[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 25' |
eh... ingen kommentar från min sida, men kommentera ni :D
Liam Strand
Liam hade dåligt samvete nu. Inte nog med att han hade väckt Mario oavbrutet. Till och med väckt honom för att fråga om han var vaken. Satt han nu med armarna runt halsen på honom och lyssnade på Julia och Milan som höll på att bråka.
Om Julia sett honom skulle hon säkert börjat skrika åt honom också. Då skulle det inte räcka med att gömma sig mot Marios hals. För att han skulle klara den rädslan skulle han få springa hem, men han hade ingen aning om vart han var.
När Liam tröttnade Julias prat om hiv tog han sin väska och gick därifrån. Han var inte arg, för det var antagligen inte så lätt för någon av dem att fatta det där. Det gjorde han inte själv, men han fick leva bland drabbade varje dag. Visst var det många bögar som hade det, men där han bodde var det så att majoriteten blev smittade genom sprutor och inte sex. Hur Erik fått det visste han inte, och han ville inte veta heller. Om det var för att han delat heroinspruta med någon skulle göra honom besviken. Eftersom att han alltid sagt till Liam att det var det dummaste han kunde göra. Om han hade haft oskyddat sex skulle det göra Liam minst lika besviken eftersom att han även där hindrat Liam. Men det var lättare att säga åt andra vad de skulle göra än att faktiskt göra det själv. Därför lyckades han på något sätt ändå förlåta Erik, det var inte lätt för någon och ibland bara gjorde man idiotsaker. Saker som man senare skulle få ångra, varken han eller Erik var ensamma om det.
Liam satte sig på en stubbe en bit in i skogen, det var inte så läskigt nu när det var ljust ute. Han var faktiskt lite mörkrädd, men utan att erkänna det förstås. Han hörde att Mario följt efter honom men han var tillräckligt långt framför för att kunna sätta sig så att Mario inte skulle få syn på honom.
”Liam, vart är du?”
”Här” Liam var inte säker på att Mario skulle kunna höra honom, men Mario hade tydligen varit närmare än väntat. Han flyttade sig lite åt sidan så att Mario också skulle kunna sitta där.
”Blev du ledsen?”
”Nej”
”Arg då?”
”Nej”
”Vad blev du då?” Liam visste inte vad han hade blivit, behovet av att vara ifred kunde det inte vara. För egentligen föredrog han att inte vara ensam, men han ville inte sitta kvar där. Det fick honom bara att tänka på Erik och det var precis det han inte ville göra.
”Det är inte det” Liam ryckte på axlarna och tog ett extra hårt tag runt axelremmen på tygväskan, som om det skulle få ben och bestämma sig för att hoppa över till Mario istället.
”Jag har inte ens ett kort på honom” Ingenting hade han kvar efter Erik, mer än det där brevet som han inte fattade någonting av. Det var inte snällt av Erik att skriva ett kryptiskt meddelande på en lapp och sen bara gå och dö. Hu skulle Liam ens kunna förstå vad det var han menade?
”Hur ser han ut… eller såg?”
Liam tog upp sitt ritblock och gav det till Mario, han hade inte gjort annat än att ritat massa Erik. Fast han kunde ändå inte göra det där ansiktet någon rättvisa. Precis som Marios var det omöjligt att rita av i en perfekt avbild.
”Du Mario”
Mario slutade bläddra och gav tillbaka ritblocket som Liam snabbt stoppade ner i väskan och knäppte den.
”Ja?”
