[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 26' |
God jul alla :] Och MP3, verkar som att någon vill ta Liam ifrån dig xD
Mario Gonzales
Fotboll igen, bara det att en spelade fattades, Liam. Ingen hade sett honom sedan frukosten. Mario hade letat överallt med assistans från Kim medan ingen annan brydde sig, de låssades inte ens bry sig för Marios skull. Han var den enda som var orolig även om Kim hela tiden sa att Liam klarade sig själv. Att han säkert bara gått på en promenad eller så. Mario var inte lika säker på att Liam klarade sig själv, om han ens ville klara sig själv.
Tack vare Marios dystra uppsyn gav de upp spelandet och bestämde sig för att fortsätta senare. De andra verkade för trötta för att orka röra på sig ändå, de ville bara ligga på stranden eller i vattnet. Själv valde han att sitta i skuggan under ett träd bredvid Alice med en tidning i knäet, men han läste inte. Även om det var en nyhetstidning som Alice varit snäll nog att åka och köpa.
”Han klarar sig” Alice klappade honom på axeln och vilade huvudet mot hans axel.
”Du vet vart han är, visst gör du?” Mario blev inte arg på Alice, sa hon inget var det för att hon hade en anledning. För att Liam inte ville att han skulle veta, men Alice visst ändå. Liam ville antagligen att någon skulle veta ifall att något skulle hända. Det gjorde Mario bara mer orolig, och var inte säker på att han ville veta längre, med rädsla för att bli besviken.
”Du tycker om honom va? Alltså, tycker om, tycker om”
”Varför tror du det?” Mario visste inte om Alice hade rätt eller inte, det hade hon säkert. Den där lilla blyga orangetotten hade allt gjort någon form av inverkan på honom. Alice pekade på en av husvagnarna där han visste att halva tyska familjen bodde. Den familjen var så stor att de hade två husvagnar med sig. Alice klappade honom på axeln igen innan hon gick därifrån.
Mario hade en ganska bra gissning på vad Liam gjorde där inne men han ville inte tänka på det. Liam var ändå Liam och något annat kunde han inte räkna med.
Minuter senare åkte husvagnsdörren upp och Liam klev ut, han hade ingen bakom sig. Även om Mario inte kunde se vem han haft sällskap av kunde han nästan gissa det. Mario önskade att Liam inte skulle gå mot honom, men det gjorde han såklart.
”Hej” Liam gled ner bredvid och tittade över axeln på Mario. Mario hade mittensidan uppslagen, det stod om en stor brand längre ner i landet. Där brann det hela tiden, antagligen pågrund av värmen.
Mario brydde sig inte ens om att hälsa tillbaka, han stirrade bara envist ner i tidningen. Visserligen fick Liam göra som han ville, men Mario fick känna som han ville också.
”Vad gjorde du där inne?”
”Det vet du redan”
Mario nickade bara, det han trodde var antagligen rätt och lite därtill.
”Ja han är ju snygg” Mario ville verkligen vända det hela till något positivt, men misslyckades totalt då Liam pekade på personen som lämnade husvagnen.
”Tycker du HAN är snygg?” Liam pekade på en betydligt äldre version av tysken som Mario pratat om. Så han hade inte ens vett att ta sonen, nej Liam skulle ge sig på allting som var i äldsta laget.
Mario skakade på huvudet och rynkade på näsan innan han reste sig upp.
”Jag ska gå på promenad”
”Blev du ledsen?”
”Nej” Mario gick iväg och drog tag i Alice arm, hon följde villigt med.
Mario och Alice följde landsvägen en bit innan de svängde in på en skogsstig, förhoppningsvis skulle de inte gå vilse.
”Du kanske ska säga det till honom, att du tycker om honom?”
”Varför? Det är ju tydligen uppenbart” Mario körde ner händerna i fickorna och längde lite på stegen så att Alice fick jogga ifatt honom.
”För honom kanske det inte är uppenbart, alla kan inte vara som mig” Alice slängde lite med det korta håret och armbågade Mario lite retsamt i sidan.
”Vadå som du är?” Mario förstod inte alls vad hon pratade om, ingen var som Alice. Det var redan ganska bevisat och alla visste om det.
