Det jag ser när jag blundar [one shot] |
Det jag ser när jag blundar
Den jag inte kan se
Men den jag vill komma nära
Kan inte se igenom min mask
I denna värld av teater
Kapitel 1: Den jag inte kan se
Jag heter Linda, jag är en flicka på 17 år. Jag är bara 160 cm och ganska spinkig. Jag har mörkblont hår och gröna ögon. Det är en ganska ovanlig kombination, men hela jag är inte vanlig. Men det är såklart ingen om alla är olika som individer.. så var är då ”normalt” och ”som alla andra”?
I alla fall, jag har en förmåga. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Men när jag blundar så ser jag färger. Färgerna står för personens humör, på engelska skulle man kalla det för personens ”state of mind”. Olika färger har olika betydelser. Exempelvis grön, så är personen harmonisk. Gul, då tänker personen mycket, eller jobbar intensivt, röd så är personen arg eller irriterad. Mörk eller vinröd så är personen antingen kär eller hjärtkrossad. Ljusblå så är personen lätt, glad medan mörkblå betyder att personen är ledsen och instängd. Lila visas om personen är självsäker eller självbelåten. Men man måste se allt i sitt sammanhang. Färgerna kanske inte betyder exakt samma sak i olika situationer. Jag kan också känna som den personen känner, tänka som den personen tänker för en kort sekund, bara för ett ögonblick få en inblick i personen, vara den personen för en millisekund.
Själv har jag aldrig sett färgen eller färgerna hos mig. Jag vill inte veta, jag tycker att det fungerar bra ändå och det kan bara göra det värre. Jag klär mig mycket mörkt, lyssnar mycket på metal. Lägg dock märke till att jag inte bara har svart, men mörkt. Idag har jag på mig mörkbruna byxor. Det finns väldigt många fickor på dem och det gillar jag, det gör dem praktiska. Jag har också min Slipknot t-shirt och en svart långärmad med luva. Det är alltid bra att ha luva om det skulle blåsa kallt eller börja regna. Mitt långa, blonda hår har jag uppsatt i en hästsvans, det brukar jag ofta ha det är bara ivägen annars.
Jag hjälper andra, jag har aldrig använt den här förmågan för eget syfte. Om jag ser någon med mörkblå färg så hjälper jag den med att må bättre. Men nej, aldrig har jag aldrig gjort det i den här klassen som jag går i skolan med. Här har alla lila, alla tror att det är perfekta. De behöver ingen hjälp.
Bland havet av översminkade ansikten och lösögonfransar så finns det en tjej. Hon klär sig visserligen som jag, men på insidan så är hon som alla andra. Den hårda metalisten är bara ett skal, kanske för att få mer respekt, vad vet jag?
Nu sitter man här då sista lektionen för dagen, och vi har svenska, och liksom tittar ut över det lila havet framför sig (jag sitter alltid längst bak i klassrummet) så tänker man att det skulle behövas mer gult i världen (fattade ni ironin? Om ni inte gjorde det så menade jag att lila och gult är motsatsfärger i färgcirkeln och även här). Jag sitter alltid ensam, är alltid ensam, gör egentligen allt ensam nu när jag tänker efter men jag trivs att ha det så. Det är en väg jag valt, jag skulle lika gärna kunna vara med de andra nu men i sådana fall hade jag sålt min själ.
Jag har också en förmåga att ”läsa av” människor. Missförstå mig inte att jag kan förstå människor, nej de är ett av världens oförklarliga fenomen, men jag kan veta om de ljuger. Varför och hur vet jag inte, det ringer bara en varningsklocka i huvudet och den har aldrig fel.
Men åter till lektionen, jag sitter och läser en bok som heter ”Den Gröna Milen”.
När jag är som djupast inne i boken och berättelsen spelas upp som en film framför min inre fantasi hur de ska avrätta en fånge, så avbryter läraren oss. Våran lärare heter Janni och hon har långt, lockigt, rött hår. Det är naturligt rött och antagligen ser det längre ut än vad det är eftersom Janni är så kort. Fast det klart men Jannis klackskor blir hon minst en deci högre. Hon är en riktig kärring ibland.
Jannis röst avbryter allas läsande:
- Ja, klassen. Nu är dags att framföra, att ni ska få en ny klasskamrat! Det är en kille och han heter Vincent.
