Hp ff - Have you heard the rumors? [del 10] |
Förlåt, förlåt och tusen gånger om förlåt för min seghet. I närmare två dagar nu har jag inte gjort annat än att skriva på den här nya delen av Have you heard the rumors? och jag hoppas verkligen att ni uppskattar den.
jag har försökt att lägga mer vikt och beskrivningar av känslor i den här delen istället för omgivningen och jag blev faktiskt ganska så nöjd med slutresultatet, nu hoppas jag bara att ni är av samma åsikt.
enjoy it!
Del 10
”Det är inte som du tror” låter kanske lite klyschigt
– men det är verkligen inte som du tror.
”Förlåt mig”, skamset drog sig Oliver ur kyssen och lutade sedan huvudet mot den tjocka trädstammen bakom dem.
”Det är lugnt”, andades Kathy och bet sig i läppen, hon kunde knappt förstå vad som precis hade hänt. Hjärtat slog som om det försökte kämpa sig ut ur bröstkorgen och kinderna brann av rodnad.
”Nej, det är inte lugnt”, hans mörkbruna ögon vändes mot henne och ett drag av sorg och skuld låg över hans sneda leende. ”Du älskar Fred och jag älskar Mary, det vi känner för varandra är ingenting annat än vänskap. Eller hur?”
”Nej. Precis. Bara vänskap”, sade Kathy med ett hastigt, tvingat leende och såg sedan ner på sina händer som rastlöst lekte med den gulröda halsduken. En stor hand lades plötsligt över hennes för att sätta dem i vila och hon såg ännu en gång upp i hans vackra ögon.
”För vi känner ingenting annat för varandra. Eller hur?” Ännu en gång samma trevande leende, samma osäkerhet i rösten. Kathy log och skakade på huvudet.
"Nej, nej det gör vi inte", viskade hon medan hjärtat skrek i protest, det var fel, fel, fel, fel!
”Så. Eh. Vi borde nog gå upp till slottet innan du förvandlas till en isbit”, Oliver log lätt och reste sig upp, artigt räckte han henne handen och med hans hjälp reste sig också Kathy från den frusna marken.
Tystnaden mellan dem var kvävande och aldrig tidigare hade vandringen upp mot slottet känts så lång.
Precis när Kathy gjorde sig klar för att gå in genom slottets stora träportar lade Oliver en hindrande hand på hennes axel. Hon vred lätt på huvudet så att hon kunde se hans smala ansikte med de sammanpressade läpparna och de bekymrat hopdragna ögonbrynen.
”Jo Kathy, jag”, han tystnade, bet sig själv i läppen och skakade på huvudet.
”Vadå Oliver?” Bara att säga hans namn högt fick hennes hjärta att börja slå hårdare. Oliver. Oliver. Oliver. Oliver.
”Jo, jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner. Efter det som hände, menar jag”, hans hesa röst var bedjande och leendet på hans läppar darrade.
”För saken är den att jag. Jag verkligen.” Han tog en paus och såg kisandes upp mot himlen och med blicken fäst på de mörka molnen fortsatte han:
”Det känns som om du är en av de få som riktigt förstår mig och jag vill inte att vi ska sluta prata med varandra pågrund av någonting som hände för att jag klantade mig.”
Kathy svalde och såg ner på sina tunna tygskor, istället för att fokusera på vad han hade sagt började hon i tanken banna sig själv för att hon inte använde de fodrade vinterkängorna som på alla sätt och vis var bättre lämpade för den här förfärliga kylan.
”Nå Kathy?” Återigen samma oroliga, spända drag över ansiktet. Hans tappra leende hade försvunnit och handen som hindrandes hade legat på hennes axel föll ner för att slappt hänga längst hans sida.
”Åh. Jo. Men visst.” Hon blinkade till, log försiktigt och tog hans hand i sin som för att visa att allting var okej, att det var som vanligt igen. Den enda skillnaden, Oliver Wood, är att jag har fallit för dig ännu en gång.
Oliver log brett och de mörka ögonen glittrade, han öppnade munnen för att säga någonting då dörrarna slogs upp.
”Ollie! Vart har du varit gubben? Jag har letat så efter dig!”
Den brunhårige väktaren omfamnades av en minst sagt välbekant flicka och Kathy grimaserade till när deras händer förlorade greppet om varandra.
”Mary! Jag. Vi.” Stammandes besvarade Oliver kramen och den bedjande blicken som han gav Kathy över Marys axel sade henne allt. Vad som hade hänt mellan dem två fick på inga villkor komma ut.
”Det är nog bäst jag går in igen. Fred undrar nog”, mumlade Kathy och trängde sig förbi dem för att komma in i slottet. Innan dörrarna stängdes bakom henne kunde hon höra hur Mary förvånat och en aning avundsjukt började fråga ut Oliver vad han egentligen hade gjort där ute med henne.
Trots magens högljudda, knorrande protester gick Kathy förbi ingången till Stora salen där middagen serverades och fortsatte istället upp till Gryffindortornet.
