What hurts the most [Tribute] |
Snöflingorna som förut hade yrt i en vild dans utanför trähuset föll nu mjukt ner på det tjocka täcket av snökristaller på marken. Det var vindstilla nu och trädgården syntes tydligare utifrån köksfönstrena. Allt ljud sköljdes bort från mina öron och jag såg mig bara stelt omkring i det ljusa rummet. Mamma la stekpannan över ugnen innan hon skar upp ett paket med fläsk som låg bredvid ugnen på en skärbräda ovanpå diskbänken. Pappa tog under tiden av sig sin arbetsoverall som blänkte av vatten från smällta snöflingor.
Efter en stund av tystnad så stirrade jag ner på Swip, vår storpudel. Hon var egentligen inte vad man skulle kalla för en storpudel. Redan som valp märkte vi att hon var mycket mindre än de andra pudlarna vi brukade stöta på. Som valp hade hon även varit helt chokladbrun men bara efter knappt två år så började hon få inslag av grå strån i pälsen. Nu hade pälsen fått en oboy liknande färg med vita hårstrån blandade i den. Men hon var 8 år nu så det var inte så konstigt att hon bara blev gråare och gråare. Hennes hazel bruna ögon tittade under tystnad på mig med en undrande blick. Hon undrade säkert lika mycket som jag vad det var som just hade sagts från mina föräldrar. Det värsta var att hon inte förstod vad de sa...
Mamma klippte bort små bitar från fettet i fläskskivorna tills hon vände sig om mot mig igen och lutade sin högra hand mot diskbänken.
- "Hon kan alltså inte äta kött för det klarar inte hennes njurar av. Men hon kan äta fett och de torrfoder som jag har lagt i en skål där.", sa hon och pekade på matbordet. Jag såg mig trött omkring och blicken svepte bara otydligt genom matvarorna på det gamla bordet.
- "Vart?", frågade jag med matt stämma. Mamma pekade på bordet igen och försökte att berätta en navigering för mina ögon för att kunna hitta skålen. Det gjorde jag och nickade bara kort och mumlade något nästan ohörbart om att jag hittat den. Mamma fortsatte att prata.
- "Hon har högt blodsocker också och det kommer vi ge henne tabletter för." Jag nickade åt det och såg mig om på golvet. Swip tittade fortfarande på mig.
- "De kollade hennes urin också och veterinärena sa att hon har urinblåse-infektion vilket hon kommer få tabletter för också. Så hon kommer få två olika slags tabletter.", berättade mamma medan jag stod kvar utan att röra en muskel och lyssnade till de ord som fick mig att darra. Det blev sedan tyst, tror jag. Jag hade bara öppnat kylskåpet, plockat ut resterna av fisksoppan vi fått äta från föregående kväll och la ner den djupa tallriken på en plats på matbordet där det inte var överfullt med varor från affären. Jag gick sedan med steg som kändes som att jag bar på bly vid fotlederna emot de nedre lådorna under diskbänken där vi hade tallrikar. Jag la handen för den lilla vita knopp som var handtaget till lådan.
- "Hon kommer bli bra igen, va?", mumlade jag och öppnade lådan. Min kalla vänsterhand sträckte sig ner mot en djup tallrik men stelnade till efter att pappa tagit upp sitt minimala glas med vodka från diskbänken och tagit till orda.
- "Nej..", svarade han med en bottenlös tom stämma i rösten. Han höll sitt lilla glas med den bärnstensorangea vätskan i höjd med hans bröstkorg medan han stirrade ut mot vinterlandskapet utanför. Jag pressade käkarna emot varandra i en strid för att inte skvälja ut i gråt. Mina händer sträckte sig sakta närmare tallriken och tog ett hårt tag om dess kanter för att inte tappa den då jag knappt hade någon känsel i kroppen mer verkade det som. Medan jag gick tillbaka mot matbordet kände jag ryckningar i hakan och vid näsan, tecken på att jag när som helst kunde vika mig och brista ut i tårar. Jag hällde ner den kalla soppan i min tallrik medan pappa och mamma förklarade för mig hur vi skulle behandla Swip. Men det dröjde inte länge förens jag bara ville gå därifrån. Jag la in tallriken i mikrovågsugnen och traskade sedan som en vålnad förbi mina föräldrar, genom hallen och satte mig på stolen framför datorn i arbetsrummet. Jag kände inte för att göra någonting så jag bad bara mina vänner i chattrummen att låta mig vara.
