[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 29' |
Hej alla, eller nått :)
Liam Strand
Liam hade varit glad när han vaknade, och väldigt generad. Men nu när han visste att de skulle åka hem kändes inte lika roligt längre. Det betydde bara att allt skulle bli som vanligt igen och det var lika bra att vänja sig. Om han ville, skulle han säkert kunna behålla Mario men det kändes inte rättvist. Han ville inte blanda in Mario i allt som han höll på med, ville inte att han skulle få lida för det. Liam han kunde lida, det spelade ingen roll, han hade dött så mycket inombords att han knappt kände något längre. Men Mario gjorde det och han ville inte att Mario skulle göra det.
Därför gick han nu med sin väska över axeln och hade ingen aning om vart han var på väg. Men det kändes som att han gått i en evighet. Rätt som det var dök det upp en mack framför honom. Tur att han följt stora vägen, då var det bara att gå samma väg tillbaka senare.
Liam hade inga pengar på sig, eller ja kanske lite i väskan men det var ganska tveksamt. Men han visste ändå vad som krävdes och han var ganska sugen på godis. Tjejer hade faktiskt rätt, allting kändes mycket bättre efter lite choklad eller glass. En piggelin, som var hans favorit glass. Han rotade runt i väskan och fiskade upp en tjugolapp. Det skulle han få två piggelin för och det kunde han behöva. Choklad kunde han fixa ändå.
Det plingade i dörren när han gick in, konstigt, det brukade aldrig plinga om man gick in på en mack. Liam hängde sig över glassarna och fiskade upp två piggelin. På vägen till kassan stoppade han ner en Marabou choklad med digestivekex. Om han nu skulle råka åka fast så spelade det inte så stor roll, han hade inte direkt något att förlora på det.
Killen i kassan märkte ingenting och det tjöt inte när han gick ut, de hade helt enkelt satt larmet i fel höjd.
Liam satte sig på en bänk en bit bort och sög på glassen. Tänk att glass kunde vara så gott. Det där med chokladen skulle han få ångra när magen svällde på honom och han skulle se ut som en gravid kille. Med lite tur skulle det hända under natten så att han slapp lida av det. Vilket som skulle han ändå äta den, efter att han ätit glassen.
Glassen fick han äta fort eftersom att den smälte snabbt och under tiden han fick i sig den första var den andra saft, så han fick försöka dricka upp den. Papprena slängde han på marken, det var ingen ide att hjälpa samhället med att hålla rent. Inte när samhället inte brydde sig ett skit om honom. Liam förstod själv att han inte kunde resonera så, men det gjorde han ändå, just vid det tillfället orkade han inte annat.
Egentligen ville han åka hem, han saknade hem, men ändå ville han inte. Varför gick inte att förklara det kändes bara konstigt alltig. Det hade varit en dålig ide att ens åka dit till att börja med. Men det skulle varit så tomt utan Erik att han helt enkelt inte orkade vara kvar. Och att komma bort lite hade faktiskt fått Liam att känna sig lite bättre.
Liam öppnade chokladen och stoppade ett par rutor i munnen. Det var inte ofta han åt det och därför var det så gott att han nästan ramlade baklänges. Och de där små digestivekulorna som lät knaprigt när han tuggade. Långt ifrån känslan att tugga på en morot men helt klart dugligt. Han tog några rutor till och reste sig upp. Till och med chokladen började smälta så Liam blev helt kladdig om fingrarna. Men det var snabbt löst genom att stoppa dem i munnen och kanske kleta av lite på byxorna. Eftersom att det inte var hans så ångrade han sig och körde på att försöka slicka på fingrarna.
När chokladen tog slut slängde han pappret på marken. Liam tittade upp på himlen, han förstod inte att det kunde vara så varmt när solen var dold bakom mörka moln. Den kvava luften avslöjade att ett åskväder var på väg och Liam fick bråttom tillbaka. Han följde stora vägen tills han fick syn på de första husvagnarna. Det gick att gena mellan dem och snart var han tillbaka.
Alla satt i en ring runt elden och grillade, det såg ut som karré eller fläskkotlett. Det såg gott ut men han var inte så sugen. Liam mådde lite illa efter chokladen också men det kändes ändå som att det var värt det.
Små lätta droppar ramlade ner och trängde sig genom Liams kläder. Det fick honom att dyka in under partytältet och krypa ihop till en liten boll. Alla som satt där verkade vara riktigt uttråkade, precis som han själv. Då och då sneglade han på Mario men så fort Mario tittade på honom vände han ner blicken. De kunde ju lika gärna packa ihop sina saker och åka direkt, men så blev det inte. Bara för att den där jävla Julia tagit bilen. Liams humör började förändras från deprimerad till arg och irriterad. Han ville hem och han ville åka hem nu med en gång. Det spelade inte honom någon roll hur, om han så skulle gå hem.
”Jag vill åka hem” Det var inge meningen att han skulle säga sådär rätt ut, men han ville inte vänta mer.
