Vinden viskar mitt namn. Del 19. kommentera (: |
- Hejhopp! så här i mellan juldagarna har man ju inte så mycket för sej,
Så jag började skriva på denna som jag har haft mycket svårt för att skriva en fortsättning på...
Men ni får de det som en julklapp ungefär :)
Jag hoppas ni gillar den här delen trotts att den är ganska kort! Godjul!-
– En olycka?
Jag stannade tvärt och kände hur hjärtat klappade i mitt bröst. Det klappade nästan lika hår och mycket som när jag var med Albin, fast nu kändes det helt annorlunda. Det gjorde ont, vart enda slag var som ett hammarslag rakt i bröstet.
– Kom bara. Suckade mamma och tog min hand.
– Vad för olycka?
Jag gav mej inte, tänk om Leif var… borta.
– Du får fråga läkarna.
Mamma och jag sprang igenom korridoren fram till informations avdelningen i slutet av den vita korridoren. Där stod det en äldre kvinna med svart lockigt hår.
mamma gick fram och pratade med henne.
– Sätt dej på en stol så länge. Sa mamma och strök mej över kinden.
Jag kunde inte gråta. Jag visste inte ens om jag behövde gråta, jag förstod inget alls.
– Den här vägen. Sa den svarthåriga kvinnan. Hon gick i förväg och mamma gick efter.
– Kom, Bella. Sa hon och sträckte ut handen till mej. Jag tog den och gick efter.
Vi kom till ett rum som var lika vitt som alla andra. På en säng vid fönstret låg någon med ett bandage över pannan.
– Leif!
Mammas röst bröts när hon uttalade namnet. Dem hade inte setts på tre år, och nu träffades dom så här.
Leif tittade upp på mej. När jag såg in i den mannens ögon tändes något inom mej.
Jag blev arg, förbannad och ledsen. Den plötsliga känslan sköljde över mej så fort att jag inte hann reagera, jag började backa.
– Snälla, gå inte… sa Leif och blinkade trött.
jag stannade och såg, som i alla kända filmerna när livet går i revy framför ögonen, pappa och jag tillsammans i grannens trädgård när vi pallade äpplen, när vi målade, när vi gungade och när vi satt framför teven tillsammans, som en vanlig familj. Och så undrade jag, om det var så värst vanligt egentligen.
– Pappa…
mina ögon var tår fyllda. Jag ville inte gå fram till honom, men jag kände mej tvungen.
Hans hand var kall i min. jag satt på en stol vid hans säng i nästan en timma och såg på när han sov.
Jag kände inget längre, bara tomhet. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Mamma tittade in några gånger, jag vågade inte se henne i ögonen.
– Bella, sluta sparkas! Kom nu så ska vi hälsa på pappa.
Jag vaknade med ett ryck. Jag hade somnat med huvudet på kanten utav Pappas säng. Jag var helt yr, och kände något fuktigt på min kind. Jag hade dräglat.
Det var ingen som hade sett mej, rummet var tomt. Jag undrade vart rösterna kom ifrån. Dom pratade om mej. Men jag var ju här…
Dörren öppnades och en ljus slinga gled in i rummet, som nu var ganska mörkt. In igenom den lilla dörrspringan kom en liten flicka. Hon hade en kanin i handen, hon höll den i det ena örat. Det var min gamla kanin. Jag reste mej och såg på den lilla.
Hon gick lite vingligt, och var nog inte över två år. Hennes hår var fäst i två tofsar på huvudet.
– Pappa? Viskade hon och satte tummen i munnen.
– Hej… Sa jag tyst och blev förvånad när flickan inte reagerade på att jag var i rummet. Jag trodde inte att hon hade sett mej, det var nästan omöjligt. Någon måste ha talat om att jag var där inne.
– Hej, vem du? frågade hon och tittade på mej med små, gröna ögon. Dem var nästan identiska med mina.
– Jag heter Bella, vad heter du?
Jag satte mej på knä framför henne. Hon petade på mitt röda, rufsiga hår och skrattade.
– Jag heter Bella också! Sa hon.
Att jag inte förstod. Den här lilla flickan var Leifs nya Bella.
|
| Kommentarer | | JeScHkE - 15 jan 10 - 17:19 | oj,
haha, ja de var likt namn x):) | | Eiilin - 23 dec 09 - 14:48 | sorligt .. stackars bella ,xd
bra skrivet |
|
|
|
