8. ~Colorblind~ |
En del till alla som gjorde något under nyårsaftonen som ni ångrar nu efteråt. Och till er andra som eventuellt blev jättenöjda med kvällen. Gott nytt decennium i vilket fall, kära diktaner! <3
COLORBLIND
8.
Jag var lite försenad när jag skulle gå hemifrån till bussen nästa dag och fick nästan springa den korta vägen till hållplatsen för att vara säker på att inte missa den.
Det var sagt att vi skulle ha en välkomstdag för alla nior på ängen en bit från skolan, med picknick och lekar. Jag anade att det inte alls skulle bli särskilt roligt, och det var inte framförallt på grund av det lite mulna vädret. Skolan hade en tendens att ständigt få saker att bli mycket tråkigare än de kunde vara.
Jag skyndade in under busskurens tak för att söka skydd mot blåsten som skulle förstöra mitt länge och väl genomarbetade frisyr om jag inte stod i lä.
Bussen kom någon minut senare och jag klev tacksamt på den och visade upp mitt busskort. Jag satte mig på en ledig plats långt bak och lutade huvudet mot fönstret. På andra sidan gatan kunde jag se Adam komma gående med händerna i fickorna och mp3-lurarna instoppade i öronen. Han verkade helt obekymrad om den kyliga luften i sin tunna kofta och jeans, och greps inte heller av den panik som alla andra tycktes göra när de fick se att bussen redan stod inne.
Men bussen körde iväg innan han hann fram till den, och jag kom på mig själv att känna lite lättnad över det. Jag kunde inte helt klart förstå varför, men släppte snart de funderingarna då jag kom på att lärarna kanske skulle tvinga oss att hoppa säck.
Jag klev av bussen ungefär tjugo minuter senare då den stannade vid rätt station och gick uppför backen som ledde till naturreservatet där vi skulle hålla till. Jag såg Anna och Fredrika, som båda gick i min klass, en bit framför mig och jag funderade en stund på att gå ikapp dem för att ha sällskap resten av vägen, trots att jag egentligen inte gillade dem så värst. Men jag hann inte bestämma mig förrän jag kände en hand på min axel som fick mig att förskräckt hoppa till och snurra runt på stället.
Det var Kevin.
”Hej”, sa han och log.
”Shit, vad rädd jag blev!” utbrast jag utan att hälsa tillbaka. Jag hade lagt handen för bröstet och tittade på honom med stora, uppspärrade ögon.
”Förlåt”, sa han och drog tillbaka sin hand. ”Det var inte meningen.”
”Det är lugnt”, sa jag med en inandning och tog ner handen igen, men kunde fortfarande känna hjärtat bulta hårt av rädsla.
”Men kan vi gå tillsammans? Jag hittar inte till det där stället”, sa han och nickade menande rakt fram i riktning mot parken.
”Öh… visst”, sa jag nollställt. ”Vi ska hitåt.”
Jag började gå igen och den här gången med Kevin bredvid mig. Han gick med lugna steg som var mycket längre än mina och kunde därför hålla jämn takt med mig, trots att jag kände det som riktig power walk.
”Vet du vad vi ska göra?” frågade han när vi hade gått några hundra meter och tystnaden hade blivit lite väl påtaglig.
Jag ryckte på axlarna och la håret tillrätta bakom ena örat, och var tvungen att erkänna att jag faktiskt var en aning nervös utan att kunna förstå varför.
”Förmodligen spela fotboll, springa stafetter, leka fåniga lekar”, sa jag och vred huvudet mot honom. ”Du vet, göra alla de där löjliga saker som ingen går in för just för att de är så extremt töntiga.”
Kevin höjde ena ögonbrynet och gav mig en skeptisk blick.
”Synd”, sa han sen. ”Lekar kan faktiskt vara riktigt kul. Om de leds på rätt sätt. Och om folk, som sagt, går in för det.”