”Nu” La han till så att alla skulle fatta att han verkligen ville hem.
Mario reste sig upp och gick till tältet. Liam bara antog att han skulle följa efter och gjorde det. Han ställde sig mitt emot Mario och tittade på honom. Han hade väl inte varit oklar när han sa att han ville hem? Liam visste att han var jobbig och påfrestande, men om han fick åka hem nu så skulle Mario slippa honom sen.
”Jag vill hem nu!” Sa han igen och tittade ner i marken, det gick inte att säga vart känslan kommit ifrån men han ville bara det. Det kändes som att om han stannade där en sekund till skulle han bli så nere att han inte orkade. Ibland blev det så och han kunde inte riktigt förklara varför.
”Vi kan inte åka hem nu för vi har bara en bil” Marios röst var irriterande lugn, så lugn att Liam anade att Mario försökte lugna ner honom. Men Liam var inte speciellt upphetsad han vara bara nere. Hem till sig, det var det enda han ville. Många skulle inte kalla hans hem för ett hem. Mer en håla för hemlösa eller nått i den stilen men det var ändå hans hem.
”Jag vill hem nu” Liam lät ett par tårar ramla över, egentligen kände han inte för att gråta över saken. Det var bara så att Liam grät och han gjorde det ofta och mycket. Men det kändes ändå som ett gott tecken. Ett tecken på att han fortfarande var levande.
”Liam” Mario lät konstig på rösten lite gnällig, ett tecken på att han inte orkade mer. Så kändes det, att Mario inte orkade höra honom klaga på allt.
Liam väntade på att han skulle säga något mer, men det gjorde han inte. Det såg ut som att han stod där och funderade. Efter en stund puttade Mario bara ut honom ur tältet och tog med alla saker ut. Väskorna och sovsäckarna som han rullade ihop på bara några sekunder.
Mario började riva tältet, Liam kunde inte förstå vad han höll på med men han sa inte emot.
”Vi åker ni får stanna här och vänta tills i morgon”
Liam kunde inte annat än titta på när Mario packade in allt i bilen men han sa ingenting. Han sa inget till Liam, vilket kändes dumt. Nu kändes det bara som att han skulle stannat för Marios skull och inte vara så självisk. Det var förstås försent eftersom att Mario redan lagt tältet i bilen.
Ingen av de andra verkade protestera, inte ens Kim. Liam kramade tillbaka Alice när hon kom och la armarna runt honom.
”Vi ses” Viskade hon och klappade Liam lite på ryggen. Kim skakade hand precis som Milan, men Albin kramade honom.
”Kom då så åker vi”
Liam satte sig i framsätet bredvid Mario och stängde dörren. Han knäppte fast bältet och tittade ut genom rutan när bilen började rulla.
Radion gick och det spelade en lugn låt som han aldrig hört förut. Men vad spelade det för roll, låt som låt. Ingenting kändes speciellt viktigt längre, mer än att ta sig hem.
”Mario är du arg?”
”Nej” Mario lät inte arg, inte det minsta det verkade bara som att han inte ville prata.
”Jag vet inte vad jag ska säga bara, jag förstår mig inte på dig”
Det där sårade Liam lite men han sa inget. Såklart att Mario inte förstod sig på honom, de kom från två olika världar. Deras liv skulle inte ha med varandra att göra.
”Jag vill förstå dig, verkligen, men det går inte”
”Du behöver inte, det är inte så viktigt” Liam tittade ut genom fönstret resten av vägen hem. De sa inget heller, utan lyssnade bara på låtarna. Då och då sprakade radion på grund av dålig mottagning, mest när de åkte genom skogen.
Liam började äntligen känna igen sig och snart stannade de utanför Marios hus.
”Ska bara hämta din mobil” Mario sprang in och kom ut minst lika snabbt. Liam tog emot mobilen och de åkte vidare. När de närmade sig Liams hem och tillslut stannade utanför det kände sig Liam lite bättre. Han ville springa rakt ut och krama hela tegelbyggnaden, men det var att passera gränsen.
”Dina kläder…” Mumlade han och kom på att han fortfarande hade Marios kläder på sig.
”Behåll dem”
Liam nickade bara, han orkade inte säga emot, dessutom kunde han faktiskt behöva dem. Han öppnade bildörren och var precis på väg ut när Mario stoppade honom.
”Vi ses, jag kan komma hit någon dag”
”Nej, gör inte det”
”Varför?”
”Gör inte det bara” Liam skyndade sig ur bilen utan att säga något mer. Han ville inte att Mario skulle vara där. Om Mario helt plötsligt kom och hälsade på skulle han få se hur Liam höll på hela dagarna. Visst hade han redan sett det, men mer än vanligt. Och föresten, vad skulle de göra? Liam kunde inte bjuda på mat, de kunde inte se på film. De kunde inte göra allt det där två vanliga kompisar gjorde, just för att Liam inte var en vanlig kompis. Han var inte ens en vanlig kompis till Kim, han och Kim kanske inte ens var kompisar. Så mycket som han visste spelade väl inte det heller direkt någon roll.
