Vi behöver inte vara perfekta [F/M, F/F] - Ett |
Om ni inte har gjort det så föreslår jag att ni läser prologen först.
Läser ni får ni gärna lämna en kommentar så att jag vet var ni tycker, eller om ni har någonting som ni tycker att jag ska ändå på eller förbättra.
KAPITEL ETT
Jag var vem som helst.
Jag var ingen. Jag var alla.
Ändå såg han mig. Redan den första skoldagen när alla ettor samlades i skolans stora aula. Av alla personer i salen såg han mig.
Mitt hjärta hade aldrig slagit så fort som det gjorde den här dagen då jag som elev korsade skolgården till min nya skola. Jag hade gått där förut, men då hade jag varit en utomstående. Denna gång var jag en del av det. Mina trevande steg på den hårda asfalten var starten på mina tre år som elev på Andersbergs gymnasieskola.
Jag var säkert inte den enda som var nervös, men det kändes som om jag var den enda som visade det. Andra personer som stod på skolgården såg inte hälften så rädda ut som jag kände mig, vare sig de stod i grupper eller ensamma. Jag önskade att jag inte hade behövt komma dit ensam, men varje gång jag vred på huvudet för att kasta en blick på min bästa vän Melissa kastades jag tillbaka till verkligheten.
Melissa var hemma. Sov säkert fortfarande. Hennes skola började inte förrän imorgon, men då skulle hon inte vara ensam som jag var nu. Hon skulle ha Maja, Pontus och Erik från våran förra klass med sig.
Aulan var redan halvfylld när jag kom in. Jag satte mig ned nästan längst bak och såg mig diskret omkring.
Några tjejer och killar satt ensamma, andra satt tillsammans. Några var långa, några korta, några tjocka, några smala. Det fanns de som stack ut mer än andra och det fanns de som kröp ihop på sina stolar och såg ut att vilja göra sig osynliga. Det fanns fler som jag alltså. Fler som drog i sina tröjor för att de inte skulle bli för tajta under armarna där man var så väldigt varm nu.
Aulan fylldes snabbt med folk. Platsen till höger om mig blev snabbt upptagen av en tjej med spetsig näsa och krulligt, ljust hår, medan platsen till vänster om mig fortfarande stod tom.
Samtidigt som en kort man med grått hår klev upp på scenen, harklade sig i mikrofonen och hälsade alla välkomna, öppnades dörren till aulan en gång till. Jag, liksom hälften av de nya eleverna i salen, vände huvudet mot personen som kom in, och missade därmed början av rektorns tal. Det var en kille med brunt kort hår, skinnjacka och en fotbollsväska slängd över axeln. Han letade med blicken efter en ledig plats och fick snart syn på den bredvid mig. Med lätta steg smög han dit, ställde väskan på golvet och sjönk ned på stolen.
Rektorn harklade sig igen och jag ansträngde mig för att lyssna. Något som inte gick så jättebra eftersom att jag var fullt medveten om att killen som hade slagit sig ned bredvid mig satt indiskret och tittade på mig. Jag vred olustigt på mig i stolen, försökte att inte titta åt sidan och la det ena benet över det andra. Lät den svarta, höga stöveln gunga i luften, för att sedan bestämt sätta ned båda fötterna i golvet. Lite väl bestämt, då stövlarnas klackar klingade högt mot stengolvet.
Tjejen till höger om mig sneglade på mig och gav mig ett stramt leende. Ett leende som utan tvekan betydde: ”Ursäkta, men kan du vara tyst.” Jag log ursäktande tillbaka och vände sedan blicken mot rektorn. Vad hette han nu då? Det borde jag veta sen innan, även om jag inte hade lyssnat nu. Roger? Ulf? Pontare? Lundell? Jag blev med ens full i skratt tvingades hosta för att hålla masken. Killen till höger om mig hade äntligen vänt huvudet framåt och jag kände att jag kunde slappna av och kanske försöka lyssna.