Genast så började tjejklungan på andra sidan klassrummet viska som bara den. Det skulle komma en ny kille till klassen! Oh my god, undra om han ser söt ut? Är han snygg? Är han söt? Så putti-nuttigt äckligt. Jag skrattade nästan eftersom deras beteende var patetiskt.
Utanför kunde man höra tunga, långa steg. In genom dörren kliver en jäkla muskulös kille på säkert 185 centimeter. Han är blond och har håret i en skitsnygg mohawk och på sig har han en läderjacka, slitna mörka jeans och kängor. Han har då bra klädsmak i alla fall. Men det dröjer väl inte länge innan de andra brat-izerar honom…
Han går med långa kliv. Han är självsäker, men inte på ett dåligt sätt. På ett sätt som gör honom lugnande och behaglig att ha runt sig. Hans benstomme är som vilken annan normal kille det som skiljer honom från den andra mängden omogna tonnårskillar är muskelmassan killen bär på. Men det är något med honom, men jag kan inte fundera ut vad. Jag kan läsa av tankar och känslor men inte med honom, inte exakt, men när jag tittar på honom så känns något annorlunda, men jag känner igen det.
Jag blundar. Jag ser massor av färger eftersom det är många människor runt omkring. När jag ser färgerna ser jag dem liksom stråla ut från människorna och människorna blir som siluetter. Allt runt om är svart, det är bara färgerna som skiner. Åter ser jag det lila havet, men när jag koncentrerar mig på honom där han står längst fram, så ser jag inget. Ingenting. För första gången när jag blundar ser jag ingenting. Snabbt öppnar jag ögonen för att läraren inte ska tro att jag sover.
Killen går fram till läraren nu och Janni pratar högt till hela klassen:
- Som ni säkert har förstått så är det här vår nya elev. Som sagt så är hans namn Vincent och han är 18 år eftersom han fyller år i februari, den 6 februari för att vara exakt.
Jag behöver ingen tankeläsning för att veta att alla i hela klassrummet tänkte ”åh nu kan han köpa ut! Plus att han är snygg!”, tja utom jag då och läraren. Fast man vet ju aldrig med att han var snygg för lärarens del. I alla fall, Janni tittade runt och alla visste vad som skulle hända. Nu skulle Janni bestämma sittplats. Jag kände att, ok honom skulle jag kunna tänka mig att sitta jämte, men nej såklart så blev det hos de andra.
Killen tog långa, tunga kliv till de andra, dock verkade han inte så glad över att få sitta hos de populära. Jag förstog honom, han verkade inte vara den typen, men man ska ju aldrig döma en bok efter omslaget. Fast egentligen så är det ju just det man gör med böcker. Åter till ämnet. Nu var han omringad av perfekta tjejer, lätta som fan på foten. Döljer sina riktigt jag under smink. Om det bara vore så lätt att dölja vem man verkligen var.
Lektionen slutar utan att någon läser något mer i någon bok och fastän jag sitter längst bak i klassrummet så är jag först ut genom dörren. Jag tar snabba steg från klassrummet till mitt skåp, slänger in böckerna, tar min jacka och väska och går. Jag har en svart läder jacka. Min väska är mörk, inte riktigt svart, och väldigt sliten. Längre bort i korridoren står Vincent med en massa tjejer som är så nyfikna på honom och killarna snackar med honom för att de vill vara honom. Men jag tycker fortfarande att han inte ser ett dugg nöjd ut. Så vänder alla sina blickar mot mig som blir kalla när de uppfattar att det är jag. Utom Vincents, hans blick är, tja jag vet inte vad jag ska kalla den men den är i alla fall inte kall. Snabbt och smidigt slinker jag förbi i den smala korridoren och ut genom dörren.
Det tar bara ungefär tio minuter att gå hem fastän jag och min mamma och pappa bor lite utanför den lilla staden. Vårt hus är litet och mysigt och egentligen så har vi allt för många prylar för ett så litet hus. Huset är ljusgrönt, eller kanske heter det mintgrönt? I alla fall, kanterna på huset och ramarna runt fönstret är vita och sammanlagt så kan man säga att huset är väldigt ljust. Jag slänger av mig skorna innanför dörren och springer in på mitt rum.