”Jag är hungrig” Liam hade blivit lite modigare nu, det tog tid för honom innan han kände att han kunde prata med någon. Men med Mario ar det faktiskt inte så svårt, för Mario lyssnade alltid på vad alla sa. Även om han inte höll med om något startade han inte världens största bråk heller, han lät bara alla ha en åsikt. Först hade Liam trott att Mario var en av de stöddiga typerna som inte tyckte Liam dög, eftersom att han varken var snygg eller speciellt smart. Även om han kunde tänka som en vanlig sjuttonårig kille så var det vissa saker han låg en bra bit efter med. Bara det faktum att han inte kunde simma var en sak, och läsningen, han kunde men ville inte riktigt anstränga sig. Kanske för att han inte såg någon anledning till att anstränga sig i den miserabla värld de faktiskt levde i. Mario ansåg kanske inte att världen var miserabel men de levde inte riktigt i samma värld, därför brydde sig inte Liam om vad Mario tyckte.
”Det är väl bäst vi hittar något att äta då”
Liam följde efter Mario tillbaka till de andra som börjat roa sig med annat. Mario rotade runt i en kylväska, Liam kunde inte riktigt låta bli att titta i den han heller. Han tog upp en apelsin och granskade de lite fundersamt. Det var ett tag sen han ätit en apelsin, men han mindes att han gillade smaken.
”Vill du ha en apelsin?”
Liam nickade och körde fingrarna i den för att få bort skalet, men det gick ju inte. Den var stenhård, hur mycket han än klämde på den så gick det inte. Han la tillbaka den lite surt, nu ville han inte ha den längre. Mario skrattade och tog fram en kniv som han stack i den. Liam borde ha kunnat räkna ut själv att det skulle bli mycket lättare att göra så.
”Jag kan” Liam ville göra det själv, om andra gjorde saker åt honom så kände han sig bara mer efter. Och han kunde faktiskt skala en apelsin så länge han hade någonstans att börja.
Liam lyckades faktiskt få av skalet och ignorerade Marios fråga om vad han ville ha mer, det kunde han tänka på senare. Just nu ville han bara sitta och suga i sig apelsinsaft. När han varit mindre hade hans mamma alltid sagt till honom att inte sätta klyftorna i halsen. Nu var det ingen som påminde honom om det. Därför kunde han stoppa in halva apelsinen om han ville men det gjorde han inte, han sög på en klyfta i taget.
Han passade på att ta av tröjan också, för det hade slutat blåsa så det var inte kallt längre. Men myggorna verkade inte bry sig om att solen fortfarande var uppe, de invaderade honom ändå. Kanske för att de faktiskt befann sig i en skog, nästan i alla fall.
Apelsinen var lite sur men inte så sur att han gjorde grimaser, den var alldeles lagom. Även om han hade för sig att apelsiner blev godare under vintern, men den saken kanske han hade fel om.
”Vad gör du?” Liam tyckte till när han kände något kallt och kletigt på ryggen.
”Du vill väl inte bränna dig?” Mario hade rätt, Liam ville verkligen inte bränna sig och han var faktiskt redan lite röd på axlarna, något han inte ville göra värre. Dessutom hade han inte så mycket emot att Mario satt och kletade solkräm på hans rygg. Även om Mario, vid vissa tillfällen, tog i så att Liam nästan ramlade framlänges.
Liam gillade Marios händer, det hade han gjort sedan han la märke till dem på riktigt. De var sådär obeskrivliga som resten av Mario var. Så obeskrivliga att Liam blev besviken när Mario slutade och la sig på rygg bredvid honom. Liam tittade från flaskan och sedan på Mario och tillbaka på flaskan. Han kunde helt enkelt inte hindra sig själv när han tryckte upp lite väl mycket på Marios mage.
Mario slog förvånat upp ögonen och tittade ner på magen.
”Du vill väl inte bränna dig?” Sa han oskyldigt och försökte stryka ut det, mest för att få en anledning till att känna på Marios magrutor.
Mario blev alldeles vit, det passade honom inte alls.
”Tror du jag bränner mig?”
”Varför har du med dig solkräm då?”
”För att mamma tvingade mig”
”Mammor har alltid rätt” Utom Liams förstås, men hon räknades inte som en mamma, hon var mer den där onda skolsystern på lågstadiet som alla var rädd för. Eller kanske som en tandläkare eller en politiker men någon mamma, det var hon inte.