”Älskad av alla”
”Du vet att alla inte älskar dig” Mario tänkte speciellt på Julia, annars hade Alice väldigt många fiender. Tack vare sin spydighet och de där elaka kommentarerna som bara flög ur munnen på, men inte oförtjänta. Om man bara lärde känna henne var hon den bästa människa på jorden och om Liam tyckte att han var perfekt så tyckte Mario att Alice var perfekt.
”Men jag gör det” La han till så att Alice inte skulle tro något annat, även om hennes stora ego antagligen inte hade en tanke som sa att Mario inte älskade henne.
”Jag vet”
”Varför skulle han tro på mig om jag säger det?”
”Det kan ju inte bli värre av att du försöker” Alice hade rätt, som vanligt. Han kanske skulle visa det, på ett bättre sätt. Eller bara säga det, men tanken på att behöva gör det gjorde honom faktiskt blyg. Det var en sak att säga det till Alice, men att säga det till Liam, när han var så förvirrad att han inte ens visste om det var sant. Av någon anledning kändes det som att han skulle avstå från det, även om Alice nästan alltid hade rätt.
De svängde in på en stig som förhoppningsvis skulle leda dem tillbaka till de andra, gjorde den inte det hade de båda glömt vägen. Mycket riktigt så hamnade de med de andra, Liam satt kvar under trädet och bläddrade i tidningen. Mario kände inte för att prata med honom just då, han ville helst vara ifred och tänka lite.
När han lagt sig på sovsäcken inne i tältet började ett par ovälkomna tårar rinna ner för kinderna. Han kände sig som världens tönt, Liam fick göra vad han ville och han var tillsammans med Julia. Men han kunde inte hjälpa det heller, antagligen hade Alice rätt. Som vanligt, men han tänkte ändå inte säga något till Liam. För det spelade ingen roll, Liam skulle ändå göra som han alltid gjort. Det verkade som att han hade bestämt sig för att det var så hans liv skulle se ut. Något som Mario inte kunde lägga sig i även om han ville.
Efter en stund slutade Mario att tycka synd om sig själv, han skulle minsann visa Liam. Det skulle han göra, inte säga något eller hålla på med annat daltande. Nej, Liam skulle få bevis på att det fanns betydligt bättre val än en 45 årig tysk som antagligen hette Heinrich eller Fritz. Det var klart att Liam inte förstod om någon tyckte om honom, det var helt självklart nu när han tänkte efter. Liam såg allt som handlade om närhet till andra människor som ett snabbt sätt att tjäna pengar. Såklart att inte Liam fattade det om ingen hade visat honom tidigare. Någon var tvungen att vara den första och Mario utsåg sig själv, han struntade faktiskt i vad Julia skulle säga.
”Vi ska spela igen” Kim stack in huvudet och såg exalterad ut, överskottsenergi som vanligt. Med en lite muntrare uppsyn följde Mario efter, han förstod inte varför de skulle spela fotboll när alla ändå bara tog bollen med händerna. De kunde lika gärna spela handboll direkt, men då skulle de väl spela med fötterna. Bryta mot reglerna var ändå det som var roligaste med spelandet.
Den enda som faktiskt försökte flytta bollen framåt med hjälp av foten var Liam, något som Mario satte stopp för. Han tog tag runt midjan på Liam och snurrade honom ett varv i luften. Sen tappade han balansen tack vare att Liam fällde honom med flit eller bara råkade göra det. Hur som helst fick Mario vrida sig på vägen ner för att inte mosa Liam helt.
Liam låg och sprattlade i sanden medan han försökte hålla sig för skratt, vilket fick Mario att anta att Liam fällt honom med flit. Inte för att det gjorde honom något, nu kunde han titta in i de där ögonen igen.
”Mario, va fan” Julia puttade till honom så att han tappade balansen och ramlade åt sidan, typiskt henne att alltid förstöra.
Eftersom att Mario utsåg sig själv till målräknare vann hans lag överlägset, det gillade inte Alice det minsta. Därför trampade hon iväg för att tända grillen. Hamburgare skulle det bli den dagen, så mycket mer hade de faktiskt inte att välja på. Lite enformigt, men de skulle ju ändå inte vara där så länge. Oturligt nog började moln forma sig på himlen och små droppar började ramla ner. Mario stönade högt och fick med sig Kim och Milan för att sätta upp partytältet så de hade något att sitta under utan att bli helt blöta. Det mullrade lite lågt vilket fick Liam att krypa ihop lite.
”Är du rädd för åska?”