Jackan och väskan slänger jag i fotändan av min stora säng och i min säng ligger min lite småfeta katt och sover. Jag satte mig försiktigt i sängen jämte honom. Han vaknade upp, tittade på mig, sedan lade han ner huvudet igen för att fortsätta sova. Jag klappade honom, men i mitt huvud var jag inte längre i denna världen. I huvudet for det tusen tankar…
varför kunde jag inte se honom när jag blundade?? Jag såg alla andra utom honom, vad gjorde honom så speciell, varför? Eller var det kanske jag som var för trött? Jo kanske. Det var ju sista lektionen på dagen. Men varför kunde jag då se de andra och inte honom? Jo jag hade ju sett de andra förut och visste redan vilken färg de brukade ha, att ta in någon ny kanske var för mycket eftersom jag redan var trött? Ja, så måste det vara. Imorgon kommer jag att kunna se honom när jag blundar.
Kapitel 11: Men den jag vill komma nära
Asfalten knastrade lite under mina skor när jag gick till skolan. Solen strålade och det var molnfritt på himmelen, men det var frost och minusgrader ute. Typiskt våren, på eftermiddagen skulle det säkert vara tio till femton plusgrader! Min andedräkt blev till vit dimma framför mig. Det var härligt att gå till skolan för det gjorde mig mer avslappnad på lektionerna vilket såklart ledde till att jag orkade jobba mer. Och det far faktiskt också skönt att klara sig själv. Mina föräldrar är bortresta, de åkte igår och ska vara bortresta en vecka. Jag hade inte velat följa med, cykling är inte mig grej. De var och cyklade runt och kampade på stugor uppe i norrland på fjällen.
Självklart hade de lämnat pengar så att jag kunde köpa mat och allt annat som jag skulle kunna behöva. När jag var framme i skolan så var våran första lektion foto. Jag går egentligen samhäll, och tillslut vill jag bli en arrangör och det jag helst då vill arrangera är en rock konsert eller liknande. Men i alla fall så kan man lägga till en kurs, och då valde jag foto.
Den här lektionen skulle vi bara vara i klassrummet för att fundera ut ett något landskap vi ville fota. Vi skulle egentligen vara i grupper men jag valde att vara själv för jag jobbade helt enkelt bättre så. Dessutom skulle Vincent säkert vara med de andra.
Jag gick till mitt skåp som stog mitt i raden av alla skåp på korridorens högersida. Jag tog nyckeln och låste upp låset, tog min bläckpenna och mitt block och gick till klassrummet. När jag klev in i klassrummet såg jag att alla redan var där, utom Vincent, och jag satte mig längst bak där jag brukade sitta. Läraren satt där hon skulle bakom skrivbordet, och med sina läsglasögon ner på näsan gjorde att hon såg minst tio år äldre ut.
Nu klev Vincent genom dörren, och såklart så fick han alla de perfekta tjejernas blickar på sig. Som de tävlade efter vem som skulle få honom först. Men samma sekund som Vincent gick igenom dörren till klassrummet, samma sekund kände jag den konstiga känslan igen, den var inte obehaglig, men konstig.
Inga killar hade foto eftersom de hade valt att ha träslöjd istället så nu när Vincent tydligen skulle vara med så var det ju en jättestor grej och det var nästan slagsmål i klassrummet om vilken grupp han skulle va med i.
Läraren tittade upp och så gick det upp ett ljus för henne.
- Vincent, ja nu måste du ju vara med i en grupp nu när vi ska ha foto..
Lärarens blick svepte över klassrummet. ”Ledaren” av tjejgänget utropade genast:
- Han kan vara med oss fröken!
Och så gav hon både fröken och Vincent ett stort, brett, perfekt, leende. Vincent tittade bara bort och tjejledaren, eller som hon egentligen hette Viktoria, såg att han tittade bort och leendet bleknade. Fröken svarade:
- Var inte löjlig, eran grupp är full! Han får vara med.. hmm.. Linda. Hon sitter där nere intill väggen.
Det bokstavligt talat blev dödstyst i klassrummet. Alla var chockade inklusive mig! Inte fröken eller Vincent då såklart, nej tvärt om, han verkade inte alls ha något emot det alls. Konstigt. Utan att få komma med några invändningar så var det en till i min grupp. Medan han gick emot mig så testade jag om jag såg något. Idag skulle det säkert fungera, nu hade jag sovit tillräkligt. Jag blundade. Men inget. Jag såg inget. Det lila havet i bakgrunden, men ingen Vincent. Jag kunde inte ens känna hur han kände eller tänkta som han tänker. Jag kan inte sätta mig in i hans kropp och vara honom. Bara den konstiga känslan jag kände varje gång han gick in i samma rum som jag.
