[m/m]Morgondagen är aldrig långt borta special |
Bara nått jag kände för att skriva i natt samtidigt som jag grinade 10 liter vätska, därför är jag nu uttorkad. Kanske får igen för allt elakt jag skrivit tidigare, mycket möjligt att den förvirrar
Kommentera :]
Mario Gonzales & Liam Strand
Mario vaknade av att Liam inte låg still, men han var inte trött, alltså var det dags för honom att vakna.
”Är du redan vaken?”
”Typ” Sanningen var den att Liam inte hade somnat än, då och då hade han förvisso slumrat till men bara för att vakna igen. Han hade tänkt så mycket hela natten att han helt enkelt inte orkade sova. Huvudet var för fullt och tankarna ville inte skingra sig.
Mario vände sig om och tittade rätt ner på Liam som låg på rygg, han såg lite grinig ut. Kanske för att han fått för lite sömn eller ätit för lite. Det gjorde Mario också grinig därför såg han till att äta flera gånger om dagen.
”Igår sa du att jag är knäpp”
”Är det vad du legat och tänkt på hela natten?” Mario kunde inte låta bli att flina, Liam var ju lite knäpp men inte på ett dåligt sätt.
”Kanske”
Mario log lite och tittade rätt in i Liams ögon, de hade en ovanligt ljus färg, en ljus brun med ännu ljusare små fläckar, som bara syntes när Mario tittade nära.
”Du skelar med ögonen” Något annat som Mario aldrig lagt märke till, det syntes nu när han var väldigt nära. Det var inte så mycket, kanske var därför han aldrig reagerat på det innan.
”Vet jag väl” Liam rynkade ihop ögonbrynen och blängde, men det var inte därför Liam var arg. Hela natten hade han bara legat och funderat på kvällen innan. Hur perfekt Mario var, hur han aldrig skulle uppnå den perfektionen.
”Jag är inte helt perfekt som du är!” Liam fortsatte och vände bort ansiktet, Mario kunde inte förstå varför Liam blivit sån helt plötsligt. Kvällen innan hade han varit tvärtom, trevlig och kanske till och med lite glad.
Mario tvingade Liam att vända ansiktet mot honom igen med hjälp av ena handen.
”Det är bra att du inte är det”
”Varför?” Liam såg nästan ut att vara på lite bättre humör, även om han inte såg det minsta glad ut, men hans något skelande ögon sa allt. Det gjorde det alltid vare sig Liam ville eller inte. Nästan lite som Alice ögon, de hade två uttryck, mordiska och änglalika. Det gick att ha en öppen dialog med Alice ögon, de sa precis allt man behövde veta.
”För att allting inte måste vara så himla perfekt hela tiden”
Liam ansåg att Mario hade fel där, för i världen de levde i uppmuntrades alla hela tiden till att sträva efter perfektion. Håret fick inte vara för långt, men inte heller för kort. Man fick absolut inte vara tjock, men att vara för smal var inte heller tillåtet. Lilla landet lagom var inte lilla landet lagom längre. Det var landet som strävade efter att bli som löpsedlarnas utsida, där minsta lilla fel påpekades med svarta tjocka bokstäver tryckta på ett gult papper. De var smarta, de som tryckte och sålda allt. Färgen gult var snällt mot ögonen och fick människor att vilja läsa. Inte för att texten intresserade dem, utanför att pappret var gult.
”Varför är du det då?”
Mario hade inget svar på det, han var inte perfekt det var ingen.
”Det är jag inte, fråga bara Julia, hon kan nog hitta många fel, men jag kan inte hitta nått själv”
Om någon frågade Julia om Marios brister skulle hon antagligen dra fram en hel lista som aldrig tog slut. Den skulle vara lika lång som en femårings önskelista till jultomten. Utom en femårig Mario, på hans önskelista när han var fem år stod det bara snälla föräldrar och fred på jorden. Snälla föräldrar hade han alltid haft men det där med fred på jorden skulle bli svårt. Men Mario hade skrivit upp det på sin önskelista i flera år innan han gav upp, nu skrev han inte ens någon önskelista längre. Vad han än fick blev han glad för, en kram av någon han tyckte om räckte fint.
”För man kan inte säga dåliga saker om sig själv”
”Jag kan räkna upp massor som är fel med mig” Liam ryckte på axlarna det var ingen stor grej för honom, ville han att alla skulle tro. Men att ständigt gå runt med tanken att det var honom det var fel på och inte alla andra var jobbig, frustrerande, den tog helt enkelt på krafterna. Tanken åt upp honom inifrån, sakta men säkert lät han de där tankarna ta över.
”Jaså?”
”Jag skelar, mina ögon är sneda och näsan är krokig. Jag har fräknar överallt, jag kan inte simma och knappt läsa” Och ännu en gång lät han Mario tro att det inte längre spelade någon roll, men det gjorde det.
”Jag tycker du duger bra som du är och det gör jag också”
”Hur kan du säga så om dig själv och verkligen mena det?” Liam var tveksam, väldigt tveksam. Som om det skulle vara en omöjlighet för en människa att tycka om sig själv, trotts att människor runt omkring honom pekade ut hans brister. Både Julia och Kim tyckte att han hade bristen, Milan också och Alice, hon var inte sen att påpeka saker. Kim hade berättat för Liam om de brister han ansåg att Mario hade. Men Liam skulle aldrig någonsin tycka att det var brister, det var något som gjorde Mario till Mario.
