Nani Haole [del 10] |
Noelani:
Jag tryckte ner mitt ansikte i kudden. Min väckarklocka skulle ringa vilken sekund som helst. Då skulle jag vara tvungen att gå ner i köket, le mot min mamma och hjälpa henne att få iväg mina syskon på skolan. Hur skulle jag kunna vara normal när mannen jag älskade var i Sverige. Jag hade dragit ut sidan med Sverige ur min atlas och hade den under kudden. Tänkte han på mig? Saknade han mig lika mycket som jag saknade honom? På sängbordet låg klämman jag hade fått av honom och glimmade i solen som sken in genom fönstret. På stolen vid mitt skrivbord låg klänningen, dom enda bevisen att han faktiskt hade funnits. Mina blonda ängel.
Gabriel:
Min dotter sov bredvid mig och jag visste att jag borde vara glad att äntligen vara hemma med henne igen. Det var jag också men endå var varje leende jag lyckades ge en enorm ansträngning. För varje gång jag blundade var det Noes leende jag såg och hennes lena varma hud jag kände. Jag kröp sakta upp ur sängen och gick ut i köket. Min mamma satt redan vid bordet och min morbror satt också där.
- Godmorgon älskling.
Min mamma var väldigt vacker. Hennes hår var lika ljust som mitt och hennes ögon var gröna. Hon kunde få vilken man som helst och nöjde sig alltid med svin.
- Morrn.
På bordet stod en vas med blommor som min morbror som föresten heter Hans hade kommit med.
- Jaha, här har vi släktens svarta får.
Hans var den som hade svårast av alla att acceptera vem jag hade varit. Det berodde nog på att han var brandman. Brandmän och pyromaner kom nog sällan överrens.
- Sluta Hans, allt det där var längesen nu.
Hans blev tyst en stund och luften i köket blev tung av tystnad.
- Visst var det längesen men låt mig fråga en sak. Gabriel, hur många tändare och tändstickor har du i jackan.
Ajdå.
- 5-6 tändare och nått paket tändstickor.
Hans nickade mot min mor som rynkade pannan mot mig.
- Jag har inte tänkt tända eld på nått, okej?
Jag gick ut ur rummet. Vuxen och släkten är endå på mig. Hela tiden kom det upp. Elden. Fast samtidigt, den skulle alltid brinna i min själ, lusten att se den i sin hela styrka skulle alltid finnas där. Jag visste det, mamma visste det, Hans visste definitivt det. Ellen hade vaknat och tittade med stora ögon på mig. Hon var det finaste i mitt liv och att följa längtan efter elden skulle skada henne mest. Då skulle hon nästan bli föräldralös eftersom jag skulle hamna i fängelse. Nu hade jag också mera anledning, om jag satt i fängelse skulle jag inte kunna träffa min Noe igen. Hon hade ju lovat att vänta på mig. Noe..
Noelani:
Alana tittade på mig. Jag visste att hon undrade, jag hade aldrig någonsin skolkat från dansen förut. Men just nu kände jag inte för att göra något roligt, jag kände faktisk för att göra ingen. Utom möjligen fara till Sverige.
- Du måste komma över honom. Lite i alla fall. Jag menar han har säkert glömt dig till nästa sommar.
Hennes ord skar i mig eftersom dom var orden för min värsta fasa. Tänk om det var så, jag kanske bara hade varit en rolig grej för honom. Men när jag tänkte på hur intensiv hans blick hade varit när vi hade älskat första gången och tårarna i dom när han släppte min hand på flygplatsen.
- Han älskade mig.
Alana suckade och satte sig ner bredvid mig på sanden.
- Noe, du borde satsa på en kille som bor här. Kui tillexempel.
Kui? Varför skulle jag vilja ha honom. Han hade inget av det jag ville ha i en kille. Inget alls. Han fick inte mitt hjärta att slå volter i bröstet, han fick mig inte att vilja kyssa honom och hans leende gav mig inte rysningar. Han var inte Gabriel.
- Komigen, Noe. Kui har älskat dig hur länge som helst. Han skulle dö för dig.
Jag försökte tänka mig Kui som min kille och det gick bara inte.
- Har du glömt att han gjorde mig illa helt utan anledning.
Alana tittade ut över havet och suckade.
- Han var bara avundsjuk, han har ju aldrig lagt en hand på dig förut.
Jag svarade inte.
- Tänk på det i alla fall. Han kanske är värd en chans.
Jag visste att jag aldrig skulle kunna känna något för honom. Han var inte Gabriel.
-------------------------------------- --------------------
Yes.
Kommentera.
|
|
|
|