Han såg dock inte missnöjd ut, snarare tvärt om. Kanske tyckte han att det var skönt att slippa de andra tjejerna och om det vore så, så hade jag förstått honom. I alla fall så tog han stolen jämte mig och satte sig. Jag stirrade ner i mitt block och jag låtsades skriva något viktigt. Men mitt huvud var fullt av tankar och frågan varför.
- Så.. vad är det du skriver som är så viktigt att du inte ens säger hej?
Lite smålog jag för mig själv och skrattade innerst inne, det är som om han kunde läsa mina tankar, ironiskt nog. Men vilken fin röst han hade. Mörk och grov men samtidigt så… snäll.
- Jag tänker, svarade jag kallt.
- Har du kommit fram till ett beslut då?
- Jag sa inte vad jag tänkte på.
- Så vad tänker du på?
- Vi kan väl gå tillbaka till fotoämnet.
- Självklart.
- Mm
- Jag har ett förslag. Soluppgång. Jag slår vad om att de andra kommer att välja solnedgång, det är klassiskt.
- Då kör vi soluppgång.
Jag tittade åter igen ner i blocket. Jag vet att jag kanske framstår som hård som sten men det var lika bra att ha det så. Jag ville inte vara för pratglad och säga för mycket. Vincent börjar prata igen:
- Vilken tid ska vi ta bilderna och vart ska vi vara?
Jag tänkte lite, den stora skogen bakom mitt hus skulle vara perfekt och tillsammans med morgondimman skulle det skapa en cool stämning.
- Vi har en skog bakom mitt hus, där är det alltid dimma också på morgonen.
- Ok vad bra, men vilken tid då?
- Vid halv sju tiden är det perfekt så var hemma hos mig då ungefär kvart över sex.
- Ok, men vart bor du?
- Om man följer vägen som går förbi Ica, och sedan över järnvägen så är det några hus vid slutet av den vägen, jag bor i det lilla, ljusgröna huset.
- Jaha bor du där! Då bor vi ju nästan grannar!
Jag tittade upp på blocket och tittade funderande på honom. Alltså jag funderade inte på något speciellt som rörde honom jag funderade på om det var till min fördel att ha honom som granne eller inte. Han verkade då ju som sagt inte ledsen över det. Och för min del så kunde jag ju hålla koll på honom och testa regelbundet varför jag inte kunde se honom. Det var nog till min fördel trotts allt.
Läraren ställer sig upp och börjar plocka ihop alla saker. Nu är lektionen slut och jag reser mig snabbt som alltid och är först ute ur klassrummet innan de andra tjejerna hinner fram till Vincent som står och tittar efter mig lite diskret över havet av de perfekta tjejerna som omringar honom. Nu var det lunch. Nej jag kommer inte att äta. Jag äter inte, varför vet jag inte. Bara lite när jag kommit hem från skolan. Bara jag tänker på mat så mår jag illa, och man kan väl säga att jag har en ätstörning. Fjortisarna säger att ”det är bara för att hon ska hålla sig smal”, och ”asså de ä så löjligt å hålla på så!”, men jag tar inte illa vid mig, de säger så bara för att de inte förstår.
Jag sitter i en fåtölj och läser i min bok, då kommer Vincent och de andra fjortisarna och ska gå förbi. Vincent frågar den frågan som egentligen är lite opassande, men det kan ju inte han veta
- Linda, ska du inte äta?
Jag tittar upp ut min bok och öppnar munnen för att ge ett svar, men genast så gapar de andra tjejerna i näbb.. jag menar mun.
- Hon äter inte! Det gör hon aldrig.
- Hon gör så bara för att hon är fixerad av att vara smal!
- Det är så ytligt det du gör Linda! Vi ser faktiskt igenom de!
- Aaaaa!, svarar de andra tre tjejerna.
Jag tittar på de och tänker, jojo, ni ser igenom mig nu så jag måste känna mig besegrad, för ni har ju sett rakt igenom mig. Men så fastnade min blick i Vincent ögon och han såg inte glad ut, nej inte alls, han såg orolig ut. Precis som om han skulle undra varför. Hans ögon var så snälla, så fina.. Nej! Var är det jag säger!? Herregud..