Porten var trasigare än vanligt men det spelade ingen roll, ingenting spelade någon roll längre. Han gick upp för trapporna och låste upp dörren, det såg ut som det gjort när han lämnat det den där natten. Oscar sprang runt på golvet och gjorde, vad han nu gjorde.
Liam släppte väskan på golvet och satte sig ner i soffan. Han kände sig något lättad och suckade. Där satt han en stund innan han stoppade laddaren i mobilen. Ingen hade ring och han hade inga meddelande, inte överraskning där.
Lite nere var han över att Filip inte ens ringt honom, eller skickat ett meddelande. Men sen var inte Liam typen som var så bra på att höra av sig heller. Därför skickade han ett sms till Filip om att han var hemma igen, ifall han undrade. En minut senare ringde mobilen, en fruktansvärd ringsignal. Liam svarade på en gång och struntade i om det verkade desperat.
”Hej” Sa han och log lite, Filip var den enda i världen han tänkte vara vän med.
”Jag hörde det där om Erik, jag var där men du var inte hemma”
Liam berättade vart han hade varit och med vilka. Filip lät glad för Liams skull, men Liam var inte lika positiv och det gick inte att förklara det heller. Precis som Mario förstod sig Filip inte på honom.
De gav upp det samtalsämnet och pratade om deras lillebror, inte den minsta utan Anton. Han var nästa på listan över födelsedagsbarn. Det var förstås en månad kvar ungefär, några veckor hit eller dit, men det var inte så noga. Liam sa att han absolut inte skulle dit, Anton ville inte ha honom där, dessutom skulle deras inte så kära syster Miranda visa sig med sin man och sin skitunge. Ungen som Liam inte ens fått reda på vad hon hette.
”Jennifer” Sa Filip, det var alltså det snorungen var döpt till. Egentligen brydde han sig lite, det skulle vara kul att se den lilla saken. För att se om den kanske var rödhårig som han och Miranda var.
”Gubben då, vad heter han?”
”Martin”
Liam brydde sig egentligen inte om vad äckelgubben hette. Men det kanske var lika bra att fråga, ifall de skulle råka stöta på varandra. Det skulle de garanterat, speciellt om det nu var kalas och de skulle låssas som att de var en helt normal familj inför resten av släkten. Det var så de gick till, om någon frågade så gick Liam i skolan och var en snäll och duktig pojke som gjorde läxorna. Liam var inte säker på hur mycket en familj fick skämmas över sin son.
De la på luren och Liam sjönk ner i soffan ännu en gång, han hade aldrig känt sig så ensam i hela sitt liv. Kanske för att han varit omringad av människor hela tiden och nu satt han där i det dova ljudet från lamporna. Magen gjorde ont också och kändes som en ballong men det hindrade honom inte.
Liam satte på sig skorna och gick ut på gatan, de som passerade honom såg medlidsamma ut. Pojkar som aldrig pratat med honom stannade för att säga hur tråkigt det var vad som hade hänt med Erik. Liam var bara ett av flera ansikten medan Erik var den som var älskad av alla. Tydligen spred sig ryktet snabbt också, men han förstod inte varför de skulle säga så till honom. Ingen av dem kunde väl veta att de varit kompisar?
Han skakade på huvudet och satte sig på en bänk. Det småregnade lite men Liam satte sig under taket till cykelställen. Där satt han och väntade på att någon kanske skulle vilja få syn på honom. Ensamhet, ibland var den bara frustrerande och han visste inte hur han skulle hantera det. Därför gick han fram till första bästa bil och hoppade in i framsätet.
För första gången tittade han faktiskt på gubben som satt där. En med skäggstubb, den sorten som rev obehagligt. En liten putmage, men inte tjock, inte en Mario. Han suckade igen, nu började analysera och jämföra också.
Envist skakade han av sig tanken och klev ur bilen när den stannade. Ett motell, han hade varit på det förut, flera gånger. Ett bra val eftersom att gubben som ägde motellet var en av dem.
De fick en nykel och klev in i ett rum, ett av de där typiska skräckfilms rummen. Dunkelt ljus, en lampa som blinkade, tapeten som släppt på vissa ställen och en enkel säng.
Liam som fått nog av ensamheten drog av sig kläderna och la dem på stolen, han ville inte fläcka ner dem. De luktade fortfarande Mario om dem och om han inte kunde få Mario så kunde han väl åtminstånde få minnas.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | WalkingTheDemon - 7 jan 10 - 00:22- Betyg:  | | Bra<3 | | addictedXO - 6 jan 10 - 16:05- Betyg: | | mario måste hälsa på, han är riddaren i nöden för lilla liam ju :o mejla mig :D | | Mp3 - 5 jan 10 - 22:10 | Det här gör så ont att läsa. Gör inte såhär mot min pojke </3
OCh du skriver, som alltid, helt obeskrivligt. |
|
|
|
