- Min Adam - [m/f] >Del 2< |
Okay, så denna gång skrev hon i Microsoft Office Word 2003 yayayaya :D Nu funkar shitten, läs och kommentera ;D Gilla gilla gilla ^^
Längtar du till skolan då?” sa pappa vid frukostbordet nästa dag. Han hade en nonchalant röst, och jag fattade ju att han inte brydde sig egentligen. Det är väll ren artighet att fråga ut sina döttrar om sånt.
”Nja” svarade jag.
Jag längtade inte alls, det kunde gärna få vara sommarlov resten av livet. Då skulle jag kunna spendera mer tid med Adam.
”Varför inte det då?” fortsatte han utfrågningen.
”Jag är så trött på skolan bara” sa jag, smått undrande vad alla frågor var om. Jag hade inte alls någon lust att sitta och berätta om mina känslor, och än mindre med min egen pappa.
Min pappa och jag, vi stod varandra … inte så nära. Han betalade mina kläder, höll mig mätt och betalade räkningarna. Men aldrig pratade vi om känslor.
Mamma kunde man prata om känslor med. Hon var som en tonåring, fortfarande. Men samtidigt inte liksom. Hon förstod mig, men kunde samtidigt bete sig som en vuxen. Det är komplicerat.
”Jasså. Varför då?”
Han kollade inte ens på mig, han satt i sin bruna morgonrock och drack kaffe, läste tidningen. Jag kände mig lite kränkt över att han inte ens kollade på mig.
Jag ska skoja med honom, tänkte jag.
”För att jag är gravid” sa jag, lugnt. Men jag skrattade hysteriskt inombords.
Jag stirrade på honom, han rynkade pannan sakta. Han slutade läsa,
såg upp från tidningen med ett förvånat skrattretande ansiktsuttryck och sa, antagligen så samlat han kunde;
”Du. Är. Vad?”
Han sa det mellan sammanbitna tänder, och han såg så grymt rolig ut att jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag började asflabba, och pappa såg bara mer och mer förvirrad ut.
”Haha, jag skojade. Pappa. Jag skoja”
”Varför då?”
Jag visste inte hur jag ska svara. För att du inte lyssnar på mina svar, när du själv ställt frågorna. För att driva lite med dig.
”Skulle bara se om du lyssnade”
Det blev tyst för en sekund, men han sa sedan;
”Klart jag lyssnar, det gör jag väll alltid?”
Han lät oskyldig på rösten, jag fick lite skuldkänslor. Det är väll en pappas värsta mardröm att dottern blir gravid. På smällen. Innan nian. Jag var bara 15, jag fyller år på hösten. I september.
”Aja, jag ska till Adam nu. Hejdå”
Han mumlade bara ett hejdå, redan uppslukad bakom tidningen. Jag har aldrig förstått varför de slösar tid på att läsa tidningen. Allt man behöver veta kommer med skvallret, och om det är något jätte viktigt kan man ju kolla nyheterna på TV?
Utan att ha ätit någon vidare bra frukost, satta jag mig en stund senare på bussen mot Alex. Det var bara 8 stationer, och det skulle jag väll kunna gå egentligen. Men det var lite kallare idag, molnigt. Bussen var inte så full, ingen jag kände. Det var skönt, så jag satte mig allra längst bak och kröp in i mina
hörlurar och tryckte ner PLAY knappen.
”Hej finaste”
Adam stod redan ute på gården, utanför deras lägenhet och väntade på mig när jag kom. De bodde i ett trapphus med säkert 10 våningar, utan hiss. Men Adam, hans mamma, pappa och lillebror Kevin bodde bara på tredje.Då slipper man gå så mycket, heh.
”Hej” sa jag, nästan lite blygt och jag visste inte varför. Han hade sin vita snygga skjorta på sig, svarta jeans och helt perfekt hår, som vanligt. Själv hade jag svarta strumpbyxor och en jätte söt armlös svart tunika från Ginatricot, med empireskärning och lite knappar. Han öppnade sin famn när jag kom för att möta honom, och kysste mig.
”Vad vill du göra idag, älskling?” sa han, när han släppt mig.
”Jag vet inte. Vad vill du göra?” frågade jag. Jag hade faktiskt ingen aning om vad jag ville göra, jag hade inte planerat något.
”Jag vill vara med dig, sockerbit. Vill du gå och se en film?”
Jag älskade hur han alltid kallade mig sockerbit, finaste, vackraste eller något annat smickrande. Jag kunde inte få nog av honom.
”Ja-a, har du sett reklam för någon bra film?”
Han rynkade pannan, tänkte efter en liten stund och svarade sen;
”Nej. Egentligen inte. Ska vi ha hemmabio?”
Hemmabio var det bästa som fanns. I Adams vardagsrum, de bodde i en ganska så stor lägenhet (7 rum och kök) på fyra personer. Det betydde att rummen inte var så stora, men de hade rivit två väggar och byggt ut vardagsrummet. Jag nickade bara, och jag gick före honom genom dörren och upp för trapporna.
”Sätt dig i soffan, älsklingen. Jag fixar” sa han, samtidigt som han hjälpte mig av med jackan, sedan kysste han mig snabbt och försvann ut i köket, direkt till höger. Jag fortsatte fem meter och svängde sedan höger, dunsade ner i den vita mjuka sacko-säcks-soffan. Adam småsprang ut och in i köket, men hann hela tiden le sitt underbara leende mot mig. Ibland brukade jag fundera, hur jag
kunde ha sådan tur att hamna här.
Med Adam.
Hur kunde han välja mig, av alla andra snygga tjejer i klassen eller på skolan? Då kom Adam in, han bar på en bricka med tallrikar på, en film i munnen och två
kuddar mellan benen.
”Schitt klar” sa han bara, ställde försiktigt ner brickan
på glasbordet framför.
”Sitt kvar, finaste. Jag fixar”
Han la kuddarna bredvid mig i soffan, och satte sedan på DVD;n. Sen kom han (äntligen) och satt sig bredvid mig i soffan. Jag undrade vilken film han hade valt, men det var säkert någon bra – så jag brydde mig inte om att fråga.
”Kom älsklingen” sa han, drog mig till sig och kysste mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | myandersson - 3 jan 10 - 20:07 | | älskar fortfarande | | Veeraa - 30 dec 09 - 17:05 | | mejla gärna nästa! (: denna vart jättebra :D | | XTokigITokioX - 29 dec 09 - 22:46 | Nejva gulligt! :D
Mejla gärna nästa :) | Twilighthyper - 29 dec 09 - 16:04- Betyg:  | | Jättebra! Mejla, och skriv mer på hård kärlek också, snälla...? | | LittleHoney - 29 dec 09 - 15:49- Betyg: | | bra :) fortsätt. |
|
|
|
