På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[M/M] Man får inte älska sin tvilling [5/5]

Förlåt att det har tagit tid, och förlåt även för jättedålig del... Jag hade tänkt få till det på ett annat sätt, men har inte haft någon inspiration så nu när jag fick det blev det som det blev. I alla fall, kommentera gärna, och självklart TACK för era kommentarer och gott nytt år till alla! :)<3

När jag slog upp ögonen igen hade jag ingen aning om hur lång tid det hade gått. Det kan ha varit några sekunder eller flera minuter som passerat, men jag hade ingen uppfattning om exakt tid. Först förstod jag inte var jag var eller vad som hade hänt, men så mindes jag plötsligt oerhört tydligt, vilket fick mig att resa mig upp trots att jag kände mig lite yr. Jag måste hitta Kevin, tänkte jag och såg mig omkring. Måste hitta Kevin och rymma härifrån... Rädda honom från de där satans killarna...
Efter att ha tittat omkring mig några gånger fick jag syn på två av dem, som stod böjda över någon som låg på marken. Kevin. Direkt när jag såg dem fylldes jag av en obeskrivlig ilska som fick mig att nästan koka inombords, och jag började springa mot dem med en hastighet jag inte visste att jag var kapabel till att få upp på så kort tid. Varför ger ni er på honom hela tiden, men inte mig? tänkte jag. Gör honom inte illa mer, ta mig istället! Det är mitt förbannade fel, ta mig!
Mer än något annat ville jag skrika ut orden, låta killarna få höra mina böner och hoppas att de skulle lyssna, men inte ett ljud kom över mina läppar när jag öppnade munnen. Det var som om något hade etsat sig fast i halsen på mig och hindrade min röst från att höras.
Jag rusade mot dem medan jag försökte intala mig att Kevin var okej, att de bara hade gett honom några fler ytliga skador, men ju fler gånger jag upprepade det inom mig, desto mer övertygad blev jag om att det snarare var motsatsen som gällde. Det värkte så mycket i mig av den tanken att jag trodde att jag skulle gå sönder, men ändå hade jag lite, lite hopp kvar när jag hårt knuffade undan den av killarna som stod närmast och slängde mig ner på marken bredvid min bror.
- Ke...
Min röst bröts när jag fick syn på hans kropp intill mig. Hjärtat nästan stannade i bröstet, och för några sekunder slutade jag att andas. Han var nästan helt täckt av blod, ena handen såg krossad ut och hans kläder var den här gången alldeles trasiga på flera ställen. Jag ville inte ens tänka på hur han kanske såg ut på insidan om det var såhär han såg ut på utsidan – hur många organ kunde ha blivit skadade?
Jag kunde inte låta bli att flämta till när jag vände blicken mot hans ansikte. Blod överallt, och de få ställen som inte var röda var istället blåa. Hans ögon var slutna, och håret låg som klistrat mot huvudet av blodet som runnit från hans huvud. Jag kunde inte ens avgöra om han levde eller inte.
- Kevin, viskade jag samtidigt som jag kände att jag blev blöt på kinderna för ungefär tionde gången den dagen. Kevin, säg något.
Var han död? Hade han svimmat? Jag grep tag i hans jacka och lutade mig över honom medan jag kände paniken stiga inom mig. Svara, Kevin. Säg något. Prata med mig! Visa mig att du fortfarande lever...
- Kevin, svara... Snälla, bad jag, den här gången lite högre.
Långsamt öppnade han ögonen, halvt kisande med det ena. Han såg knappt ut att vara vid medvetande. Jag började snyfta högt när jag betraktade honom, hans ansikte som jag fortfarande tyckte var så vackert trots att det var helt sönderslaget. Herregud, låt honom klara sig! tänkte jag. Har någon ringt ambulansen? Det måste de ha gjort. Alla som har gått förbi (om det ens har gått förbi någon annan än tjejerna?) sedan det här började kan inte ha undgått att se... Någon måste ha gjort någonting!
- Hör du mig? frågade jag med pipig röst.
Kevin öppnade munnen lite, såg ut som om han kämpade för att få ner luft i lungorna men misslyckades och stängde den sedan igen. Han gjorde en grimas och gav mig sedan en konstig blick, bedjande och nästan ursäktande på samma gång. Jag visste inte hur jag skulle tolka den, men jag kände på mig att det inte var bra.
Mina händer kändes med ens varma. Jag tittade på dem och såg att de var alldeles röda av blod – men varifrån blodet kom kunde jag inte avgöra. Det fanns nog inte en enda fläck på Kevin som inte var nedblodad, och det tycktes ständigt komma nytt. Jag undrade hur länge jag egentligen varit avsvimmad och hur mycket killarna hunnit puckla på honom under den tiden.
Att killarna nu gick till attack igen och gav både mig och Kevin fler aggressiva sparkar var ingenting jag riktigt märkte just då. Det enda jag hade ögon och öron för var min tvillingbror, min andra halva, min spegelbild... Min älskling, som nu låg söndertrasad bredvid mig. Jag visste att jag borde göra något, ta upp mobilen och ringa någon till exempel, men jag var helt förlamad. Jag kunde inte röra mig mer, hur mycket jag än ville.