Jag hörde pipet från mikrovågsugnen efter två minuter och jag gick tillbaka till köket. Jag öppnade mikron och tog ut den varma tallriken. Mamma var inte längre kvar i köket och pappa stod bara vid diskbänken och tittade under tystnad ut mot köksfönstrena. Jag hällde upp ett glas med mjölk och när jag väl lagt in mjölkpaketet tillbaka i kylskåpet så vände jag på klacken och begav mig mot vardagsrummet. Jag la ner glaset med mjölk på det låga bord vi hade i mitten av rummet och satte mig sedan ner i den röda fåtölj som stod vid sidan av bordet. Efter första skeden med soppa som jag svalt hörde jag ljudet av tassande mot trägolvet i hallen. En gråbrun hund slank sedan in från hallen till vardagsrummet där jag var. Swip stod sedan under tystnad och bara betraktade mig medan jag åt bara någon meter ifrån. Jag såg ner på soppan. Den innehöll olika grönsaker som tomat och persilja med räkor och lax och sedan en annan fisk jag inte riktigt visste vad det var. Torsk kanske? Jag skar min sked genom en fiskbit och stirrade ner på dess ljusa kött innan jag höjde blicken mot Swip. Hon måste vara fruktansvärt hungrig men ändå så tittade hon inte på mig med bedjande blick. Jag vågade inte ta chansen att ge henne någon fisk eller räka från soppan, ifall att det skulle överarbeta hennes njurar. Jag började ta några skedar till med soppa innan gråten i halsen blev för påfrestande och jag tog snabbt tag om mitt glas med mjölk och tog ett par stora klunkar ifrån det. Efteråt kändes det bättre och jag la försiktigt tillbaka glaset på bordet. Jag fortsatte äta och höll undan tårarna i ögonen så gott jag kunde, medan Swip såg på. Jag hörde mamma komma ner från trappan i hallen och sedan gå runt lite där ute som att hon letade efter något men sen blev allt tyst. Jag stannade upp i mitt ätande då mamma ropade på Swip som vände uppmärksamt huvudet om innan hon med snabba steg lunkade ut till köket. Jag la tallriken på bordet intill det tomma glaset och satte mig sedan ner framför den varma brasan på en vit fårhud. Jag satt där en stund, jag vet inte hur länge, och bara betraktade de otydliga flammorna från vedträden bakom det sotiga skyddsglaset i tegelspisen. Ljudet av tänder som krossar torrfoder fick mig att snegla mot öppningen till vardagsrummet. Jag avvaktade lite och lyssnade bara. Men när jag var helt säker på att det var något djur som åt torrfoder så reste jag mig upp och gick ut till köket. Jag såg mig om och gick förbi den lilla köksö som stod i mitten av köket. Jag fick syn på mamma som stod vid kylskåpen på andra sidan köket och sedan Swip som stod nerhukad och åt utav det ljusa torrfoder mamma sagt att hon kunde få äta. Mamma viskade en varning åt mig att hon åt. Jag nickade och vände sedan tillbaka min blick mot Swip som hade vänt sig mot mitt håll. Hon betraktade mig en kort stund medan hon tuggade på det kripsiga fodret innan hon la ner nosen i den vita tallriken igen och fortsatte äta. Jag var så lättad att mina mungipor ryckte lite och kunde inte hjälpa att tillsist le. Jag och mamma samtalade sedan under den stund medan Swip åt. Dock pratade vi lugnt och tyst för att inte störa henne. Mitt leende dog bort ju mer vi pratade och ryckningarna i hakan kom tillbaka, även så långt att mina ögon tårades. Swip kan inte äta proteiner som från fisk och kött då hennes njurar är för skadade. Njurarna kommer inte att reparera sig själva, allt vi kan göra är att vi bromsar det hela. Det är därför hon blev så mager. Hon har aldrig haft stor matlust men när vi kom fram till denna hösten att hon blev allt magrare och magrare blev vi tillsist nog misstänksamma att boka tid hos veterinären. Nu efter andra besöket fick vi veta vad som exakt var problemet med henne. När Swip väl ätit klart så lunkade hon belåtet ut till hallen. Jag nickade bara som svar till mamma då hon sa att Swip verkade ha ätit bra innan jag sedan följde med Swip ut till vardagsrummet.
Jag satt på den vita fårhuden lutad mot det låga bordet bakom mig medan jag betraktade elden i tegelspisen. Swip satt bredvid mig och såg sig om lite då och då. Jag vände mitt huvud mot henne och log. Jag sträckte fram en hand och började klia henne på sidorna av halsen, där hon älskade att bli kliad. Jag kände hur mager hon var men försökte ignorera oron då hon inte var allvarligt mager och dessutom var hon ju fortfarande pigg som hon inte hade någon som helst smärta av hunger i magen. Jag drog handen längs hennes bog och kände benen tydligt under den krulliga pälsen.