Jag svarade inte utan lät blicken vila vid mina egna fötter som fortfarande trampade framåt i rask takt. Jag kunde faktiskt hålla med Kevin där. Det var synd att ingen lekte lekarna på riktigt, för då skulle det förmodligen bli roligare för alla.
”Hur länge har du bott här då?” frågade Kevin som tydligen inte tyckte att vi hade pratat klart.
”Sen jag föddes”, svarade jag.
”Va?”
”Ja.”
”Vadå? Alltid? Hela ditt liv?” frågade han storögt.
”Japp.”
Kevin visslade lågt och imponerat och jag skrynklade ihop ögonbrynen. Undrade vad han menade med sin reaktion, men hann inte svara, för vi hade kommit fram till ängen.
Jag fick genast syn på Cornelia, Christopher, Fanny och Isabelle som satt på andra sidan ängen tillsammans med Fabian och Anton.
Jag ökade omedvetet på stegen lite, och var alldeles strax framme vid dem andra. Cornelia var den första som fick syn på mig och bredde på ett strålande leende.
”Hej Jessi!” sa hon glatt nerifrån sin plats på gräset. ”Kom och sitt!”
Jag slog mig ner mellan henne och Fanny och gav dem alla ett ljust ”hej hej”.
Christopher fortsatte vad som verkade vara en avbruten mening, och jag lyssnade sådär med ett halvt öra medan jag spanade på folk runtomkring mig. Personer från de andra klasserna verkade redan vara där och över hela ängen stod man eller satt man i små grupper med sina kompisar. Längst bort i ena änden stod lärarna i en klunga och pratade om någonting som inte såg ut att vara det minsta roligt.
Jag svepte tillbaka med blicken över ängen, lagom för att fastna på Kevin som kom traskande över ängen – rakt emot oss.
Han gick med obekymrade steg, ungefär såsom Adam hade sett ut en liten stund tidigare när jag hade sett honom från bussen fast med en annan typ av kläder på sig, och det blondlockiga håret vek sig åt höger för den kalla vinden.
”Varför kommer han hitåt?” frågade Christopher som hade lagt märke till samma sak som jag. Allas blickar vändes mot Kevin som inte alls var långt bort vid det laget. Ingen svarade Christopher, men alla undrade nog samma sak, och jag kände mig nästan tvungen att säga som det var.
”Vi gjorde sällskap från bussen han och jag…” började jag tvekande och kände hur de andra betraktade mig med frågande min. ”Men jag sa inte åt honom att komma hit! Jag skulle bara visa vägen.”
Jag blängde förvirrat tillbaka på Kevin som nu bara var ett par meter ifrån oss. Ingen sa någonting när han satte sig ner mellan mig och Fanny, men lite närmare mig.
”Hej”, sa han och log mot de andra.
”Hej”, sa de, väldigt mycket stelare.
Jag kunde inte begripa hur han hade haft mod nog att gå fram till oss. Jag kunde inte ens drömma om att sätta mig in i den situationen. Helt ny i en klass och bara ta stegen fram till första bästa grupp av människor man kände igen… Det var jag alldeles för blyg för.
”Vet ni hur länge vi kommer hålla på?” frågade han avslappnat och la armarna om knäna.
”Till två… typ”, sa Isabelle innan någon annan hann öppna munnen.
”Sweet.”
I ögonvrån såg jag hur Christopher och Fabian utbytte otydbara blickar. Kevin såg sig omkring precis som jag hade gjort när jag hade slagit mig ner.
Jag sneglade på Isabelle som satt och betraktade Kevin med ett uttryck i ögonen som påminde om en hungrig hund. Jag lät blicken glida över till Fanny som intresserat tittade på honom, och sen på Cornelia som satt och log. Hon verkade ha sett mig vrida huvudet, för hon gav mig hela tiden menande blickar.
Jag insåg att det bara var killarna som var stela och ovälkomnande, vilket jag tyckte var lite konstigt. De borde vara minst lika intresserade av att bli kompis med Kevin som vi tjejer var. Eller kanske var det så som Cornelia hade antytt dagen innan, att de faktiskt var avundsjuka.