I ett försök att dra ut på det oundvikliga samtalet med Fred började hon räkna trappstegen upp till den tjocka damens tavla.
Långsamt gick hon och räknade omsorgsfullt antalet steg hon tog. Hon väntade till och med på att en av trapporna skulle förflytta sig till rätt trappavsatts istället för att ta en av dem som redan ledde dit.
Aldrig tidigare hade hon betraktat tavlorna och statyerna i slottet lika grundligt och inte heller hade hon uppmärksammat de många och färgglada fönstren som ramade in ett gnistrande vitt vinterlandskap.
Men tillslut fann hon sig ändå stå framför den tjocka damens porträtt och det gick inte att dra ut på det hela mycket längre.
”Virvlande tomtebloss”.
Hon pressade fram ett tvingat leende när den tjocka damen önskade henne en trevlig kväll och kröp sedan in genom porträtthålet som uppenbarade sig i väggen när tavlan svängde undan.
Stämningen i sällskapsrummet kunde inte ha varit mer avslappnad. Eleverna satt nersjunkna i fåtöljerna eller sofforna med en bok eller spelandes ett parti trollkarlsschack.
Vid borden satt några killar ur hennes årskurs och spelade knallkort medan en brunhårig tjej, Erin Meatlow erinrade Kathy sig att hon hette, nyfiket följde deras spelande.
Kathy sökte med blicken över rummet och började nästan tillåta sig hoppas att han inte var där när hon plötsligt såg han och hans bror sitta i ett mörkt hörn med trollstavarna viftandes mot någonting som var för litet för henne att se därifrån hon stod.
Med hjälp av ett djupt, lugnande andetag tog hon mod till sig och gick fram till bordet där de båda tvillingarna satt.
”Hrm, hrm”, hon harklade sig försiktigt och de båda bröderna hoppade till så pass att deras koncentration bröts. Föremålet framför dem, som Kathy nu kunde identifiera som en trådrulle, darrade till och antog en lätt lila nyans.
”Kathy!” Hälsade George glatt och buffade till sin några minuter yngre bror som envist puttade på den lila trådrullen med spetsen av sin stav.
”Fred, jag skulle behöva prata med dig”, hon svalde och önskade mest av allt att han i alla fall ville se på henne.
Det bruna ögonparet vändes äntligen mot henne och hon drog besvärat handen genom sitt korta, mörka hår när hon såg besvikelsen i dem.
”Låt det gå fort”, muttrade han och lade armarna i kors över bröstet. George log ursäktande, väste åt sin lillebror att visa lite medkänsla innan han försvann därifrån för att lämna dem två ensamma.
”Visste du att från entréhallen och hit är det exakt etthundratjugosju trappsteg, man går förbi fem olika statyer, elva stycken rustningar och en tavla där-”, hon tystnade rodnandes när hon såg blicken han gav henne och harklade sig sedan ännu en gång.
”Jag ville egentligen bara säga förlåt”, hon satte sig ner på stolen där George suttit, virade av sig halsduken som hon gått omkring med och lade den i knäet.
Garnet var fuktigt av snön som smält på den och små vattenfläckar började sprida sig över hennes mörka yllekjol. ”För mitt utbrott tidigare idag. Det var orättvist att börja skälla på dig, du har ingenting med Lees handlingar att göra.”
”Ja. Det var ganska så orättvist gjort”, konstaterade Fred och fingrade på sin trollstav, med en lätt viftning mot Kathy torkade både halsduken och kjolen. ”Men jag tror att jag kan förlåta dig.”
Han log nu brett och drog in henne i en varm kram. Kathy andades lättat ut och lutade huvudet mot hans axel.
Nu när hon bett honom om ursäkt och de hade förlåtit varandra så borde den tryckande känslan i magen försvinna, men den fanns alltjämt kvar och det fanns bara ett sätt att bli kvitt den. Hon intalade sig att det var för Freds bästa, han måste få veta, annat var bara fel.
”Jag måste berätta en sak”, viskade hon och drog sig ur hans omfamning. Fred såg förvånad ut men lutade sig tillbaka mot ryggstödet som för att visa att han lyssnade.
”Jag kommer troligen förstöra alltihop, men du ska veta att jag gillar dig. Det gör jag verkligen”, hon kände hur halsen snörpte ihop sig och ur ögonvrån kunde hon se hur Fred oroligt börjat leka med den lilafärgade trådrullen igen.
”Jag kysste Oliver Wood”, för varje ord hon sade blev rösten allt svagare och det sista viskade hon fram med blicken stint fäst vid marken.
”Du gjorde vad?!” Det höga utropet fick all aktivitet i sällskapsrummet att avstanna och de flestas huvuden vreds nyfiket åt deras håll.
