att lära sig leva. Prolog |
Jag är hon jag skriver om, jag berättar för mig själv hur det är, och det käns ganska bra på något sätt. Alla lär sig leva någon gång & jag gav inte upp hoppet, för dom som försvinner innan dom lärt sig, förstör för många andra & då kan plötsligt inte dom lära sig heller. Men alla har sina upp och ned gångar, nu skriver jag om mina. Så enjoy!
Det var inte lätt när hans isblå ögon granskade henne så noga, hon kände sig instängd och fast dom en tiger i en bur. Det var något med sättet han kollade på henne som fick henne att öppna sig, det slank ut masssa ord ur munnen som blev meningar, en lång text och ett mummel som ingen förstod förutom honom.
"Kan du ta det ifrån början lilla vän?" hon suckade djupt och irriterat och började prata. "Jag var ju hon tuffa tjejen i sexan..." sedan avbröts hon.
"Nej nu missuppfattade vi varandra helt" mumlade han bekymrat."Jag menar...kan du inte berätta vad som hände innan du fick börja prata här, tänk långt tillbaka.Du har väl bott i spanien när du var mindre, ellerhur?."
Hon höjde långsamt på ögonbrynet och öppnade munnen, sedan stängde hon den igen och kollade lite halvt sårat på honom. Det var något med Spanien som fick gråtklumpen att verkligen kännas i halsen & det gjorde ont i hela henne av att bara tänka på det. Dom hemska minnena svepte snabbt förbi i hennes huvud och sedan försvann dom igen, dom fanns där men ändå inte. Kanske hon ville att dom skulle försvinna, men dom var en sådan stor del utav henen att dom inte kunde det."Felicia?" Tankarna försvann långt bak i huvudet och gömde sig för verkligheten.Hon försvann ut ur huvudet igen och fann sig själv sittandes i en liten fotölj mittemot en exakt likadan, bara att det satt en äldre man i den som tittade på henne. "Ja?" Hon mötte hans ögon som stirrade så nyfiket på henne, men hon tordes inte titta in för länge, så hon tittade nervöst in i hörnet av det gamla rummet istället. "Du försvann igen" sa han och skrattade så att hela magen guppade. Hon log lite generat men slog snabbt bort det oäkta leendet som prydde hennes läppar. Hon ville inte vara glad, hon förtjänade att må dåligt, det gjorde hon verkligen."Nej men tillbaka till ämnet.."mumlade han och satte sig i en annan ställning i fotöljen framför henne. Hur trodde han att hon skulle kunna berätta allt det hemska som hon gått igenom i år på bara en timme? Och hur egoistisk var inte han, som trodde att hon ville avslöja hela hennes liv för honom, alla hemligheter, alla glada stunder & alla dom ensamma och sorgliga stunderna, när allt annat försvann och bara hon fanns kvar i universum. Hur skulle hon kunna berätta om dom konstiga tankarna hon hade långt in i huvudet, utan att han skulle tro att hon va helt galen? Hon pressade fram ett svar för att han skulle förstå att hon fortfarande var kvar & inte gått vilse i tankarna igen, "okej..."
Han log snällt emot henne och böt ställning igen, det kändes som om allt hon sa skulle hoppa ut ur munnen och sedan halshugga henne. "Tjaaa, det finns väl inte så mycket att berätta..."Hon ljög honom rakt upp i ansiktet och hon hatade varje sekund utav det. "Jag bodde i uppsala först, sen i sexårs flyttade vi till Spanien och jag gick i skolan där. Sedan vet jag inte vad som hände,-lögn-men vi flyttade tillbaka till Sverige och pappa stannade kvar i Spanien och jobbade där. Sedan, efter ett tag,kom han till Sverige och bodde hemma hos mig & mamma & lillasyster."Hon pausade och tog ett djupt andetag."Så flyttade vi tillbaka till Spanien och så bodde vi där tills jag skulle börja tvåan, då åkte jag, mamma och lillasyster tillbaka till uppsala och så fick vi bo hos morfar och mormor." Han nickade och granskade varenda av hennes rörelser noga. Inte för att hon rörde sig så mycket, hon satt mest bara stel som en pinne och suckade och såg olycklig ut. Så fortsatte hon motvilligt: "Mamma jobbade på ica, sen fick vi flytta till ett jätte litet hus som morfar och mormor köpte till oss. Så har vi bott där tills nu, eller ja, vi bor ju där fortfarande" Mumlade hon och skrattade tillgjort. Han såg igenom det där men han log emot henne, säkert för att inte genera henne. fast det var hon ju redan, generad. Över att ingen orkade med henne längre, inte ens bup, så hon blev skickad till något annat ställe som tydligen skulle bygga upp hennes liv igen. Hon kände sig så grymt övergiven, alltid i skolan var det hon som fick gå fram och prata med dom andra eleverna, för ingen ville ta kontakt med henne. Och när hon väl hade pratat med någon i några minuter gick dom där ifrån och skrattade åt henne. Men hon behövde inte stå ut med den där skiten längre. Hon hade börjat skolka och hon tänkte inte gå tillbaka igen, varför vara på en plats som man ändå inte lär sig någonting, utan bara blir trakasserad utav andra människor för att man såg ut på ett visst sätt? Då kunde hon lika gärna sitta hemma och se på tv, eller rita eller skriva. Ja vad som helst, för det fick henne iallafall att må lite bättre. "Men mitt liv är bra och jag är glad och så" Sa hon och slog bort hennes riktiga jag. Välkommen glada fakefelicia. "Felicia..." började han och lutade sig framåt och tittade sådär olyckligt och besviket på henne. "Vet du varför man kommer hit i början?" Frågade han. Hon skrattade tyst och svarade sedan: "Jag vet inte. Kanske föräldrarna som tror man blivit skvatt galen,fastän man bara kommit in i puberteten?" Hon förväntade sig mer än en tung blick som borrade sig in i hennes inre från hans sida. Hans tunga blick som försvann in i kroppen och flöt omkring i hennes ådror. "Nej. Hit kommer olyckliga flickor som självskadar sig själva." Hon skämdes, hon ville absolut inte prata om att hon skurit sig i handlederna, eller om att hon rev bort huden med naglarna bara för att få bort ångesten & smärtan för ett tag."Jaha...?" Hon hade sådan repsekt för vuxna, men att ta upp det sådär, var som att trycka upp henne mot väggen med kniven mot hennes hals. Hon kände en äcklig besk smak i munnen och så försvann hon in i tankarna igen, begravde sig långt in bakom dåliga minnen och bilder. Hon ville att allt skulle försvinna nu. Hon stängde ögonen och tänkte tillbaka på när hon satt på badrumsgolvet och grät, skar sig i armarna och var så där olyckligt lycklig. Det var den enda lyckan hon ville ha, hon begärde inget anant än att lämnas ifred, få vara ensam med sorgen och ångesten och alla hemska bilder. Hon försvann ut ur tankarna ännu en gång.Hon öppnade ögonen långsamt, kinderna var blöta och han satt och tittade ängsligt på henne. "Allt jag vill är att ni ska lämna mig ifred" snyftade hon och täckte sitt ansiktet med händerna. "Jag kommer inte lämna dig ifred Felicia, jag ska hjälpa dig ifrån allt det här nu." Det gjorde ont, men ändå blev hon så himla lättad av hans ord. Hon var nog inte ensam längre.
|
| Kommentarer | | Summerlover - 2 jan 10 - 00:42 | åh, den var vacker. Väldigt bra
Mejla gärna när nästa del kommer :) |
|
|
|