”Var ifrån kom du nu igen?” frågade Cornelia intresserat, men jag var säker på att hon inte hade glömt bort att Kevin kom från Stockholm.
”Stockholm”, sa han och vred tillbaka blicken till vår lilla cirkel.
”Åh”, sa Cornelia med en spelad insikt. ”Var någonstans bodde du då?”
”I en takvåning på Götgatan. Söder, ni vet”, sa Kevin med en enkel axelryckning.
”Jaså?”, sa Isabelle. Jag var säker på att hon inte hade en aning.
”Södermalm?”, upprepade Christopher med en ny – kanske intresserad? – ton i rösten. ”Då har du gått på Bajenmatcher eller?”
”Varenda en de senaste tre åren”, sa Kevin med en bekräftande nick.
Någonting tändes i Christophers ögon.
”Alla?” sa han.
”Alla.”
Plötsligt diskuterades det intensivt om fotboll, målskott, spelare och bra respektive dåliga matcher. Jag kunde inte ha brytt mig mindre om något annat samtalsämne, men det kändes ändå bra på något sätt i och med att killarna helt utan förvarning hade börjat visa lite mer respekt för Kevin.
Jag sneglade på Cornelia som himlade med ögonen, och jag kunde inte låta bli att skratta.
De tystnade inte förrän en högljudd busvissling ljöd över ängen. Det var gympaläraren och arbetslagsledaren, Anders, som hade konstaterat att alla nu var på plats, och att det var dags för samling.
Jag ska förresten resa bort en vecka så det kommer ingenting nytt under den tiden, bara så att ni är medvetna om det. Men medan jag är borta ska jag fokusera på att skriva järnet när jag ligger på stranden och jobbar på brännan :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | _MaAaLiN__ - 11 jan 10 - 20:14- Betyg:  | | nu har jag hunnit läsa de två sista delarna och kan bara säga att jag verkligen har saknat dina noveller när jag varit borta :D | | blackgirl - 8 jan 10 - 15:47 | den är jättefin!
jag vill ha en till del snart
snälla
mejla | | the-rose - 6 jan 10 - 19:30- Betyg: | du är riktigt duktigt på att skriva, skitbra!!
ha det så roligt nu när du är bortrest =D | | Moii-Thilda - 5 jan 10 - 23:20- Betyg: | | Du skriver alltid lika bra! :) | | maaliinT - 4 jan 10 - 17:15- Betyg: | | jätte bra skrivet! mejla nästa :D | | SilverAndCold - 4 jan 10 - 00:38- Betyg: | tjolahopp, nu har jag läst ikapp alla delar! :>
Kevin verkar läskig... :o
värsta skum, bara går fram och ba "TJA!". Så gör man inte, nej nej. *skaka på huvudet*
men ADAM däremot... han verkar lite intressant faktiskt. :D ser fram emot nästa del! | | addictedXO - 3 jan 10 - 18:58- Betyg: | | mejla mig nästa del :D | | gbg_95 - 2 jan 10 - 18:08 | Men gud vad orättivs, du får bada och sola medans vi sitter här i kalla sverige ;P
Otroligt bra skrivet, vill gärna läsa mer om han där Adam. Han är min favoritkaräktär for sure ;) | | glasbubblan - 2 jan 10 - 16:00 | | du är verkligen duktig! | | Rosapapper - 2 jan 10 - 15:11- Betyg: | | Riktigt, riktigt bra:D! | | JessicaKarlsson - 2 jan 10 - 14:33- Betyg: | jättebra. :)))
hare bra i värmen! :]
mejla sen när nästa del kommer ut. | | saraarbast - 2 jan 10 - 13:30- Betyg: | Taskigt att resa bort :O
Vi vill ju läsa mer! | | ackbarian - 2 jan 10 - 03:46- Betyg: | du har en sätt att skriva så alla fastnar för den ;)
mejla gärna nästa :D |
|
|
|
