför mig. Jag ville inte se det men kunde ändå inte sluta. Det kändes inte rättvist. Mina ögon var som fast klistrade på den vita kistan. Jag kramade min röda ros hårt i handen, och kände hur dess taggar stack mig i handflatan. Jag reste mig sakta och slingrade mig ur pappas hårde grepp. Jag kände hur allas ögon var riktade på mig. Jag gick upp mot kistan. Det kändes som om allt runt mig snurrade och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på vad det var jag skulle göra. Jag satte mig på knä och lutade pannan mot kistan. ”mamma, varför skulle du lämna oss?””var det nödvändigt?, kunde du inte vänta tills vi var där båda två” Mina tårar började strömma och jag la därför snabbt upp rosen på kistan. Jag orkade inte det här mer. Jag sprang med stora steg ut ur kyrkan. Men precis innan jag öppnade porten såg jag ett litet ansikte. Sött, inte alls så skrämmande och sorgset som alla andras. Längst bak i kyrkan. Ögonen glänste och till och med ett leende letade sig fram på killens läppar.
Tyvärr var det inget jag reagerade över då utan jag öppnade portarna och sprang ut på kyrkogården.
Jag sprang förbi grav efter grav. Jag ville bara inte vara kvar där jag ville bort. Jag hade fått för mig så konstiga idéer den senaste tiden.
Jag sprang tills jag hittade mormors grav, där föll jag ner på knä.
”var du tvungen att ta henne ifrån mig?” ropade jag samtidigt som jag slog med handen mot stenen som var nergrävd i marken. ”varför ska du alltid vara så egoistisk och självisk?” jag grät. Stora tårar droppade ner på den varma stenen men torkade snabbt i sommar värmen.
Det var i mitten av Juli. Min före detta favorit månad. Jag älskade att det var precis lagom varmt för att kunna bada. Jag var inte så mycket för att sola. Jag gillade inte att visa upp mig. Mamma hade alltid tyckt att jag var fånig när jag aldrig ville sola utan bara hålla mig under vattenytan fast jag var blå om läpparna.
Jag lät tårarna falla tills jag tillslut inte kunde gråta mer. Då reste jag mig upp. Tog av mig mina svarta klackskor. Jag tog dom i handen och började gå hemåt. Asfalten brände under mina fötter och det gjorde ont då de små stenarna körde in i hälen. Men det var inte det som gjorde mest ont. Saknaden i hjärtat gjorde 100 gånger ondare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | missnameless - 9 jan 10 - 12:52- Betyg:  | | fan vad bra :D |
|
|
|