”Nej, men det är obehagligt”
Mario ansåg att det var samma sak som att vara rädd för åska, men Liam var inte ensam. Milan var totalt livrädd för åska och hade för läge sedan försvunnit in i tältet med Albin som moraliskt stöd. Hur Milan skulle överleva natten om det fortsatte att åska hade han ingen aning om. En ganska hög knall hördes men Alice avbröt den med en ganska hög rap. Speciellt kvinnlig av sig, det var hon inte.
”Men va fan gör du?” Julia lät minst sagt äcklad, det gjorde hon alltid när någon rapade. För Marios del var det totalförbjudet när hon var i närheten.
”Jag lurade röven på en fis” Alice ryckte lite på axlarna. Liam skrattade så mycket att han tappade hamburgaren på gräset. Mario fick göra en ny åt honom, men det gjorde inget. Det var faktiskt trevligt att se Liam skratta även om det var för Alice lite udda humor
”Vad äcklig du är!”
”Ja, maken till fräckhet” Alice höll med Julia och nickade allvarligt, vilket till och med Mario tyckte var ganska roligt.
De satt och lyssnade på regnet som smattrade mot taket en stund innan en blixt visade sig på himlen och lyste upp hela skogen. Mario tyckte det var fint, Liam såg inte alls lika imponerad ut och tillslut tröttnade Hanna och Alice på att sitta där och glo. De hade visst något roligare att göra i deras rosa och gråa tält. Deras tält syntes verkligen och var odiskret men det var ändå inget emot Marios orange och blåa. Alice satt och blåste i sitt munspel en stund, hon påstod att det var en regnlåt hon komponerat själv under den regnperiod hon spenderat i Indien. Men Mario visste att hon ljög, antagligen kom hon på den under tiden hon spelade. Alice hade inte ens varit i Indien, men hon hittade alltid på historier om allting. Som den gången Alice visat honom en teckning på en häst som hon ritat. Mario hade påpekat att ena bakbenet såg lite konstig ut. Då hade Alice förklarat att det var för att hästen rymt från hagen och råkat bryta benet, sedan hade den läkt ihop lite konstig. Men till och med Mario visste att en häst inte klarade sig med endast tre ben. Fast så var det alltid, det fanns en historia bakom alla teckningar och bilder som Alice gjorde. Mest för att slippa erkänna att hon kanske inte var så bra på att rita hästben. Visserligen var det inte bara det hon ritade som gällde, den gången hon snubblat på en trottoarkant och brutit handen försökte hon övertyga alla om att hon blivit anfallen av ett lejon. ”Du skulle sett lejonet” Sa hon och visade stolt upp gipset, hennes lögner var i sämsta laget vad hon än ljög om.
”Nej här kan jag ju inte sitta” Alice reste på sig, bugade lätt och lyfte på hatten innan även hon försvann in i tältet.
”Kan vi också gå in nu? Jag fryser” Liam lät lite pipig på rösten så Mario kunde inte göra annat än att följa med honom.
”Varför gjorde du det? Alltså… med en tysk, här?” Mario kunde inte låta bli att fråga, Liam var ju inte hemma så han behövde ju inte. Inte enligt Marios beräkningar i alla fall, men han kunde ha fel.
”Gamla vanor” Liam såg ut att skämmas lite, så Mario bestämde att han inte skulle prata om det mer. Istället försökte han komma på något som de kunde roa sig med. För så jätte sent var det inte, inte så att Mario var trött, Liam såg inte heller trött ut.
”Vi kan spela kort” Mario fiskade upp en kortlek ur väskan med sagan om ringen på. Det var egentligen Milans och det gick knappt att se vad det stod på dem.
”Jag kan inga kortspel”
”Inga?”
”Finns i sjön kanske”
Mario kunde tänka sig att spela finns i sjön som tidsfördriv. Bara det att Liam satt och fuskade hela tiden, frågade om saker som Mario var 100 % säker på att han inte ens hade.
”Sitter du och fuskar nu Liam?”
”Inte alls” Liam log ett leende som sa att han fuskade så fort han fick chansen, men det gjorde inte. Tills Liam på något outgrundligt sätt började få väldigt många par, som han vände upp och ner och sa att Mario inte fick titta på dem. När Mario vände en hög med fyra kort som bestod av tvåor och kungar tog Liam upp resten av sina fejkade par och kastade dem i sjön. Det verkade inte vara någon ide att spela med Liam eftersom att han gjorde allt för att vinna. För Marios del spelade det ingen roll om han förlorade eller inte, trots allt var det inget annat än ett spel.
