God jul! :)
COLORBLIND
7.
Jag och Jonas var säkert ute och red i två och en halv timme. Under den tiden berättade jag allt om den underliga känslan att försöka göra ett stort, främmande hus till det som kallas för hemma, om Adams tjurighet, Markus exaltering, Pappas och Saras nykära sätt att prata och umgås, Kevin fascinerande utseende – Adam fnös bara åt den punkten – och klassens oföränderliga uppdelning.
Vi kom tillbaka och sadlade av hästarna, lämnade dem i sina boxar i stallet, varpå vi styrde stegen mot huset. Jonas kunde förstås inte låta bli att reta mig för de alldeles för stora byxorna som jag hittat längst ned i hans byrålåda och som med all säkerhet var för små för honom.
När vi kom in i huset fylldes hela jag med doften av varma kanelbullar. Det hördes gnolande sång inifrån köket och Jonas gav mig en menande blick medan han sparkade av sig sina kängor. Jag gjorde likadant, om än lite prydligare, och följde sen efter honom.
”Hej Mona”, sa Jonas när vi äntrade köket där hans faster stod iklädd ett vitt förklä med blå blommor på. Hon såg upp från köksbänken så fort hon hörde hans röst och drog bort en ljusbrun hårslinga ur ansiktet innan hon sprack upp i ett strålande leende.
”Jessi!” sa hon glatt och kom emot mig med utslagna armar. Jag omfamnades kärleksfullt av henne och andades in doften av landet och bullar som fanns i hennes hår och kläder, och kunde helt enkelt inte annat än att le stort jag också.
”Hur är det med dig?” frågade hon och släppte taget om mig.
”Det är bra”, sa jag och tog ett steg bakåt så att jag stod jämsides med Jonas, som i sin tur stod lutad mot köksbänken. ”Är lite utmattad av flytten bara.”
”Och en vild och ovan ridtur på Dionne”, pikade Jonas med ett illvilligt flin samtidigt som att stack ett finger i sidan på mig.
Jag vände mig mot honom och gjorde en grimas.
”Jag var inte ovan! Hon var bara galen, okej?” försvarade jag mig.
”Åh, har ni redan varit ute och ridit?” frågade Mona.
”Jajamensan”, sa Jonas och vände uppmärksamheten från mig till henne. ”Och du skulle ha sett de där två.” Han gjorde en gest mot mig och jag förstod att han menade hästen också. ”Dionne drog iväg som en silvrig kanonkula. Jag tror inte hon har varit såhär hetlevrad sen vi fick henne. Hon stack iväg och blev rädd för ingenting!”
Mona satte vänster hand i sidan och vände sig åt höger för att kika in i ugnen.
”Jag har ju alltid sagt att det är någonting med den där hästen…” sa hon fundersamt och kisade medan hon spanade in genom ugnsluckan. ”Vill ni ha bullar nu då? Jag tror att de är klara.”
”Super!” sa Jonas glatt och studsade iväg mot köksbordet. Jag följde leende hans exempel och slog mig förväntansfullt ner på stolen bredvid hans.
Mona drog ut en plåt med rykande kanelbullar ur ugnen som fyllde rummet med en himmelsk doft. Jonas gjorde ett smackande ljud med tungan och jag gav ifrån mig ett njutningsfullt ”mm”.
”Sååådär”, sa Mona medan hon la upp de varma bullarna i en brödkorg och ställde fram dem på bordet. ”Varsågoda att ta för er.”
”Tack”, sa jag med stora ögon och fuktade läpparna i väntan på att få hugga in på ett av de nybakta bröden.
Mona log vänligt mot mig, och i samma stund som hon drog ut stolen för att sätta sig ned öppnades ytterdörren och vi hörde hur någon kom in.
”Hallå?” ropade Tommy från hallen, och ljudet av ett par stora gummistövlar som drogs mot hallmattan nådde mina öron.