”Säger du det så”
Liam försökte få Mario att bli mindre vit men det var ganska svårt, han var tvungen att gnida ordentligt då. Det kanske var därför Mario tagit i så, men bara för att Liam var tvungen att göra det så hann han inte riktigt känna efter hur de där magrutorna kändes. Men det var kanske säkrast att få bort lite av det vita. Mario var snyggare i sin vanliga hudfärg, han skulle helt enkelt vara en dålig svensk.
Nu när Mario var så upptagen med att ligga där och se ovanligt blek ut fick Liam smörja in sin egen framsida själv. Sen kunde han leta runt i kylväskan igen, men han hittade inget som han tyckte kändes direkt aptitretande. Därför struntade han i det för tillfället, äta kunde han göra senare. Nu nöjde han sig med att ligga där bredvid Mario och låta solen äta upp honom.
Efter bara ett par minuter kände sig Liam rastlös och varmt var det också, och inte blev det bättre hur han än vände och vred på sig.
”Kan du inte ligga still?”
”Men det är varmt” Liam passade på att klaga, han gillade faktiskt att få klaga lite ibland. Speciellt på meningslösa saker.
”Vi går och badar då?”
”Nej tack” Liam hade redan visat tillräckligt av sina simkunskaper, de var icke existerande. Eftersom att alla andra var nere och badade kände han inte för att ge dem en till anledning att reta honom.
”Men du kan ju hålla dig där du bottnar” Mario gick iväg och lämnade Liam helt ensam på den lilla gräsplätten.
”Maken till fräckheter” Mumlade han och följde efter. Den meningen hade han lärt sig av Alice, han hade hört henne säga så när Mario kastade vatten på henne. Bara för att hon ville hålla håret torrt, annars lockade det sig. Det var förstås inte enda gången Alice sagt så, men det var den gången han mindes.
När Liam kom ner till vattnet var redan Mario hur långt ut som helst. Liam klev i och gick en bit ut, så att det gick till midjan ungefär. Han bestämde sig för att det var ofarligt och kunde kanske gå lite längre ut. Rätt som det var försvann botten och Liam åkte ner, så mycket för att hålla sig där det var grunt. Någon kunde faktiskt ha förvarnat honom att det skulle bli tvärdjupt. Ett tag funderade han på att sätta sig på botten bara för att visa hur irriterad han blev. Men när luften började gå ur honom sprattlade han med benen som en galning. Det funkade faktiskt, han lyckades komma upp till ytan, men sen sjönk han som en sten igen. Att trampa vatten tyckte Liam skulle vara en medfödd instinkt men tydligen inte när det gällde honom.
Pinsamt nog kom Mario till hans undsättning igen, att missa hans plaskande var antagligen inte alls svårt. Alla hade väl redan sett honom kämpa som en galning för att inte drunkna.
”Jag sa ju att du skulle hålla dig där du bottnar” Påpekade Mario och drog in honom så att han bottnade igen.
Liam skakade på huvudet så att det flög vatten från hans hår som nu var mer ojämnt än någonsin. Han blängde på Mario, det var hans fel som bara försvunnit hur långt ut som helst. Bara lämna Liam där och låta honom drunkna, nästan. Han tyckte det var färdigbadat tills han såg Mario flyta runt på rygg. Liam ville också göra det, han studerade Mario en stund och bestämde sig för att göra som Mario gjorde. Han lärde sig faktiskt bäst av att bara titta på människor och göra samma sak. Men inte i det här fallet han sjönk lika hjälplöst som vanligt. Vatten i näsan fick han också, Liam accepterade där och då att han aldrig skulle bli någon bra simmare.
