6. ~Colorblind~ |
Sådär, nu tycker jag att ni har väntat länge nog på den här delen. Hoppas ni gillar den, och om ni vill ha några förändringar, förklaringar, låttips, frågor besvarade eller bara vill att jag ska få veta vad just du tyckte om den här delen så kan du väl lämna en kommentar? :)
COLORBLIND
6.
Jag tvingade mig själv att släppa tankarna på alla dessa deprimerande händelser, och det blev lättare allt eftersom bebyggelsen glesnade utanför fönstret, och lagom till att det enda som var kvar att se runtomkring var stora fält och skogar, satt jag med tankarna fästa vid hur kul det skulle bli att träffa Jonas igen.
Efter ungefär en timmes tid på bussen, stannade den in vid hållplatsen Backtorp.
Jag steg snabbt av, som enda avstigande passagerare, och började genast gå vägen hem till Jonas.
Det tog unfefär tio minuter att gå från busshållplatsen till gården där Jonas farbror och faster bodde.
Man följde först den slingrande landsvägen tills man kom till brevlådorna. Där svängde man av till vänster så att man kom till en mindre väg. Den följde man i fem minuter tills man såg hästhagen på vänster sida
Då skulle man svänga in höger igen och följa en nästan dold, gräsbevuxen bilväg rakt fram tills man nådde huset.
Svårare än så var det inte, och jag hade gått där så många gånger att jag skulle kunna gå hela vägen i sömnen.
När jag kom in på gården var det första jag fick syn på en rund man i hängselbyxor och gummistövlar. Han hade en smutsig grå t-shirt och på huvudet växte stubbigt, vitt hår.
Han stod med ryggen mot mig och i handen höll han en yxa.
Han höll den högt över huvudet en kort stund, innan han högg till och med en hög smäll följdes av ljudet från trä som går sönder.
sen vände han sig om så att jag kunde se hans rynkiga ansikte, och de vänliga blå ögonen mötte mina.
”Jessi!” Utbrast han med ett strålande leende och slog lyckligt ut med armarna mot mig.
”Hej Tommy”, sa jag till Jonas farbror medan jag traskade fram till honom.
”Hur står det till med min favvotjej?” frågade han samtidigt som han drog in mig i en varm omfamning.
Hans starka armar tryckte mig hårt intill hans stora kropp, och jag kände mig som om jag just blev omfamnad av en gigantisk björn.
”Jotack, det står bra till”, svarade jag leende och kastade med huvudet så att håret flög ur mitt ansikte, så fort Tommy hade släppt mig.
Han skrockade dovt och la en stor hand på min axel.
”Hur har sommaren varit då? Jonas sa något om att ni skulle flytta?” frågade Tommy och satte ner yxan med huggstycket nedåt i marken så att han kunde luta armbågen mot skaftet.
Jag nickade.
”Ja, vi flyttade bara till en villa med pappas nya tjej, så vi bor fortfarande kvar i stan”, förklarade jag.
”Åh, jaså? Jaha där ser man…” sa Tommy med höjda ögonbryn. ”Hur känns det då? Att plötsligt bo på ett ställe med lite yta?”
”Jag vet inte riktigt”, svarade jag sanningsenligt och ryckte på axlarna. ”Vi flyttade dit igår, så jag har inte riktigt hunnit känna efter än.”
”Då är det alldeles nytt då, med andra ord”, konstaterade han och nickade förstående.
”Ja”, sa jag i bekräftande tonfall. Det blev ett ögonblicks paus då ingen av oss sa någonting. ”Är Jonas här?” frågade jag sen.
Tommy sken upp och rätade på sig.
”Ja”, sa han. ”Den lille busen är borta vid hästhagen. Syndar du dig så hinner du nog ikapp honom.”
Tommy pekade med tummen över axeln, bort mot de stora ängarna som jag kunde skymta bakom det trähus som jag visste var stall.
”Tack!” sa jag med ett leende, och skyndade iväg mot stallbyggnaden.
Jag hade just vikt runt hörnet när jag fick syn på Jonas som gick med en grimma över axeln på väg till hagen.