”Hej!” svarade Mona. ”Det finns bullar här inne om du vill ha!”
Tommy kom snart in genom dörren till köket och med ena handen för magen slickade han sig symboliskt om munnen och gick fram till Mona och la armen om henne.
”Gifte jag mig inte med den absolut bästa kvinnan på jorden? Ingen gör så goda bullar som hon! Eller vad säger ni, ungdomar?”
”Näe”, grymtade Jonas med hela munnen full av varm deg och kanel och socker. Jag nickade bara medhållande, utan att kunna sudda ut leendet på mina läppar.
När vi hade ätit upp bullarna i korgen och mina byxor var nära att spricka av min uppsvällda mage, var klockan kvart i fyra och jag var tvungen att gå hem. Jag tackade för bullarna och fick en kram av både Tommy och Mona, som försäkrade mig om att det var de som skulle tacka för att jag hade kommit.
Generad och med en rosaaktig nyans över kinderna lämnade jag köket med Jonas hack i häl för att ta på mig skorna ute i hallen, där han sa att han kunde följa mig till bussen.
Hela vägen till hållplatsen gick vi bredvid varandra och småpratade om allt möjligt. Vi fick vänta i några minuter innan bussen dök upp. Jag fick en varm kram av Jonas och sa hastigt hejdå innan jag klev på bussen och visade upp mitt kort för chauffören.
Resan hem kändes kortare än den hade gjort när jag åkte dit och jag blev nästan förvånad när bussen stannade vid min hållplats efter vad som kändes som en kvart.
När jag steg innanför villatröskeln slog ljudet av någon som var i full gång med att laga mat inuti köket tillsammans med doften av pappas Chili con carne emot mig. Jag drog in den tryggingivande lukten genom näsborrarna med slutna ögon samtidigt som jag sparkade av mig skorna så att de landade på varandra intill väggen.
”Hallå?” ropade jag in i huset.
”Hej gumman!” svarade pappa från köket över bruset av någonting som fräste i en stekpanna. Jag lämnade hallen och ställde mig i dörröppningen till köket. Pappa stod iklädd ett röd-vit-rutigt förklä med ryggen mot mig framför spisen och rörde om i en av de flertal pannor som han hade rivit fram ur flyttkartonger och lådor.
”Vad gott det luktar”, sa jag sanningsenligt.
”Tack. Det blir Chili con carne.”
”Jag känner det”, sa jag.
”Hur var dagen?” frågade pappa utan att vända sig om. Jag ryckte ändå på axlarna och la armarna för bröstet.
”Bra”, sa jag enkelt. ”Jag ska hälsa från Jonas.”
”Åh!” utbrast pappa. ”Hur mådde han?”
”Suveränt. Han var alldeles uppspelt över Frankrike-resan.”
”Just det, hur gick tävlingen?”
”De vann inte”, konstaterade jag med samma besvikna ton som Jonas hade haft när han avslöjade det för mig.
Efter lite småprat med pappas rygg i köket vände jag om och tog med mig väskan upp på mitt rum. I korridoren utanför stötte jag på Markus. Han gick omkring med ett så brett leende på läpparna att hans näsa skrynklades ihop och jag kunde inte låta bli att kärleksfullt rufsa om med handen i hans guldskimrande hår.
När jag la handen på handtaget för att öppna dörren till mitt rum, hörde jag än en gång de dämpade taktslagen från musik inifrån gavelrummet. Jag lät blicken vila några sekunder på Adams vita dörr, innan jag öppnade min egen.
Jag hängde och la in alla mina kläder i garderoben och hann till ställa ut några av de nerpackade sakerna på passande ställen i rummet innan det knackade på dörren.
”Kom in”, svarade jag, med ryggen vänd mot dörröppningen samtidigt som jag stod med ansiktet långt nere i en flyttkartong och letade efter smyckeskrinet jag hade ärvt av farmor.