”Jag vill också” Klagade han och försökte igen och igen, men på fjärde försöket struntade han helt enkelt i det. Men han ville kunna allt det där som alla andra kunde, det kanske var lika bra om Liam skaffade sig puffar att sätta på armarna så slapp Mario leka livräddare hela tiden. Liam var faktiskt gammal nog för att klara sig utan barnvakt.
”Vad gör ni då?” Alice verkade ha fått nog av vattnet hon också, men stannade ändå till på vägen upp för att prata med dem. Hon såg ganska rolig ut med grön och vitrandig bikiniöverdel tillsammans med rosa och svarta badbyxor. Det passade inte alls ihop, men Alice var lite egen av sig i sina klädval, så mycket hade Liam redan räknat ut.
”Undviker att drunkna”
Alice skrattade rätt ut, så plötsligt att Liam blev förvånad, så roligt var det faktiskt inte.
”Jag kan ju inte ens flyta runt sådär utan att sjunka”
Utan att Liam var beredd på det så körde Alice ner armen i vattnet och slog undan benen för honom. Han vacklade baklänges men Alice höll i honom så han låg faktiskt på rygg, med lite hjälp förstås.
”Om du rör dig nu så sjunker du, bara så du vet” Sen släppte hon och gick därifrån. Var det verkligen inte svårare än så? Men det var inte så lätt att ligga still när det kom vågor och träffade honom i ansiktet. Liam låg och tittade på himlen men när han råkade krocka med Mario slängde han automatiskt upp ena benet och sjönk igen. Det där men tekniken skulle han nog få öva på, men det kanske var bäst att lära sig simma först. Hundsim kunde han i alla fall, men det tröttade ut honom ganska fort och det var svårt att hålla sig över ytan då.
Solen började gå ner, alltså var det ganska sent, det satt uppe vid elden och grillade skumtomtar på Albins begäran. Albin var ganska rolig, men inte så att han förstod det själv, han var bara korkad. Eller så låssades han, hur som helst var det svårt att tycka illa om honom, utom för Julia förstås som verkade vara arg på alla.
Liam hade fått låna Marios tröja igen, den luktade gott, det gjorde antagligen inte Liam. Ingen annan heller, för dem hade ju inte direkt duschat någon av dem. Eller ja, Mario luktade förstås gott men ingen annan. Inte för att han gått runt och luktat på alla, han hade helt enkelt bara antagit att det var så.
Julia gav Liam mördande blickar där han satt med armarna runt Mario. Egentligen var Mario lika skyldig, men Eftersom att Liam tog illa upp och inte Mario var det antagligen roligare att titta hotfullt på Liam. Som om att han aldrig skulle vakna igen om han fick för sig att sova. Det skulle han inte ha något emot att göra, men Julia hade skrämt honom tillräckligt för att det inte lät allt för frestande. Sen visste han hur det brukade sluta också, han la sig ner jättetrött och det första som hände var att han tänkte på Erik. Det blev så när allting blev tyst och han inte hade något att koncentrera sig på. Det var inte mer än rätt att Mario bannade honom från sitt tält heller. Mario ville väl sova han också, men om Liam inte kunde sova så skulle Mario inte heller få det. Därför förberedde sig Liam på en mycket ensam och skräckinjagande natt på en stubbe i skogen. Men nu när han tänkte efter hade han faktiskt spenderat nätter på värre ställen, därför var tanken inte så hemsk ändå.
Liam gäspade motvilligt och tryckte sig närmare Mario, om han råkade somna där så kanske han skulle vakna någonstans senare. Då skulle han både få sova och sedan bli överraskad när han vaknade, inte alls dumt.
”Gå och lägg dig om du vill”
Liam skakade på huvudet, han skulle minsann inte lägga sig, för han visste inte riktigt vart. Och om det där faktiskt varit en inbjudan till Marios tält ville han ändå inte ligga där och glo själv inte.
”Jag kommer snart” Mario släppte Liam och puttade lite på honom.
”Okej då” Liam reste sig upp, lika bra att göra som Mario sa, annars kanske han faktiskt skulle få sova på en stubbe.
