Mina inälvorna snurrar |
Mina inälvor snurrar.
Hela världen snurrar i en takt jag inte får grepp om, den snurrar ur mina händer och ner i en avgrund som är alltför mörk. Alltför djup. Mina inälvor snurrar.
Min mage är i uppror. Varje andetag smärtar nästan lika mycket som...ja, som att andas in isbitar som är gjorda av metall. Hela världen gör ont men det spelar ingen roll, för jag kan det här. Det här är hemma, smärtan är mitt hem. Jag skulle aldrig yttra orden högt, men så är det. Jag är 16 år och jag missbrukar smärta. Jag tar en paus just nu, försöker kämpa mig ner till den nivån alla andra befinner sig på men... Ja, det vore en lögn att påstå att det går bra. Det går åt helvete, kanske mest för att jag egentligen inte ens vill ner dit. Jag vill inte riktigt ta mig till den normala nivån, vill inte riktigt bli som alla andra. Inte för att självskadning, smärta och vidrighet är direkt orginella drag, men det är jag. Jag är det. Det är så det är, helt enkelt. Varför försöka förändra sig själv för att världen ska älska en, när man egentligen inte har plats för världen? Det här är ju min värld.
Jag skrattar åt världen när den säger att jag är vacker, skrattar och hånar den. Jag är inte vacker, jag är vackrast. Med mina tårar och mitt flammande vackra hår är jag det vackraste i världen, i alla fall vissa dagar. Sen finns det andra dagar, sämre dagar, då världen skrattar åt mig i stället. För världen ser hur äcklig jag verkligen är, och jag ser det också. Vissa dagar går det inte att blunda.
Mina inälvor snurrar.
Man borde inte må såhär när man är 16. Man borde inte må såhär vid någon ålder alls. Spindlar borde inte sitta i taket mitt i vintern, de borde äta upp mig. De kommer äta upp mig inatt, jag vet det. När jag går och lägger mig klockan 05.15 kommer de krypa upp i sängen och äta mig. De kommer lämna katten ifred för hon är vacker, hon har inte gjort något fel alls, men mig... Mig kommer de äta tills det inte finns något alls kvar, och sen kommer de spotta ut mig igen. Limma ihop mig så att jag ser hel ut.
Jag har många sådana tankar nu. Det är mest spindlar, men alla sorters insekter med fler än 4-6 ben är fruktansvärt obehagliga. Ett tag vågade jag kanppt gå på toaletten för att jag visste att det gömde sig vattenspindlar i toalettvattnet och jag visste att de skulle krypa in i mig och lägga sin ägg i mina tarmar. Då var jag bara 6 år. Jag är fortfarande rädd för toaletter ibland.
Men det finns faktiskt bra saker med mig. Jag är väldigt bra på att låtsas som om ingenting är fel. Om jag berättar något för någon så får jag det alltid att låta som om det hände år sedan, när det i själva verket kan ha hänt för bara någon dag sedan, eller kanske till och med timme. Jag gillar den egenskapen i mig. Den och ingen annan.
Man skulle kunna tro att jag är ett vrak när man läser det här, men faktum är att det där bara är min insida. På utsidan, världssidan som jag kallar det, är jag en glad, blyg och snäll tjej som aldrig skulle göra en fluga förnäm och som aldrig någonsin skulle prata illa om sig själv. Världssidan är den som alla får se, den “fina” sidan. Avgrundshålet är den sidan som tar all skit i slutet av dagen. Avgrundshålet är den sidan som lägger sig ner i snön med blodig hud och ber till vem som helst att bara avsluta allt, bara låta insekterna ta isär en en sista gång. På många sätt är det just Avgrundssidan som är svag, som är patetiskt och avskyvärd. Fast, egentligen, om man studerar sidorna noga, så är de väldigt lika. Ingen av dem skulle kunna överleva utan den andra. De lever i symbios.
Men inälvorna snurrar fortfarande.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | glasbubblan - 2 jan 10 - 16:44 | | du skriver verkligen så det känns | | Haiduciin - 2 jan 10 - 02:26 | | Så underbar text! | LittleHoney - 28 dec 09 - 19:42- Betyg:  | | bra skrivet!! ^^ |
|
|
|
