- Den mörka hemligheten, del 6. |
Här är del 6 av den mörka hemligheten, kommentera gärna!
Läraren stängde dörren, klassens högljudda prat och skratt avtog. Det blev tyst i klassen, läraren tittade på alla elever med ett leende på läpparna.
- Vi har matematik nu då, visst är det roligt att lära sig alla olika räknetal! sa han och applåderade för sig själv. Några suckade. Jag tittade på Ivan, han tittade tillbaka. Hat och ilska strömmade igenom min kropp.
Våra hatiska vibrationer strömmade som elektricitet emellan oss, men ingen i klassen märkte det. De var ju bara vanliga människor. Plötsligt hörde jag fotsteg på långt håll utanför klassrummet, jag spetsade öronen och det knackade lågt på dörren.
Ingen annan än jag och Ivan hörde knackningen.
- Det knackar på dörren, sa jag högt åt läraren. Han tittade på mig, höjde förvånat på ena ögonbrynet. Sedan pekade han med pekfingret mot mig och log.
- Du har väldigt bra hörsel! sa han beundrat och gick för att öppna dörren. In kom en lång smal kille, med mörkbrunt rufsigt hår och nästan kristall blåa ögon. Jag stirrade på honom, han var vacker för att vara människa. Nästan för vacker.
Killen tittade på alla i klassen, han tittade länge på Ivan men hans blick stannade på mig. Jag stirrade på honom, hans ansikte var perfekt och konturerna av hans kindben syntes tydligt.
- Ja du måste vara den nya eleven! Carlos Tevez, visst? sa läraren glatt och dunkade honom i ryggen. Carlos nickade på huvudet och rynkade smått irriterat på ögonbrynen när läraren rörde vid honom.
- Du får sätta dig där på den ända lediga platsen i klassrummet, sa läraren och föste honom till platsen. Carlos himlade på ögonen, satte sig längst bak i klassen var det råkade vara ett fönster öppet.
Vinden slet tag i hans hår och doften av honom svepte förbi mig. Jag blev alldeles snurrig i huvudet och törsten efter han och hans blod växte inom mig. Snabbt reste jag mig upp från bordet, ursäktade mig att jag måste på toaletten och rusade ut ur klassrummet.
Jag stängde klassrums dörren med en hög smäll och skyndade mig ut för att ta frisk luft,för att få bort Carlos kvar lämnade doft. Aldrig förr hade en människas doft påverkat mig så starkt, som Carlos hade gjort. Det var som om han var ett test på hur stark jag var för att hålla mig undan människoblodet.
Kunde det vara Richie som tvingade denna stackars människa att utnyttja min törst och hunger? Nej, det kunde inte vara så. I så fall skulle jag behöva prata med honom, men tänk om han inte hade något med saken att göra och skulle suga blodet ur Carlos? Jag kunde inte riskera en människas liv på det sättet.
Plötsligt kom en ljuvlig doft in i min näsa, jag drog in den och kände hur hugg tänderna ville komma fram. Snabbt vände jag mig om och tittade på Carlos. Han stod lugnt och betraktade mig med ett snett leende på läpparna.
- Mår du bra? frågade han och började sakta komma närmare mig. Jag spände käkarna, försökte tänka på något annat än hans doft. Jag försökte att inte titta på hans pulsåder som slog sina slag eller höra ljudet av hans hjärta som bultade i bröstet.
- Jag mår bra, du kan gå in, sa jag med sammanbitna käkar. Men Carlos skakade lätt på huvudet, la armarna i kors och tittade på mig. Hans ögon lyste av beundran och han studerade mitt ansikte och min kropp.
- Jag har läst om vampyrer nyligen. Du skulle kunna medverka i en vampyr film när du har samma beteenden som de vampyrer jag har läst om, berättade Carlos. Jag spärrade upp ögonen, försökte läsa hans tankar men det gick inte. Eller så var han helt tom i huvudet.
- Så intressant, sa jag och låtsades som ingenting. Det var inte bra om en människa fick reda på vad jag var. Då skulle rykten spridas, alla invånare i staden skulle bli rädda och söka fram pålare och andra saker för att döda mig och de andra vampyrerna.
Eller för mig gjorde det inget om de skulle döda Richie och hans gäng, eftersom de ville människor illa. Men jag försökte rädda dessa människor och de behövde min hjälp, utan att de visste om det nu.
- Vad tänker du på? frågade Carlos, jag avbröts av mina tankar. Vinden drog tag i hans hår och kläder, en stark härlig doft av deodorant, blod och kropps doft seglade förbi mig. Jag spärrade upp ögonen, kände hur hugg tänderna hade kommit fram och vände mig om så inte Carlos skulle se något.
- Jag tror jag är sjuk, mår väldigt dåligt, kanske bäst att du går in så jag inte smittar dig, sa jag med bestämd och en vass röst. Carlos fotsteg började röras, först närmare mig men sedan längre och längre bort. Tillslut hörde jag skoldörren slå igen.
Jag slöt ögonen, rensade tankarna. Försökte få hans vackra utseende och hans härliga doft att försvinna ur mina tankar och näsa.
- Jaså du, du är svag för grabben, skrattade Ivan bakom mig. Strax blev jag irriterad och hat bubblade upp inom mig. Jag vände mig om och stirrade på honom.
- Det har du ingenting att göra med, och jag kommer inte skada honom! morrade jag. Ivan tittade skeptiskt på mig.
- Ja vi får se om du klarar det. Men om du ska dricka hans blod så gör det snart för i så fall kanske någon annan hinner före, sa han och flinade. Mina ögon brann av hat, jag knöt nävarna och ville så gärna hoppa på honom. Jag ville trycka en påle genom hans hjärta.
- Om du rör honom så lite som med en tång, så ska jag slita ut ditt hjärta och hänga det på väggen som ett minne, spottade jag ilsket ur mig. Och med de orden försvann jag smidigt tillbaka mot klassrummet..
|
| Kommentarer | | sandruskapuska - 27 dec 09 - 20:26 | | =D (Y) |
|
|
|