Liam drog av sig tröjan och de fuktiga badbyxorna, det kanske var därför han frös så. För att han gått runt i blöta badbyxor, men det var det eller inget alls. Och om han skulle vistas utanför sovsäcken föredrog han faktiskt blöta badbyxor, även om halva staden redan sett honom utan kläder. Men det var inte samma sak. Om han jämförde sig själv med rynkiga gubbar där alla kroppsdelar flyttat sig minst 2 dm neråt var Liam faktiskt snygg. Nu hade han Mario och alla andra killar därute att jämföra sig med och då såg han inte speciellt bra ut.
Det verkade som att Mario hade konstig tidsuppfattning, för han hade faktiskt sagt att han skulle komma ”snart” Liam hade ju legat där hur länge som helst och tittat upp i tälttaket. Men tillslut så kom Mario, då låssades han sova som vanligt.
”Jaså du är vaken än”
Liam gav upp, han var inte bra på att låssassova heller, han började fundera på om det fanns något han var bra på. Så fort Mario la sig ner var Liam där och la huvudet mot hans axel. Det kändes nästan lite bättre då.
”Är du inte rädd för mig längre?” Mario lät retsam men Liam brydde sig inte, han var upptagen med att känna på Marios magrutor igen, han började nästan känna sig lite fixerad.
”Det har jag väl aldrig varit, eller, nej inte så”
”Hur då?”
”Men…” Liam visste inte hur han skulle förklara utan att få det att låta helt idiotiskt, kanske för att det faktiskt var helt idiotiskt. Därför ville han helst inte ens prata om det.
”Jo för att i stor sett alla därute hatar varandra, men ingen av dem hatar dig” Liam väntade på en reaktion men han fick ingen, alltså skulle han tvingas prata på tills Mario fattade, han kanske var trög eller nått. Tanken hade aldrig slagit Liam tidigare, men det kanske var så.
”Så är du snygg och sådär perfekt som att du inte skulle finnas på riktigt” Precis det var Liam rädd för, att Mario inte skulle finnas på riktigt, att det bara var något han fantiserat ihop. Som att Skorpan i bröderna lejonhjärta fantiserade ihop olika världar innan han dog. Enda fördelen med denna fantasi var att om han lyckades ta sig ur den kanske Erik fortfarande var vid livet, men han vågade inte chansa.
”Men jag är ju här”
”Jo, det är det jag är rädd för”
”Du är bra knäpp du”
Liam kände sig som dubbelmoralen själv, han ville att Mario skulle finnas på riktigt och han ville att det skulle vara en dröm och att Erik fortfarande levde. Hur han än fick det skulle han inte kunna få båda. Men när de åkte hem igen skulle det ändå bli som vanligt igen. Liam skulle återgå till sitt lösaktiga liv och Mario skulle återgå till sitt halvtaskiga förhållande med Julia. De enda som kanske skulle få ut något av detta var Milan och Albin, de två såg ut att ha det väldigt lätt. Men inte Liam, inget han gjorde var lätt, och att hålla fast så vid Mario skulle göra det svårare att släppa taget, precis som med Erik. Liam var helt enkelt inte till för att ha vänner, han var och förblev lika ensam inombords.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 22 dec 09 - 13:32- Betyg:  | super duper bra:D:D otroligt bra skrivit assså:o:D
mejla:D | | Mp3 - 21 dec 09 - 19:54 | "även om halva staden redan sett honom utan kläder." - Det där gjorde obeskrivligt ont att läsa </3 Liksom slutet.
Jag kommer nog aldrig kunna förklara i ord hur fantastiskt du skriver <3 | | WalkingTheDemon - 21 dec 09 - 18:13- Betyg: | | Bra<3 | | addictedXO - 21 dec 09 - 16:41- Betyg: | | awww vill läsa mer! skriiiiv!! o mejla :O |
|
|
|