- "Du kommer inte dö än va? En pudel kan ju bli upp till 14- 15 år... Du ska inte dö vid tidig ålder, eller hur? ... Lovar du det?", sa jag lågt till henne och ögonen blänkte i brasans sken. Trots gråten som bet mig i halsen började jag inte gråta utan jag log bara fortfarande. Swip såg sig oskyldigt omkring i rummet. Jag log bredare.
- "Hörrdu, du ser så oseriös ut. Hörrdu.", sa jag roat och klappade henne på halsen. Hon vände sin ljusbruna blick mot mig och vi tittade på varandra.
"... Lovar du?", frågade jag igen. Swip såg på mig bara under tystnad innan jag började leka lite med den korta lugg hon hade över ögonen. Hon ruskade på huvudet och vred lite på sig medan jag pillade med hennes päls. Men sedan satt vi bara stilla och såg tyst mot brasan. Jag klappade på fårhudens päls och tittade på Swip. Jag försökte ge henne kommande att lägga sig ner på huden och värma sig vid elden dock hoppades jag inte för mycket på att jag skulle lyckas. Swip är den olydigaste och mest problematiska hund jag någonsin träffat. Hon har blivit påkörd av en buss och en bil, hoppat över staket till grannen, jagat traktorer, lastbilar och förbipasserande, gett sig på en räv, jagat fasaner som hon har tagit med sig hem och har vält omkull mig i ett dike som barn när jag övningscyklade. Efter det cyklade jag inte mer förens jag gick på mellanstadiet då det var nödvändigt för utflykter.
Till min förvåning så ställde sig plötsligt Swip framför mig, satte sig ner och sjönk sedan ner på fårhuden intill mina ben. Jag såg tyst på henne men drog sedan min vänstra hand genom den beniga rygg hon hade. Handen som förut var så kall blev plötsligt varm. Jag lutade mitt huvud tillbaka mot kanten av bordet bakom mig och såg med halvöppna ögon på brasan som brann framför Swip och mig. Men ibland sneglade jag ner mot Swip medan hon kliade sig på ena frambenet med hjälp av att gnaga på det med hennes små framtänder. Swip är min första hund och jag har haft henne i mer än halva mitt liv. Vare sig hur många gånger jag blivit förbannad på henne eller att hon har oroat mig så har hon alltid klarat sig och varit med mig. Om hon dör kommer även halva min själ att försvinna. Den kommer dö bort för att just den biten... Den biten har tillhört Swip's kärlek till mig...
-------------------------------------- ----------------------------------------
Okej. . Denna novell är väldigt betydelsefull för mig. Så jag vill inte höra det minsta klagomål om att den låter för sentimental eller att jag gör för stor grejj av det. Detta har hänt i verkligheten för mig så jag skriver mina känslor och struntar i vad ni tycker om det, och jag vill gärna inte höra era synpunkter (om de är negativa i alla fall) om detta. En annan sak är att jag inte vill höra några medlidande kommentarer om att det är synd om mig eller hunden eller att ni tycker att det är hemskt det som händer, för jag blir bara arg bara så ni vet. Ni får dock gärna kommentera om vad ni tycker om novellen och stilen jag skriver. Jag har heller inget emot att ni skriver något om en liknande sak som har hänt er eller djur omkring er för denna novell är även skriven som en tribut till de ägare som har mist ett nära husdjur till dem, eller till något djur som ni inte har ägt men brytt er om. Och en sista sak; Sucka inte irriterat över att denna hund är en pudel. Jag vet mycket väl att det är många personer som tror att pudlar är några knähundar som är på utställningar eller bara är sällskapshundar med fin klippning i pälsen. Så är det verkligen inte. Pudlar är väldigt sociala och trevliga ja, det är därför de tas ofta som sällskapshundar. I verkligheten är de jakthundar specialiserade på apporterande och att jaga fåglar. Och de behöver ingen speciell klippning. Hunden i novellen till exempel har en jämn klippning med bara öronen kortklippta så de är släta och fina. Så tro inte att denna pudel är bortskämd och välordnad, för det är hon inte (tro mig).
Jag har nog sagt mitt nu. Jag uppskattar hemskt mycket om ni kommenterar denna novell utan att säga att ni är ledsna för min skull eller lämnar elaka ord till mig. För om ni gör mig arg... Well, det får ni ta reda på om ni vågar hur det blir. Jag ger inga varningar för då fnyser ni bara i ansiktet på mig utan jag litar helt och hållet på er att ni ska låta era negativa synpunkter åt er själva. Tack.
|
|
|
|