Hans mörka ögon mötte mina igen, och det var just då det enda jag brydde mig om. De såg så lugna ut, var till skillnad från mina alldeles torra och såg inte panikslagna ut alls. Det enda jag nu kunde utläsa ur dem var något jag trodde var sorg. Killarnas fötter som slog emot mig kändes inte, det enda jag kände var smärtan och på samma gång kärleken jag kände när jag tittade in i det bruna med vissa skiftningar av gult. Ögonen var de enda som existerade. Fullt medveten om att det kunde vara sista gången jag såg dem bara stirrade jag. Tittade och såg Kevin, den sansade och omtänksamma, men också livfulla och vassa person han var. Tittade och mindes.
Jag kom bara ihåg alla glada stunder. Alla gånger vi skrattat tillsammans åt absolut ingenting, alla pengar vi slösat på onödiga saker såsom biofilmer som vi tittade på bara för att vi inte hade något annat för oss, de dagar vi struntat i att göra läxan och satt i minst en timme för att hitta på en vettig anledning. Varje december när jag funderat jättelänge på vad jag skulle ge honom i julklapp – jag visste att han skulle ge mig någonting som jag absolut inte väntat mig, men som jag ändå skulle tycka jättemycket om – för att på julafton få se hans glada ansikte och tacksamma blick.
Och jag tänkte på sommaren. Den sommar som nyss varit, som för bara två månader sedan togs ifrån oss för att ersättas av flera månader med skola. Bilderna avlöste varandra en efter en, men minnena var för många för att jag skulle hinna tänka igenom dem noga: den där regniga dagen när vi hade varit ensamma hemma och spelat TV-spel när Kevin plötsligt hade tittat allvarligt på mig och sagt: ”Niklas, du... Jag tycker om dig. Alldeles för mycket...” och det enda jag hade gjort var att luta mig fram och kyssa honom; de allra soligaste dagarna när vi gått till stranden för att bada och sedan lagt oss på handdukarna och beskådat varandras blöta kroppar; den gången vi cyklat upp på en hög kulle några kilometer hemifrån i solnedgången, satt oss i gräset, greppat varandras händer och tittat på himlen under prat och skratt; när vi köpt en glass istället för två bara för att vi skulle få slicka på samma; alla gånger vi tagit oss djupt in i skogen, kysst varandra tills vi ramlade omkull i mossan och därefter legat i flera timmar och tittat på varandra, kyssts och smekt varandra, bara njutit av den andres närvaro...
En extra hård spark i sidan ryckte mig tillbaka till verkligheten. Kevins ansikte dök upp framför mig, suddigt av tårarna som fortsatte att fylla mina ögon och ta sig nedför mina kinder, och jag blev med ens medveten om smärtan i ryggen. Dock brydde jag mig inte om den. Jag tog ett hårdare tag om Kevins jacka och drog mig mot honom, tills jag var alldeles intill hans ansikte med mitt eget.
- Det kommer hjälp snart, viskade jag snyftande till honom.
Jag visste att det bara var önsketänkande, men jag kunde inte låta bli att låtsas att det var sant. Det kunde ju trots allt vara det. Någon snäll människa kanske hade ringt till ambulansen. De skulle kanske vara här snart. Kanske var det inte så illa som det såg ut. Snälla Kevin, säg att du är okej, tänkte jag. Säg att du kommer att klara dig och att du förlåter mig för vad jag har gjort!
Pang. Kunde inte det där sparkandet sluta nu? Hur roligt kunde det vara?
- Du måste klara dig, sa jag halvhögt och klamrade mig fast vid honom, du måste bli bra! Snälla Kevin, tala om för mig att du kommer att klara dig, och att du förlåter mig, även om jag aldrig kommer att kunna förlåta mig själv... Jag älskar dig...
Jag visste inte om han förstod vad jag sa, om han ens kände igen mig längre. Han öppnade munnen igen, men innan han hann försöka säga något pressade jag läpparna mot hans. Måste få känna hur det känns en gång till... Nej, jag får inte tänka så! Det får inte vara sista gången, det kan bara inte vara det...!
När jag motvilligt drog mig ifrån honom och mötte hans blick igen såg jag att hans ögon hade blivit blanka, men hans mungipor drogs ändå lite uppåt i ett blekt leende.
- Gråt inte, viskade han och slöt sedan ögonen.
Jag började skrika. Det här fick inte hända, det fick inte!
- NEJ! Kevin, öppna ögonen! Titta på mig! Titta på mig!
Sirener hördes på avstånd, men det var tydligt att ljudet kom närmare och närmare. Hoppet tändes snabbt inom mig och steg ännu lite när Kevin gläntade några millimeter på ögonlocken igen.
Men det var för sent. Samtidigt som springande steg hördes bakom mig och sirenerna nästan ekade runt oss kom en duns; den sista sparken mot huvudet, omedelbart dödande.

Han försvann. Han är borta, och det är mitt fel.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

ilenna - 23 mar 13 - 03:24

jag som egentligen bara hade tänkt läsa första delen och sedan fortsätta imorgon..
och så sitter jag här helt rödgråten istället -.- jag förstod ju egentligen från första meningarna i första delen att det här skulle hända, men ändå: det värker i hela mig.
Du skriver helt otroligt <3

lovemenot - 12 jun 10 - 18:59- Betyg: