- Den mörka hemligheten, del 5. |
Denna del blev dålig, hade inte så stor lust att skriva men hade inget annat att göra så..^^kommentera gärna.
Efter att ha sprungit och klättrat upp och ner för olika träd, i några minuter så stannade jag. Jag satte försiktigt ner kvinnan på marken som skakade av rädsla i hela kroppen.
Hennes ansikte var blekt och jag behövde inte ens koncentrera mig för att höra ljudet av hennes hjärta som slog snabbt i bröstet.
- Vilka är ni? Vad vill ni mig? Jag har inte gjort er något om ni behöver pengar så ta det ni behöver! nästan skrek hon. Jag hyssjade lugnt och la upp ena handen så hon tystnade. Med en lugn blick och ett leende på läpparna tittade jag på kvinnan.
Jag skulle hypnotisera henne, det var enda sättet för henne att glömma det som hade hänt och kunna gå vidare i livet.
- Titta in i mina ögon, sa jag och kvinnan ryckte till av min väldigt sammetslena röst. Hon mötte min blick och jag såg hur hennes blick ändrades från rädsla till nyfikenhet.
- Du snubblade på ett par grenar ute i skogen och jag hjälpte dig, sa jag och upprepade orden igen och igen. Medan jag upprepade orden byttes min ögonfärg från ljusare gul till mörkare gul om vartannat.
Det var ögonen och min röst som hypnotiserade kvinnan och tillslut tystnade jag och väntade att kvinnan skulle upprepa det jag hade sagt. Hon ryckte till och tittade sig runt omkring i skogen, sedan vändes hennes blick mot mig och hon log.
- Jag måste ha snubblat, tack för att du hjälpte mig! sa hon och räckte fram handen för att presentera sig. Jag la min hand i hennes.
- Catherine, sa hon.
- Samantha, sa jag och log.
- Tack för hjälpen men nu måste jag gå, vi ses! sa Catherine och reste sig upp, vinkade och gick sin väg. Jag stod stilla en stund tills hon var helt försvunnen och började sedan smidigt springa hemåt.
Några minuter senare hoppade jag in genom fönstret och landade ljudlöst på golvet i mitt rum. Jag gick ner till köket där adoptivföräldarna satt och drack kaffe.
- Hej på dig! hälsade Gretel, reste sig upp och kramade mig. Jag kramade försiktigt tillbaka, det gällde att alltid tänka på vad som skulle kunna hända ifall jag inte tänkte efter vad jag gjorde.
När jag var så stark så kunde jag lätt krossa Gretel, Jon och andra människor. Gretel strök mig över min iskalla arm, jag visste vad hon tänkte säga och det räckte inte länge förrän hon suckade och mötte min blick.
- Lilla gumman,du är så kall! Du måste sätta på dig mera kläder. Men försök att dricka lite kaffe, kanske det hjälper, sa hon och jag lät henne knuffa mig till bordet och trycka ner mig på köks stolen. Jon hällde upp en stor kopp med kaffe och räckte den åt mig.
Jag tog emot koppen, luktade på kaffet och rynkade på näsan.
- Men jag fryser inte, försökte jag och låtsades låta lika gnällig som vilken unge som helst. Gretel drog handen genom mitt hår, satte sig ner bredvid mig och log.
- Pröva dricka lite iallafall, sa hon mjukt. Jag suckade, lyfte upp koppen med höger handen och drack en klunk. Usch! Jag svalde ner den varma drycken, det smakade som jord i munnen på mig.
- Så nu har jag druckit lite, sa jag sammetslent. Gretels ansikte lyste beundrat mot mig. Ända sedan de nya vampyrerna hade kommit till staden, så kände jag en viss oro inom mig. Oron att Jon och Gretel skulle få reda på vad jag var.
Jag reste mig upp från stolen, tackade för kaffet fast jag bara hade druckit en klunk och gick sedan till rummet.
Inne i rummet kände jag en lukt som fick mig på andra tankar än kaffe. Jag spände käkarna och morrade, Richie. Han satt plötsligt på fönster karmen och log brett. Jag la armarna i kors och snörpte på munnen.
- Vad gör du här? frågade jag och satte mig ner på sängen. Richie slutade le, ögonen lyste av hat och det hördes låga morrningar från hans strupe.
- Du stal din ledares lunch, var är kvinnan?! röt han. Jag hyssjade åt honom, rädd att adoptivföräldrarna skulle höra.
- Jag gillar inte att såna som du dricker mina vänner, svarade jag bestämt. Richies ögon var svarta och lyste. På mindre än en sekund hade han flyttat sig från fönster karmen till sängen. Hans iskalla pekfinger rörde vid min kind.
- " Såna som du ", citerade han. Jag sa inget, väntade bara att han skulle fortsätta.
- Du är precis av samma sort som mig, det går inte att rymma ifrån. Du är vad du är så lev med det, sa han lågt och morrade.
- Jag är i alla fall inte så svag som dig så jag måste sjunka så lågt och döda oskyldiga människor. Det finns andra sätt som vi kan överleva på, sa jag högt och flyttade mig smidigt från sängen till fönstret.
Richie reste sig snabbt upp från sängen, stirrade på mig med glödande hatiska ögon och gick mot mig med långsamma hotfulla steg.
- Jag följer bara regeln! Regeln att döda människor eftersom vi är blodsugare och skiter i vad andra tycker. Du skulle inte behöva känna sorg eller ånger för att ta livet av en människa, det finns massor av dem! sa han högt.
- Hah! Det kan inte finnas så många av dem längre, när du är i farten, sa jag och små skrattade. Richie spände käkarna, pekade med sitt finger mot mig och rynkade på ögonbrynen.
- Vänta du bara Samantha, jag ska få dig att följa den samma regeln som jag gör, sa han och var sedan borta.
Jag morrade, han skulle minsann inte kunna ändra någonting på mig. En tanke dök upp i huvudet på mig, om Richie var ännu mera envisare än mig och inte skulle lyssna på mina ord, så fanns det bara en sak att göra.
Sticka en påle genom hans hjärta. Eller också kunde jag ljuga och vara falsk, få honom att tro att jag faktiskt följde den samma regeln som han. Men Richie var smart och mycket äldre än mig. Jag suckade, satte mig ner på sängen och funderade vidare...
|
| Kommentarer | | sandruskapuska - 23 dec 09 - 16:45 | | (y) |
|
|
|
