- Morden i Kustis del 4 |
Del 4, denna del blev kanske kort men bara för att reta er läsare ;) OBS. KOMMENTERA, så kommenterar jag tillbaka!
Jag vaknade, det var ljust omkring mig och jag låg på marken. Huvudet värkte som aldrig förr, kroppen kändes stel och jag hade sår på händerna. Vad hade hänt? Jag blinkade några gånger, jag var omringad av granar.
Men ingen människa syntes i närheten. Långsamt kom minnet tillbaka, jag hade blivit drogad. Jag hade fått dricka sprit som var blandat med något annat. Mannen. Var var mannen nu!? Jag satte mig snabbt upp, det snurrade runt i huvudet och jag tog stöd med händerna mot marken för att inte falla omkull.
Allt som hördes var vinden mellan granarna och mina höga andetag. Jag andades tungt, min blick tittade ner på min nakna kropp. Varför var jag naken? Hur länge hade jag legat här? Var fanns mina kläder?
Försiktigt reste jag mig upp på ostadiga ben. Mina egna kläder låg en bit bort, sakta men säkert började jag gå på darrande ben till mina kläder som låg kastade på marken. Jag böjde mig ner och plockade upp t-shirten, klädde på mig den och jeansen.
Trosorna och bh:n var borta. Mannen hade stulit mina kläder. Han hade stulit dem, säkert för att få mera klädesplagg till andra osäkra tjejer som drömde om att bli modeller. Han skulle utnyttja flera än mig.
Jag hade använt någon annans stulna kläder. Någon hade råkat ut för precis samma sak som jag! Men var fanns de tjejerna idag? Jag svalde en nervös klump som hade bildats i min torra hals, snurrade runt ett varv för att se var jag var.
Tunneln som jag hade blivit fotograferad vid, den fanns fortfarande kvar. Så jag var ännu på samma ställe, men ensam denna gång. Jag sökte med händerna i jeans fickorna, men hade glömt mobilen hemma.
Jag suckade, magen kurrade och törsten blev värre. Solen sken rakt över mig och svetten trängde fram och rann ner från pannan ner till ögonen så det sved. Var mamma och pappa oroliga nu? Trodde de att jag hade blivit mördad? Letade de efter mig?
Letade polisen efter mig? Och trodde de att de skulle hitta min döda kropp någonstans i havet eller långt ute i skogen? Tankarna snurrade runt, runt i huvudet. Jag knep ihop ögonen, försökte samla mig en stund och låta tankarna lugna ner sig.
Jag öppnade ögonen när en gran kvist knäcktes i närheten. Jag kände mig iakttagen. Precis då, då nackhåret reste sig och rysningar av obehag gick igenom min kropp. Då visste jag att mördaren var nära.
Han ville ha mig. Han ville slita mig i stycken likt ett rovdjur som sliter sitt byte i stycken. Jag kunde höra honom, jag kunde höra hans steg bakom mig. Hur de långsamt kom närmare och närmare. Paniken växte inom mig, rädsla lyste i mina ögon. Benen kändes förlamade.
Jag visste att jag var tvungen att fly. Fly bort från mördaren, rädda mig själv från att slippa bli ett byte som skulle slitas i stycken. Han skulle inte få sin vilja igenom. Jag drog ett djupt andetag, mördaren var nära men det var dags för mig att ge mig av.
- Nej! skrek jag och benen satte fart. Jag sprang det snabbaste jag kunde, flera gran kvistar slog mitt ansikte, djupa sår bildades. Jag brydde mig inte. Hjärtat bultade hårt i bröstet, jag hörde pulsen slå högt i mina öron.
Jag hörde hur mördaren sprang efter mig, jag hörde hur han andades snabbt. Vi sprang i cirklar, jag undrade för en sekund om den väg jag hade varit på igår, plötsligt bara hade försvunnit. Som om det hade varit en förtrollad väg.
Som om den vägen bara drog till sig offer och när man ville hitta ut så hade den försvunnit. Lämnat en kvar för att dö. Lämnat en kvar för att slitas i stycken.
Jag tänkte på mamma och pappa, hur oroliga de måste känna sig. Hur hjälplösa de kände sig när ingen hade hört något från mig. Och ingen som hade sett mig. Den tanken fick mig att öka ytterligare på farten.
Jag ville bli den första som kramade om dem och sa " jag lever, jag är här och nu är allt bra igen". Plötsligt, efter en väldigt lång stund, började jag se vägen.
Vägen som jag och mannen hade kört på. Den väg då jag fortfarande trodde att allt var bra och lugnt. När jag precis trodde att allt var över, när jag trodde att någon skulle se att jag behövde hjälp när jag kom ut på vägen med en mördare efter mig.
Så skulle jag få hjälp och mördaren skulle de ta fast och lägga i fängelse för alltid. Precis då, då snubblade jag över några grova grankvistar, min fot lämnade fast och jag föll hjälplöst ner på marken.
Jag föll med huvudet mot en sten, det sista jag såg var svarta skor som snabbt närmade sig...
|
| Kommentarer | | LittleHoney - 4 apr 10 - 22:20 | | sandruskapuska, inte "visste hon det", hon hade sina funderingar. | | sandruskapuska - 7 jan 10 - 16:15 | | (Y) men hur vet hon att det faktiskt är mördaren? | | LittleHoney - 28 dec 09 - 17:53 | | KOMMENTERA! |
|
|
|
