Vår flykt från naturen |
Jag vill inte ha hus omkring mig. Människornas stängsel är för mycket, jag klarar det inte. Jag behöver vara fri, endast lydande under skogens lagar, ty de är inte skapade av en enväldig härskare med tanke på sitt eget bästa och inte hänsynsfulla till människans falska egenskapade problem.
De skapades i alltings början av världens skönhet själv, även om vi nu har vuxit så långt ifrån skapelsens natur det har varit oss möjligt. Kanske vi inte vill tänka på vad vi en gång var. Vi tillhör inte längre världen, vi har försökt göra modern till en slav under vår vilja som vi har fått till att utnyttja. Vi vördar inte stenen, den grå uråldrigheten som efter tidernas gång ruvar på den eviga erfarenheten och kunskapen under sakta växande mossa. Vi vittrar och krossar den, skyfflar stoftet av världens begynnelse åt sidan för att det stod i vägen för människans vilja. Vi förundras inte över kaninens vakna kvickhet, vi dödar den för att dess kött faller oss i smaken. Vi fängslar den utan att inse att den naturliga livsglädjen vi fick en skymt av i skogen sakta kommer att dö under vår fångenskap. Vi önskar oss desperat en tillbakagång, en förmåga att med kaninens vakna blick skåda världen, men vi har arbetat så hårt på att förtränga den att vi inte vet vad vi ska ta oss till. Vi har glömt. Stenen försöker förgäves viska till oss:
Vi ska hjälpa dig, människa. Vi kan hjälpa dig att leva som du en gång skapades för att göra. I frihet, lydandes din egen vilja och kraft.
Men rösten har tystats efter tidsåldrars böner och hörs bara som en viskning. En viskning som trängs undan av människans telefonsamtal om ett viktigt papper som ska fyllas i. Vi flyr ut i en svart tomhet vi själva har skapat. Vi har förlorat förmågan att lyssna och känna de krafter vi är gjorda av och lever tillsammans med. Vi har glömt vår tillhörighet i det stora alltet, och det blir svårt att hitta tillbaka.
|
|
|
|