Jag satte ner blicken i boken igen och väntade tills de andra gick. Då tog jag upp blicken igen och tänkte igenom det jag nyss hade tänkt. Ok, imorgon bitti så ska vi fota den där landskapsbilden sen skulle den där Vincent ut ur mina tankar!
På eftermiddagen skulle vi ha idrott, och då skulle vi vara i badhuset och simma. Fast för de andra tjejerna så innebar simning att de skulle visa upp sina små, men ändå perfekt kurviga kroppar. Själv är jag aldrig med på simningen, för jag gillar inte att visa min kropp. Inte som den ser ut, det är bara senor, ben och ärr. Inget som jag vill att de andra ska se. Jag gick till mitt skåp och slängde in boken. Drog ut jackan och min väska och tog de på mig. Sedan gick jag till våran fotolärare som hette Sophia. Jag knackade på hennes dörr.
- Kom in!
- Hej, sade jag.
- Hej Linda!
- Jo, jag och Vincent ska ta vårat foto imorgon bitti och jag behöver låna hem en kamera.
Sophia är ganska lång, säkert en och åttio, men hon ser snäll och harmlös ut och det är hon. Hon gav mig en fotoväska och kameran låg där i.
- Tack, sade jag och gick ut.
När jag hade kommit ut ur skolan så öppnade jag väskan, i där låg det en Nikon D70 med ett vanligt 18-55mm objektiv. Men när jag hade kommit ut ur skolan och börjat gå hemåt, så vände jag om, jag kom på att jag kanske skulle säga till Vincent att jag redan hade fixat en kamera och att inte han behövde tänka på det.
Badhuset låg bara över gatan från kolan så det var ju snabbt gjort. I badhuset sa jag skolans namn till tjejen i receptionen, för då fick jag gå in gratis. Jag gick in i tjejernas omklädningsrum men det var helt tomt. Då hade de redan gått in, hoppas bara inte att lektionen hade börjat. Jag lämnade kvar kameran och skorna och så låste jag in dem i ett skåp. När jag hade stängt så kom jag på att det kanske var bra att lämna sockarna också så slipper de bli blöta så jag låste upp skåpet, slängde in sockarna och låste igen. Smart som jag är så vikte jag upp byxorna lite också. Jag skrattade lite för mig själv att jag var så glömsk som jag var när jag öppnade dörren till badhuset.
När man har kommit in i badhuset finns det till vänster en vanlig bassäng. Alltså där man simmar på ena halvan och så kan man leka på den vänstra halvan av bassängen. Till höger utanför dörren så är det lite mer för barn det vill säga att det var grunt och det fanns rutschkanor och så vidare. Min klass var till vänster men de hade inte gått i vattnet än, man får inte göra det innan läraren är här. Som att man inte skulle kunna simma ordentligt vid sjutton års ålder… I alla fall så fick jag syn på Vincent och irriterande nog så var han, inte omringad, men tjejerna höll sig i en klunga runt honom och jag var tvungen att gå igenom dem för att komma till Vincent. Det här var inget jag ville göra, men jag började gå emot honom.
Jag hade bara hunnit några steg innan Vincent tittade upp och fick syn på mig. Han sade inget till tjejerna som höll på att prata med honom, ärligt talat så såg det inte ut som om han lyssnade ens, han bara gick. Med sina långa steg så var han snart här och de andra tjejerna tittade inte med snälla blickar på mig. Men Vincent såg glad, och ärligt talat lite lättad ut.
Jag började prata.
- Jo, jag hade bara tänkt säga att du inte behöver fixa en kamera, jag har gjort det.
- Ok va bra! Vad är det för kamera då?
- En Nikon D70.. med ett helt vanligt objektiv men de behövs ju inte något speciellt heller.
- Nej, de gör det inte, bra att du hade fixat det!
- Mm..
Jag gav alltid lika bra svar och jag kände mig faktiskt lite dålig till mods när jag aldrig riktigt kunde svara utförligt utan bara ett ”mm” hela tiden.
- Så varför är du inte med och simmar?
Min blick som hade fastnad på golvet for nu upp till Vincents ansikte. Varför i hela friden var han just tvungen att fråga! Det är andra frågan idag som han ställer frågor som jag helst inte vill svara på. Men det är bara att ljuga, rädda sitt skinn liksom.
