Hejsan
Nu är jag äntligen färdig med hela min Novell. Vet inte riktigt om jag tycker
att slutet blev så bra, men men. Läs och komentera
För er som läser detta så kan jag väl få be er att skriva ett mejl eller kanske i komenteren nedanför
vad ni tyckte om hela novellen?
Jag föll i bråkdelen av en sekund innan jag kände en stark hand gripa tag om min handled och jag tog tag i Tobbes hand. Det sår som Erik för så länge sedan hade gjort gick upp och smärtan sköt upp i armen. Ett skrik föll från mina läppar och jag bet ihop tänderna hårt. Jag tittade upp och såg Tobbes ögon kolla ner på mig. Hans ansikte var ansträngt av belastningen och skräckslaget på samma gång.
”Släpp inte taget!” skrek han och grep hårdare runt handleden. Regnet piskade mig i ansiktet och jag kände hur händerna gled.
”Om du hoppar, hoppar jag!” Hans röst bröts på sista ordet. ”Snälla, för min skull.”
Jag kunde inte svara. Alla mina krafter gick åt till att klamra mig fast vid livet. I det ögonblicket då man tror att allt är över, när man tagit ett steg över kanten, ändras plötsligt det oklara till kristallklart. Det är en märklig känsla. Jag visste att om jag släppte taget skulle allt vara över. Ingen mer smärta, ingen mer rädsla över att jag gjort några fel. Inget misstag som inte gick att ändra. Jag skulle vara fri, att leva vidare. Kanske i Nangijala tillsammans med alla körsbärsträd, kanske inte. Men jag visste också att om jag fortsatte leva skulle Tobbe hjälpa mig. Han älskade mig. Jag älskade honom. Jag skulle kunna börja från början. Starta ett nytt liv tillsammans med honom.
Jag hade gjort mitt val.
Med förnyade krafter tog jag ett stadigare tag om Tobbes hand och med den andra grep jag tag i brons kant. Tobbe hjälpte mig över bro kanten igen och tillsammans föll vi ihop bredvid varandra. Mina andetag var ansträngda och hela kroppen värkte. Långt borta kunde jag höra hur kyrkklockan slog midnatt.
Det hade slutat regna och långt där uppe kunde man skymta stjärnorna bakom molnen.
”Hjälper du mig?” Min röst var bara en viskning men jag visste att han kunde höra mig.
”Alltid”, blev svaret tillbaka och jag slöt ögonen i lycka. Ett par läppar pressades mot mina och jag besvarade hans kyss.
Plötsligt blev allt ljust och flera röster hördes i natten. Tydligen hade på någon från motorvägen sett mitt fall och ringt ambulansen. Dom la mig på en bår och gav mig något lugnande tror jag för allt blev genast suddigare. För ett ögonblick blev jag rädd att Tobbe inte skulle få följa med.
”Stanna hos mig Tobbe.” Min röst var patetisk och dåsigheten överväldigade mig.
”Alltid. Jag lovar att stanna hos dig vad som än händer.” Jag kände en lätt tryckning mot min hand innan jag somnade.
[Epilog]
Jag drömde så konstigt den natten.
Jag står mitt i stan vid ett gigantiskt övergångsställe. På andra sidan står en mäktig bro. Den har sett så många liv falla. Det är inga människor där, eller det är det. Fast inte egentligen där. Bara suddiga konturer av skepnader. Som vålnader.
En flicka i vit klänning står jämte mig. Hon är bara lite suddig och man kan fortfarande se alla linjer i hennes bleka hy. Vem är hon?
”Jag är ingen viktigt just nu, den som är viktig är du”
Hon talade till mig. Jag hade ju inte sagt något, vad menade hon?
Jag försökte att säga något men inga ord kom ur min mun
”Jag kan bara uppehålla kontakten en liten stund men detta är viktigt. Jag kan läsa dina tankar. Du kan inte prata i denna värld, du har ingen mun.”
Vad vill du då? Vad är det som är så viktigt?
”Du får inte gå över övergångsstället. Bron kommer att ta ditt liv.”
Jag vet, det är det jag vill, och vad vet du om det?
”Nej, du får inte. Dom andra ropar på dig, kan du inte höra?”
Nej det kan jag inte, jag vill inte leva mer, jag vill vara fri! Och hur kan du veta detta?
”Man blir inte fri av att hoppa från bron! Jag vet det eftersom jag har gjort det du håller på att göra. Alla skuggorna du ser var en gång människor som har tagit sitt liv på den bron. Den är ond.”
Men hur kan du vet allt detta?
”Jag var en av dom människorna. Spring nu. Spring mot rösterna som ropar på dig.”
Först var det bara en känsla som sedan ökade till något hoppfullt inom mig. något betryggande. Mitt namn hördes nu tydligt bakom mig. Jag vände mig om och Sprang mot ropen.
Jag öppnade långsmat mina ögon och det första jag såg var Tobbes ögon.
”Hey, du är vaken.”
”Tror det i alla fall.” Min röst var tjock och skrovlig.
Tobbe log mot mig och böjde sig fram. Våra läppar möttes och alla min oro försvann.
Så äntligen klar! komentera och läs vad jag har skrivit längst upp :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Rowsanallen - 26 jan 10 - 17:38- Betyg:  |
Den här novellen var super bra!
Du är verkligen bra på att skriva.
Den här novellen är bland de bästa jag har läst.
Du har talang!
Du kan nog bli en författare någon dag. ;) |
| abstn_ - 23 jan 10 - 17:19- Betyg: |
| Den var as bra, verkligen super bra! |
| smille13 - 12 jan 10 - 18:41 |
| skiit bra novell |
| Sansan - 5 jan 10 - 14:55 |
| jätte bra skrivet! :D |
| Pindourella - 1 jan 10 - 15:01- Betyg: |
Jättebra verkligen!!
Det är lixom en blandnig av allt i
den, asså hela novellen, jättebra tycker jag!
mejla mej om du börjar med någon ny novell :) |
| Samme15 - 29 dec 09 - 14:53- Betyg: |
| Verkligen superbäst :D |
| WalkingTheDemon - 28 dec 09 - 16:48- Betyg: |
| Riktigt bra :)) |
| Bolliz - 28 dec 09 - 16:26- Betyg: |
| Jätte, jätte bra<3 Skit bra, värkligen!!!!:D<333 |
| Fiiiaaas - 28 dec 09 - 13:07- Betyg: |
| :O jävlar, är allt jag kan säga om den på ett bra sätt asså |
| Matildaaaz - 28 dec 09 - 09:23- Betyg: |
Kan inte sätta ord på hur bra den här novellen var. Hela novellen är
fantastisk,du skriver så himla bra. |