”Vi kanske ska göra något annat” Liam tog fram sitt skissblock och började rita något. Mario satt bara och tittade på honom, då och då försökte han snegla på pappret men Liam vägrade att visa det. Tillslut gav Mario upp och la sig på magen och läste en bok istället, så kunde Liam rita ifred.
”Kan inte du rita något?” Liam stack en tom sida och en penna under näsan på honom. Mario nickade och funderade på vad han skulle göra. Det slutade med att han ritade en drake i profil med klor och allting. Han var inte direkt jätte dålig på att rita, men han var inte duktig heller.
”Vad är det där?”
”Det är armen” Mario förklarade att draken sträckte sig efter något att äta och det var därför den stod rätt ut.
”Jag tror armen sitter lite för långt ner för att det ska kunna tolkas som en arm”
Mario tittade på bilden igen, Liam hade rätt, det såg ut som något helt annat. Men klorna räddade ändå armen ganska bra.
”Annars är den ju fin” Liam skrattade lite och tog tillbaka ritblocket, så nu hade Mario officiellt gjort bort sig också.
”Du blev väl inte arg för att jag fuskade?”
”Såklart inte”
”Bra”
Mario kunde inte förstå varför Liam fråga det, han såg väl ändå inte speciellt arg ut.
Liam kröp ner i sovsäcken efter att ha lagt ifrån sig skissblocket.
”Hur är din mamma?”
Mario la ifrån sig boken och vände sig mot Liam. Han visste inte riktigt vad han skulle säga om sin mamma. Det fanns väl inte så mycket att berätta egentligen, hon var bara en mamma.
”Världens bästa, och så är hon kirurg” Mer fanns det faktiskt inte att säga om henne, hon var helt klart kvinnan i Marios liv. Nu kände han sig förvisso som en morsgris men han var lite av den sorten också.
”Din mamma då?”
Liam svarade inte på en väldigt lång stund, han såg mest ut att fundera. Men tillslut ryckte han bara på axlarna och skakade på huvudet.
”Inte som en mamma sak vara” Sa han tyst och blev helt plötsligt väldigt intresserad av dragkedjan på sovsäckarna.
”Hon kasta ut mig på gatan när jag var 13” Så vände han sig om, Mario antog att han inte ville prata om det mer. Men då förstod han inte varför Liam ens frågat honom.
”Har du inga syskon?”
”Fyra, men jag är den enda som är bög, du vet, gud hatar mig då måste mamma också göra det”
Mario hade inget vettigt att säga, det hade han aldrig. Mest för att det inte fanns så mycket att säga, visserligen kunde han dra till med någon klyscha men det skulle bara låta dumt. Då var det faktiskt lika bra att hålla tyst.
”I så fall hatar gud mig med, men det gör inte min mamma, fast jag är världens sämsta katolik” Fast Milan var antagligen lite sämre ändå. Med tanke på att han var helbög, Mario var faktiskt bara halv, men han hade antagligen ändå lyckats syndat mer än Milan gjort.
Mario flyttade sig också till sovsäcken och gled ner, även om han inte var det minsta trött, men det såg inte Liam heller ut att vara. Istället låg han bara där och lyssnade på det svaga mullrandet som verkade flytta sig längre från dem.
Han krånglade av sig badbyxorna i sovsäcken och kastade dem i ett hörn, där fick tröjan också ligga. För att ligga fullt påklädd i en sovsäck var inte alls trevligt. Bara varmt och fruktansvärt outhärdligt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 26 dec 09 - 02:53 | DEN MÄNNISKAN SOM FÖRSÖKER TA MIN (MIN!!!) LIAM IFRÅN MIG SKALL STENAS TILL DÖDS! HAN ÄR MIN!!! FÖR JAG BESLAGTOG HONOM FÖRST! *hej, överreagera*
Och du skriver som alltid, alltid obeskrivligt och underbart bra <3 | addictedXO - 25 dec 09 - 22:21- Betyg:  | | sluta inte där vafan :o är nyfiken nu *:D skriv mer :D o mejla! | | WalkingTheDemon - 25 dec 09 - 16:35 | | Bra :) |
|
|
|