- Jo.. jag tål inte clor…
Jag tittade nu in i hans ögon men hans ögon tände till. Inte med en arg låga, men med ett ljus.
- Du ljuger.
Det kändes som om tiden stog stilla för en sekund och en kall vind blåste i mitt huvud. Mina ögon fastnade i hans ögon. Han fortsatte.
- Du behöver inte berätta om du inte vill, men ljug inte för mig igen ok?
Nu lade jag märke till hur nära han stog. Vincent vände sig sedan om och gick. Kvar stog jag, förstenad. Jag hörde lärarens röst och simlektionen började. Jag vände mig om och jag kunde känna Vincents blick i min rygg. Hur kunde han se att jag ljög? Varför förstår han mig så bra?
Kapitel 111: Kan inte se genom min mask
Nu sitter jag här på en fredagseftermiddag när alla andra tjejer gör sig redo för att festa. Då sitter jag här på mitt rum och tänker så att skallen nästan exploderar. Om det skulle hända så skulle mina tankar flyga ut ur mitt huvud och täcka hela rummet som ett tjockt lager damm. Tur att det inte hände då kanske. Men tanken är fortfarande, varför kan jag inte se honom? Färger har olika betydelser, men färgen ”genomskinlig” finns ju inte. Vitt, är ingen färg vilket i princip borde göra så att den inte skulle synas heller. Men teoretiskt sett så lyser ju vitt och det är synligt för ögat så man kan ju se den även om den inte består av några färger.
Svart, svart är alla färger men vi kan inte se den därför att den är för mörk och anledningen till att vi kan se svart är olika nyanser och om man tar text som ett exempel så omringar det vita vilket gör att hjärnan kan se bokstäver i alla fall. Människan behöver ljus för att se så om det är för mörkt… så… Vänta nu lite! Man kan inte se svart! Nej just det, såklart! Han har svart färg runt sig, och jag kan inte se svart därför att det dels är en färg man inte kan se om den inte innehåller nyanser eller högagrar av andra färger. Dessutom så är det mörkt när jag blundar och färgerna lyser upp det klart att jag inte har kunnat se att det var svart mot en svart bakgrund! En lättnad spred sig över mig, det var inget fel på mig.
Lättnaden varade inte länge, när jag väl kommit att tänka på vad färgen svart innebär. Man har kommit i kontakt med döden på ett eller annat sätt. Vad var Vincents historia, varför har han varit i kontakt med döden? Jag kommer ihåg när jag var så nära.
Tårar letade sig ner för mina kinder där jag satt i sängen och landade på mitt mjuka täcke. Minnen dök upp igen när jag satt i sängen. Minnen då blodet rann ner för mina handleder, tabletterna var svalda tillsammans med lite wishky från mammas och pappas barskåp. De var inte hemma, de var på fest hos några kompisar och när de kom hem på morgonen så skulle jag inte längre andas. Jag var säker, säker på att när jag lade mig ner den kvällen, att jag inte skulle vakna igen. Aldrig öppna mina ögon för att se morgonstjärnan, eller känna solen värma min hud. Aldrig igen skulle jag behöva gåt till skolan, till mobbningen. Tillbaka till slag, knuffar, hånskratt, kränkande ord, aldrig igen!
Men jag vaknade. Jag såg solen skina in igenom mitt fönster. Jag kände det mjuka täcket på mig och kudden under mitt huvud. Jag kände hur andetagen fyllde mig. Blodet hade torkat och jag hade sovit bättre än vad jag någonsin hade gjort på länge. Jag är inte den som är troende eller något, men då förstog jag att det måste finnas en anledning till varför jag är här. Jag får inte dö än. Jag finns här av en anledning. Nu ett år senare sitter jag här i min säng igen. Smärtan har kommit tillbaka och med tårarna rinnandes ner för kinderna så lade jag mig i sängen och somnade.
Kapitel 1111: I denna värld av teater
Nu var det måndag igen. När jag gick utanför dörren denna lite halvgråa dag för att åter igen gå till skolan så såg jag Vincent lite längre fram och sprang ikapp honom.
- Hej!, sa jag och min andedräkt blev vit i den nollgradiga morgonkylan.
Vincent vände sig ett kvarts varv åt vänster och fick syn på mig.