Kathy rodnade och vände bort huvudet för att inte behöva möta hans ilskna blick, men hon hann ändå se ursinnet och sorgen som hade lagt sig över hans fräkniga ansiktsdrag. Det gyllene ögonpar som istället mötte hennes blick bortifrån porträtthålet lyste tomma av hennes svek och med en grimas insåg hon att hon hade förstört allt – precis allt.
Så, nu har ni läst del 10 av Have you heard the rumors? Och ja, vad tyckte ni?
skriv vad ni har på hjärtat, ni ska veta att jag älskar långa och utförliga kommentarer med både ris och ros ;)
jag kämpar också vidare med nästa del av Med magi är allt möjligt samt min nya twilight ff Bite me,.
och tjuvläsare - tag er i akt!
/Remi
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 9 mar 11 - 20:25 | mitt hjärta gick nyss i tusen bitar. och jag tror inte att det någonsin kommer gå att lagas... oh men ge alltså
(du är fortfarande bäst <3) | Nattros - 5 jan 11 - 11:13- Betyg:  | Nu har jag hoppat over jattejattemanga, men ta det som nagot bra for det beror helt enkelt pa att jag inte har velat stanna.
Du haller det fortfarande over klicheerna, vilket ar otroligt svart i detta extremt uttjatade tema som heter HPFFs.
Man borjar marka av Oliver Wood fran bockerna, den dar extremt godhjartade lite brummbjornsstilen, och Fred och George utmarker sig mer ocksa.
Info fran LeeJordanhallet tack, dock. Jag alskar Lee, det maste finnas en forklaring!! | | LisaHoglund - 20 apr 10 - 15:26- Betyg: | | Förlåt, har helt glömt bort att läsa denna! Men nu är jag ikapp och det enda jag kan säga just nu är att jag fullkomligt ÄLSKAR den. Du har så jädra (ursäkta) bra språk att jag blir riktigt avundsjuk. Det är så levande och känslosamt samtidigt som handlingen går framåt. Älskar den! Nu blev det jättespänannde ju! :o | | mii - 12 feb 10 - 21:27 | | Den lovade kritiken: Har inte mkt att komma med men kolla stycke indelningen. Du delar upp styckena på mitten nu iställe för att ha dem hela och lite längre, byt bara när det faktiskt är nytt stycke iställe för att byta mitt i en scen. :) | | mii - 5 feb 10 - 22:42 | Bra, :D orkar dock inte skriva någon längre kommentar nu, är fortfarande
lite lätt snurrig i bollen efter allt näsblod ( blodfobi).
Satsa int på att punktera bihålorna i onödan :D de gör bara ont xD'
men bra skrivet, genomtänkt kritik kommer senare :D | | Lora - 15 jan 10 - 22:07 | | Super!:) Trovärdiga karaktärer och en bra historia^^ | | Fiiiaaas - 2 jan 10 - 09:45- Betyg: | | du är jävligt duktig! Mejla | | Violet - 31 dec 09 - 17:27- Betyg: | sjukt,sjukt,sjukt bra. Kändes som om jag läste en bok istället för en följetong.
Snygga beskrivningar och dessutom är språket amazing. Way to go Jennyponken.
V/L | | Maadelen3 - 30 dec 09 - 18:55- Betyg: | och nu kommer jag som rebound (a) hahahah sorry jag tjatar men madde gilla fred hahahahah x)
MEN SÅ JÄKLA BRA JENNYREMIGREJ! :D du är typ den bästa någonsin på skriva, speciellt hpfics! Helt otroligt egentligen, när det tog slut ville jag nästan slänga mig på sängen och störtböla och be till gud att han ska förhäxa dig eller nått så du skriver fort som en blind babian så att jag får läsa ännu en ny del, och ännu en, och ännu en! haha, you get my way of thinking? It's good, isn't it? ;) JAJA
det är typ det bästa ever och måste jag ändå säga att detta nog är din bästa hpff? Du skriver SJUKT bra och hela den här är helt gripande och man känner alla känslor rätt igenom och då typ kathy eller fred eller wood eller bara NÅN blir ledsen känner man själv det och blir typ ledsen själv och herregud ja allt sånt! inte riktigt klokt egentligen, MEN DU KAN SKRIVA SISTRA MI!
och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva och jag hade tänkt innan jag läste bara "nejmen nu ska jag kolla efter något att risa för det gillar ju jenny" men finns det något sådant? NEJ! Då kan du ju inte bara komma och begära (okej, be oss men shitthesame) att man ska risa det? herregud KVINNA
haha :D
asbra iallafall, älskar denna som jag vet inte vad och nu blev jag själv peppad på att skriva en hpff samtidigt som jag skriver miin andra grej haha, så i'll do that now :D
BÄST!! :D :D :D :D :D <33333333 | | Maadelen3 - 30 dec 09 - 18:44 | MADDE IS HAPPY OCH MÅSTE KOMMENTERA INNAN HON LÄSER!
NU MADDE KOMMENTERA OCH NU MADDE LÄSA!
återkommer strax med vettig (kanske, alltså, KANSKE) kommentar :-) |
|
|
|