Mina planer om att lyssna blev endast lyckat några sekunder, då rektorn hann uttala orden ”…och för att…”. I nästa sekund började det att vibrera ifrån min jeansficka. Jag hann bli alldeles kall i hela kroppen och sedan började den låta på allvar. Jag hade väntat mig att min vanliga ringsignal skulle börja spelas, och blev ännu mer förfärad när jag hörde erotiska stönanden komma från min ficka. Med klumpiga fingrar lyckades jag till slut få upp mobilen ur fickan och trycka av den, men inte förrän mitt ansikte var rödare än rödast.
Under resten av tiden vågade jag mig inte på att titta någon annanstans än rakt fram. Fast min nacke blev stel och nästan gjorde ont för att jag satt och spände mig, tvingade jag mig själv att inte släppa positionen.
När rektorn började läsa upp klasser trodde jag återigen att hjärtan skulle hoppa ut ur bröstet på mig. Jag var glad att jag hade valt en tröja som satt löst under armarna, för jag kunde känna hur svetten klibbade. Rektorn läste namnen otroligt långsamt och när den första klassen blivit uppropad begav de sig ut ur salen. Killen som satt till vänster om mig reste sig och gick med flocken ut.
Själv satt jag kvar och lyssnade på när rektorn läste upp namnen i nästa klass. Inte heller där blev jag uppropad, och när ännu en till klass hade gått ut började jag nästan bli orolig att han inte skulle ropa upp mitt namn alls.
Men så sa han ”Malin Cedergren” och jag blev så lättad att jag glömde att svara. Han tvingades då att upprepa mitt namn och generat viftade jag med handen. ”Ja. Här.”
***
Två timmar senare lämnade jag med snabba, glada steg skolområdet. Dagen var över och jag hade överlevt. Jag hade inte hunnit få en ordentlig helhetsbild av klassen som jag hade hamnat i, jag hade inte ens lärt mig namnet på klassföreståndarna, flera killar hade frågat om det var min mobil som hade ringt och några tjejer hade blängt på mig för att jag fick mer uppmärksamhet av killarna än vad de fick (jag hade gärna bytt) men jag var… tillfreds.
Jag hade klarat det. På egna ben hade jag gått dit och på egna ben gick jag därifrån. Jag hade hållit blicken lyft och ryggen rak trots att jag redan hade skämt ut mig. För någon som mig, som hellre stod i skuggan bakom en starkare person, var det stort.
Mitt självsäkra leende slocknade när jag svängde runt hörnet till busshållsplatsen. Killen som hade suttit bredvid mig i aulan stod lutad mot styret på en cykel och pratade med en kille med dreadlocks och randig mössa. När han fick syn på mig flinade han.
”Det var din mobil som ringde va?”
Liksom de tidigare gångerna jag hade fått frågan idag rodnade jag. Sedan skrattade jag lågt.
”Det var du som kom för sent va?” sa jag.
Killen skrattade till och skakade på huvudet. Dreadskillen såg förundrat på oss och kliade sig i nacken. Jag gissade på att han inte hade varit på samlingen.
”Men varför har du en sån ringsignal?”
”Jag ska hem och fråga min lillebror om det nu”, suckade jag och som på befallning stannade min buss några meter ifrån oss. Jag höjde en hand, vinkade fånigt och mumlade ett ”hejdå”.
När jag slog mig ned på ett tomt säte i bussen andades jag ut ordentligt.
Han hade faktiskt sett mig.
Och inte bara på grund av att min mobil hade ringt. Nej, han hade sett mig innan det. Missödet med mobilen var bara fågelbajset på solrosen. Ingenting som inte skulle försvinna vid nästa regnskur.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | blackgirl - 20 jan 10 - 21:12 | me like
jag vill ha mer!! (desperat)
snälla
jag kan sätta mig på mina bara knän för att du ska fortsätta!!! | | marshmallow - 21 dec 09 - 23:34 | | skitbra :DD | saraarbast - 21 dec 09 - 21:38- Betyg:  | | Jättebra! Jag vill läsa mer ;) | | MoRoTpOwEr - 21 dec 09 - 19:20 | Okej i like this ;o
Iwant more right away biatch ;o !!! | | Bruden - 21 dec 09 - 18:50 | det var bra
skriv mer! |
|
|
|