- Hej Linda! Hur har din helg varit? Svarade Vincent glatt.
- Jodå, den har varit ok, svarade jag. Själv?
- Den har varit hur kul som helst!
- Ok va bra, svarade jag och funderade genast på varför Vincents helg har varit ”hur kul som helst”.
Sedan kom samtalet in på annat. När vi kom fram till skolgården så såg jag de andra tjejerna lite längre fram. Vincent stannar och det gör jag också, men jag undrar varför han stannar. Nu testar jag och blundar. Det lila havet är längre bort. Och nu ser jag Vincents färg. Den är mörkröd.
Jag öppnar ögonen där jag står jämte honom. Men det var inte mig han tittade på. Blicken är längre bort, mot Emma, den ”hårda”, tuffa, ”svarta”, tjejen som hänger med de andra tjejerna. Genast sjunker mitt mod. När Emma ser Vincent så blir hon kanske lite rödare men i stort sett är det lila. Hon älskar inte honom djupt tillbaka, men han ser det inte. Jag frågar Vincent:
- Du gillar Emma va?
- Ja de gör jag! Hon är en rolig tjej men samtidigt djup. Hon har blivit sårad mycket av mobbing och så vet du Linda.
I mitt inre psyke skrattade jag! Har hon blivit mobbad! Hon och jag har (tyvärr) gått i samma klass sedan förskolan och hon har aldrig blivit mobbad, men hon har varit en av de värsta mobbarna! Vilket skådespeleri hon kör med. Men vad kan jag göra? Jag tittade på Vincent, och jag ville ju hjälpa honom. Mitt hjärta värkte, men vad kunde jag göra? Jag sa till honom:
- Du vet, hon gillar dig också.
- Jasså,
Han ansikte sken upp lite.
- Hur kan du veta det?
Jag drog en lögn, jag kan ju inte säga att jag såg lite mörkröd färg i hennes lila.
- Det är ett rykte, alla vet om det.
Vincent går iväg mot henne. Vänder sig inte om och ser mig. Går och håller om henne, hon håller om honom. Men hon kommer bara att utnyttja honom. Han vet det inte, men jag vet. Men jag kan inte berätta för honom. Det är upp till var och en människa att se igenom andras masker, det är upp till var och en vad man väljer att man kan tro på och inte. Det är bara synd att de flesta människor inte tar sig tid att genomskåda en mask.
Allt är ett skådespel och alla har sina roller. Min roll är att hjälpa människor utan att få något tillbaka. Människor bär olika sorts masker men alla gör det. Det kan vara i form av smink, du måste se perfekt ut. Ett påmålat leende hos en clown eller en utstyrsel som Emma. Klär sig svart med nitar vilket skapar ett skal som folk tror är hårt och igenomträngligt. Men det är bara för att skydda ett svagt inre. Egentligen är det faktiskt synd om Emma, synd bara att jag inte har någon medkänsla.
Masker används därför att vi inte vill visa våra sanna ”jag”, vi vill dölja våra egentliga jag och göra oss perfekta. Men kan någon definiera ordet perfekt för mig? Vad är perfekt och vad måste man vara, vad måste man ha för att vara perfekt? Eller är det ett helt inviduelt perspektiv?
Folk vet inte att jag hjälper dem, och jag är föralltid den tysta som gör så mycket mer än vad någon tror. Men ingen kan se igenom min mask. Ja, jag längtar faktiskt tills den dagen någon ser igenom min mask. Då skulle någon bry sig och vilja se mitt riktigt jag. Till dess finns jag i skuggan, jag finns bakom min mask om någon vill se mig. Om någon bryr sig.
Jag gör det jag är ämnad för, att hjälpa andra, inget mer.
Kanske skulle jag. Jag blundade och kände hur solens strålar började värma på mitt ansikte. Sakta förde jag min blick neråt på min arm. Den var mörkröd. Hjärtat värkte, men det var inte mitt beslut vem han älskade, vare sig han älskade någons mask eller inte. Jag öppnade ögonen igen och såg på Vincent. När Vincent, Emma och de andra tjejerna gick in i skolan, var det ingen som tittade efter mig. Kvar stog jag själv ute i den kalla morgonen.
|
| Kommentarer | | xXJaRXx - 4 mar 10 - 14:29 | | mizzkitty: nej tyvär så gör det inte det, det var bara en oneshot |
|
|
|