”Om inte jag tycker om mig själv, vem ska då göra det?”
”Jag är knäpp också och jag har inga muskler” La Liam till vände sig på magen och tryckte ansiktet i kudden. Men det var fortfarande inte det han tänkte på, han tänkte på det han lovat Erik, att han inte skulle vara bög längre. Hur mycket han saknade sin mamma och hur avundsjuk han var på Mario och alla kompisar som han hade. All den där tryggheten Mario kunde få med människor omkring sig. Allt det där som Liam inte kunde känna längre hur gärna han än ville.
Mario kunde inte låta bli att tycka synd om Liam även om det inte skulle hjälpa. Han antog även att alla tecken på att Liam inte brydde sig var falska. Antagligen brydde sig den lilla pojken väldigt mycket, mer än han ville erkänna.
Mario bestämde sig för att aldrig mer påpeka att Liam var knäpp, även om han var det, på ett bra sätt förstås. Något som Liam kanske aldrig riktigt skulle förstå.
Mario låg och strök Liam en bra stund över ryggen innan Liam vände ansiktet mot Mario igen. Hans ögon var så tårfyllda att Mario egna ögon nästan tårades.
”Jag är bög också” mumlade Liam och strök bort några tårar.
”Det gör väl inget?”
”Jo, jag kommer inte till himlen då och jag tror jag behöver få komma dit” Liam snörvlade och torkade bort fler tårar som trängde sig ur ögonen. Han behövde få veta att det fanns en lugn plats för honom också, ett paradis där han fick vara den han alltid velat vara. Men hans mamma hade tagit ifrån honom även den drömmen och nu orkade han inte ens hoppas längre.
”Varför skulle du inte komma till himlen för det?” Mario skulle minsann till himlen hur bögig han än var. Det sa hans mamma att han skulle, för Mario var en snäll pojke som följde med till kyrkan även om han inte var speciellt troende. Nu när han tänkte efter så trodde han inte på gud alls, men himlen den fanns nog. Att den fanns var förstås bevisat, men att man kom dit när de sista dagarna var räknade, det var inte bevisat. Fast egentligen, varför nöja sig med himlen när hela universum låg precis utanför och bara väntade på honom?
”Mamma säger det, gud gillar inte bögar, han gillar inte mig” Fler tårar började rinna från Liams kinder, himlen var hans sista utväg och hans mamma hade sagt till honom att den, för hans del inte existerade. Mammor skulle inte säga så, mammor skulle säga precis de orden som Mario sa.
”Du är hans egen avbild, precis som han vill att du ska vara”
Liam vände på sig igen och tittade upp på Mario, men en blick full av förväntan, han ville att Mario skulle berätta mer. Berätta allt det där om gud som hans mamma inte sagt, berätta allt om himlen.
”Tror du det?”
”Gud är kärlek, han finns här inne” Mario la handen över Liams hjärta och log svagt. Precis som Erik gjort innan han dog, han hade placerat sin hand precis där Mario hade sin och sagt ”Snart är det en ny dag, jag är aldrig långt borta, kom ihåg det” Fler tårar ramlade ner från Liams ögon, han visste inte vad han skulle göra längre. Han ville åka hem, samtidigt som det var det sista han ville göra. Han ville stanna med Mario samtidigt som han bara ville springa därifrån.
”Du sa ju att det var en han”
”Det är bara så man säger, moder jord och fader vår”
”Tror du verkligen att han skapade mig precis som han vill ha mig?”
”Gud gör inga misstag och sedan kallade han fram en liten ängel, det vet du väl?” Mario strök bort ett par tårar från Liams kind med fingertopparna.
Liam kunde inte hjälpa det, men mungiporna flyttades uppåt, Mario visste verkligen vad han skulle säga och när han skulle säga det. Marios mungipor flyttade sig också uppåt i det bredaste leende Liam någons sett och ögonen smalnade vilket fick honom att se ut som en mycket nöjd katt.
”Vad är det?” Frågade Liam och försökte undvika ögonkontakt.
”Det är första gången jag ser dig le, det passar dig.”
Liam vågade upp blicken igen, Mario hade hamnat närmare, läskigt nära. Som att han ville, kyssas eller något i den stilen. Han själv var inte så jätte inne på den saken, första gången fick väl vara lite flummig och osäker, för att ta reda på om båda ville. Nu när de redan gått igenom det och kommit fram till att båda var lite smått intresserade var det bara att köra på. Men Liam visste faktiskt fortfarande inte vad han skulle göra. Det verkade inte störa Mario alls, och Liam insåg att om han skulle lära sig var Mario en bra person att öva på. För Mario skulle aldrig döma honom, om han var en sådan person hade han gjort det för längesedan. Så han lät ändå Marios läppar träffa han egna, det ilade lite längst ryggraden på honom och gåshud formade sig över armarna – kanske benen också.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 23 dec 09 - 01:36 | Och jag ler brett som en jäkla tönt just nu.
Den här är så obeskrivligt bra och jag älskar den <3
Du skriver fantastiskt. | WalkingTheDemon - 23 dec 09 - 00:35- Betyg:  | | Åhhhhh<3 | | addictedXO - 22 dec 09 - 18:35- Betyg: | | awww dom är så fucking söta! började nästan lipa ju :o skitbra skrivet:D mejla mig :D |
|
|
|