Jag hörde dörren öppnas bakom mig, men var fast besluten att hitta vad jag letade efter, så jag tittade inte upp.
”Hej…”, hördes en mörk och tveksam röst. Jag hade väntat mig att få höra Saras ljusa och pipiga stämma och ryckte därför ofrivilligt till när jag hörde motsatsen.
Jag snurrade runt på stället och fann mig stå ett par meter ifrån Adam. Hans mörka hår låg ostyrigt åt olika håll på hans huvud, men han verkade inte bry sig.
Han hade händerna nedstuckna i fickorna på de ljusa jeansen och t-shirten över satt löst över hans kropp.
”Hej”, sa jag så fort jag hade hämtat mig lite grann. Jag la handen på den översta kartongen i stapeln bakom mig, och fingrade nervöst på den trasiga pappkanten.
Sen sa ingen av oss någonting mer. Jag stod där och fumlade bakom ryggen på mig själv, och han stod med någon millimeters öppning mellan sina läppar, beredd att börja prata, men sa inte ett ord.
Det kändes som om vi stod och utbytte de där nervösa blickarna hur länge som helst, innan han slutligen harklade sig en aning och hastigt talade om för mig att det var dags att äta, vartefter han försvann ut ur rummet med ett kort hejdå så fort jag hade försäkrat honom om att jag skulle komma ner alldeles strax.
Jag grävde fram det röda smyckeskrinet i sammet som låg längst ned i botten på kartongen, ställde ifrån mig det på skrivbordet och skyndade mig sen ner till nedervåningen, där de andra redan satt samlade runt middagsbordet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
the-rose - 6 jan 10 - 19:22- Betyg:  |
Man blir nyfiken över Adams beteende =S
men du skriver grymt bra och spännande som vanligt!! =D |
| addictedXO - 3 jan 10 - 18:52- Betyg: |
| mejla mig nästa del :o är nyfiken :D |
| denvackrasrosen - 1 jan 10 - 22:19 |
| har läst alla delar och, jag är fast :) melja gärna när nästa del är ute :D |
| Mizz_andersson - 30 dec 09 - 01:02 |
Bra novell! :) du får gärna maila när/om du lägger ut en del till.
Skulle vara kul och få läsa fortsättningen! |
| friiiiiiidaa - 27 dec 09 - 18:33 |
mer mer mer, helt underbar ju! Kan läsa allt om och om igen!
Du skriver superbra !:) |
| ellan_7 - 27 dec 09 - 11:07 |
| jätte bra(:! |
| maaliinT - 26 dec 09 - 19:27- Betyg: |
| jätte bra! :) mejla nästa? |
| murrwels - 26 dec 09 - 16:30- Betyg: |
| Jätte bra skrivet :) precis som vanligt! Säg gärna till när nästa del är ute :) |
| LipsOfAnAngel - 26 dec 09 - 15:43 |
| sjukt bra :) |
| Rosapapper - 25 dec 09 - 23:00- Betyg: |
| SKITBRAAAAAAAAAAA!!!! |
| blackgirl - 25 dec 09 - 21:59 |
| fetingbra! god jul och gott nytt år ha de |
| MoRoTpOwEr - 25 dec 09 - 19:22 |
Asw jag diggar Jonas va ;o
Och alltså jag tycker du skriver som en Kung
Maha :D Iaf Mary christmas on you oxxå xD |
| gbg_95 - 25 dec 09 - 18:42 |
Helt fantastiskt skrivet som alltid, och jag vill så gärna veta mer om han där Adam, varför han är så sur och tyst ;p
Men iafl, God jul på dig med =) |
| JessicaKarlsson - 25 dec 09 - 18:29 |
| jättebraa :D |
| ackbarian - 25 dec 09 - 14:59- Betyg: |
Jag har läst klart hela, du skriver gudomligt bra!
undrar om du kan skicka nästa del? :) |
| Pumisa - 25 dec 09 - 14:20- Betyg: |
| jättebra :D |
