Varg |
Utdrag ur en novelliknande grej som jag nyss påbörjade:
”Vad är det du håller på med?” frågade jag honom.
Hans vita hud lös med nästan samma blåa nyans som snön där han satt på knä i gatlyktsljuset och i det röda håret gnistrade flingor av is och luft. På hans armar hade de ljusa hårstråna rest sig rakt upp, nakna och oskyddade från vinden som frös världen till oigenkännlighet.
”Vad ser det ut som?” var hans svar.
Hans ben var bara, fötterna med och sakta började den fallande snön bilda formationer på hans tunna tröja. Han såg upp på mig skarpt, blicken var en blå ilska mellan vita ögonfransar och jag rättade till kryckorna under armarna som för att stålsätta mig innan jag sträckte på mig och svarade.
”Du tar livet av dig. Visst?”
Istället för att svara vände han bara bort blicken, riktade den mot himlen som var frätande svart mot allt det ljusa. Hans ögonfransar var täckta av ett tunt lager is, lade jag märke till, men kommenterade det inte utan vände istället blicken upp mot himlen jag med.
”Jag tänker inte stoppa dig” sade jag ut i vinternatten. ”Jag tänker inte försöka hjälpa dig eller ringa polisen eller något sådant, bara så du vet”.
Hans svar var endast ett ljudlöst moln av förångad luft som långsamt seglade upp mot rymden och han rörde sig inte ens. De nakna fötterna och händerna började färgas mörkt röda av snöns giftiga kyla.
”Men…” fortsatte jag och märkte hur han motvilligt spetsade öronen, ”du måste vara jävligt dum som försöker ta livet av dig här precis utanför ett helt hyreshus fyllt med människor. Någon kommer ju att se dig och ringa polisen, även om inte jag gör det”. Jag pausade och tittade ner på honom.
Jag rättade återigen till kryckorna som börjat glida över den istäckta asfalten. Han hade fortfarande blicken fäst vid en inbillad sattelit men läpparna var plötsligt ihopknipna och adamsäpplet som avtecknade sig distinkt emot den svarta t-shirten drogs upp i en häftig ryckning. Jag tvekade. Kanske borde jag bara gå därifrån och lämna honom åt natten
...
Han hette Varg och var rädd för allt. Nedbäddad i min säng tog han min hand och där jag satt i fåtöljen bredvid fick jag höra om rädslor jag aldrig vetat existerat men som nu vällde fram ut ur hans mun. Han berättade nästan som i feberyra om hur mörkret åt sig in i hans blodomlopp om nätterna och förvandlade hans insida till skuggor, om hur ljudet av barnskrik fick skuggorna att vibrera, att synen av en sax klippte skriket i små små delar som multiplicerade skuggorna tills de expanderade så mycket att de inte fanns plats i honom. Hans omgivning bestod av vaxdockor som med sina kalla, stumma fingrar snärjde honom i spindelnät av lögner och kvävande sanningar, lukten av bensin fick hans kropp att brinna och synen av rådjurens svarta ögon när de ställdes ansikte mot ansikte med kofångaren på vrålande motormonster väckte i honom en sådan insikt i livets simpla bräcklighet att allt som hjälpte var att dränka tankarna i andra rädslor. När skräcken inför livet blev för stor matade han sig istället med tröstande sagor om att plågas till döds, för i tortyr fanns det inte plats för någonting annat än rent fysisk smärta, och även om mardrömmarna var illa så var hans vakna timmar värre.
I mer än en timme flödade skräcken ur hans mun som små spindlar. De kröp in i mina väggar och började spinna sina nät, men Vargs röst tunnades ut och var till slut bara tunga andetag när han somnade under mina täcken.
-----
Jag måste göra något åt mitt skrivande
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nilla93 - 20 dec 09 - 21:18- Betyg:  | | Underbart! Riktigt bra, tycker du har talang. Tycker dock att du är för bra för den här sidan :P |
|
|
|