Jag kände glädjen krypa upp inuti mig. Den spred ut sig till varenda por i min hud, och jag blev alldeles varm när jag såg honom stega över det våta gräset med sitt alldeles egna gung i stegen.
Han hade på sig ett par ljusa, slitna jeans som varken var för stora eller tighta. Han hade en mörkblå t-shirt, under en rödrutig och smutsig skjorta. Hans bruna hår lockade sig fint runt hans öron och det såg precis lika mjukt ut som det hade gjort när vi var små.
”Jonas!”
Han stannade upp så fort ljudet av min röst nådde hans öron. Han vände sig om och ett stort leende prydde redan hans barnsliga ansikte. En våg av glädje svepte genom mig så fort våra blickar möttes, och jag kunde inte låta bli att skutta fram till honom i vad som någon annan skulle ha sett som vansinnigt fåniga hoppsasteg.
”Hej!” utbrast jag när det bara var någon meter mellan oss. Jag utplånade det sista mellanrummet och kastade mig om hans hals med sån kraft att han vacklade bakåt ett par steg.
”Om du ska uttrycka din kärlek till mig på det här sättet varje gång vi ses är det nog tur att du håller dig på pygméernas storleksnivå”, sa han med ett varmt skratt i rösten, istället för att ge mig en vanlig hälsningsfras. Jag gjorde en grimas och släppte taget om hans lite svettiga nacke för att backa undan ett steg.
”Jag kan faktiskt inte rå för att jag är liten och spinkig”, sa jag i ett dåligt försök att försvara mig själv. Jag satte ena handen i midjan och la över vikten på samma höft, medan jag spände ögonen i honom med, vad jag hoppades var, ett trotsigt uttryck i ögonen.
Jonas skrattade igen, samtidigt som han la ena handen för magen.
”Det är härligt att se dig igen”, sa han och la den armen som han inte bar grimmor med om mina axlar. Han drog mig intill sig och lutade sitt huvud mot mitt, men i och med att han nästan var ett helt huvud längre än mig, var det snarare hans haka som vilade mot min hjässa.
”Detsamma”, sa jag och lät kinden vila mot hans bröstkorg.
Vi sa ingenting under en kort stund. Istället stod vi bara och höll om varandra på samma sätt, och jag njöt så otroligt mycket över att efter tre veckors längtan få vara tillsammans med honom igen.
”Hur gick tävlingen?” frågade jag när jag slutligen höll på att spricka av nyfikenhet. Jag drog mig ifrån honom för att kunna se honom i ögonen medan jag pratade.
”Åh”, sa han och den lyckliga slöjan som hade legat i hans ögon försvann. ”Vi vann inte.”
Jonas mungipor gled nästan automatiskt nedåt, och för ett par sekunder såg han ledsen ut.
”Nej, vad trist”, sa jag medlidsamt och lät mitt eget leende slockna det med. Han nickade aningens nedstämt, men såg på mig med en ”det-finns-värre-saker-man-kan-råka-ut-för” -blick, och jag kunde inte låta bli att hålla med honom.
”Du, vad var det som hände egentligen?” frågade jag. ”Jag greppade aldrig hur hela den här grejen gick till riktigt.”
Jonas rätade lite på sig och hissade grimman, som varit på väg att glida ned, lite högre upp på axeln innan han harklade sig.
”Jo, kära du”, sa han i högtidlig stämma och la en hand på min axel. Ironin och glimten i ögat var tillbaka hos honom.
Sån var Jonas. Han kunde växla humör på två sekunder och det behövdes nästan ingenting för att han skulle muntras upp om han någon gång var annat än glad.
”Det var den här vännen till Tommy, Philippe Andreasson, som var här och hälsade på för ett tag sen. Han är svensk från början, men flyttade till Spanien för en herrans massa år sedan. Jag tror att det var under en tävling där som han och Tommy träffades… I alla fall, så var han här och eftersom att han är väldigt hästintresserad, visade Tommy upp hästarna för honom. Han fick genast upp ögonen för Gulliver och bad Tommy om lov att få rida honom.”
Jonas gjorde en kort paus i berättelsen, som jag lyssnade på med stort intresse. Hans min var allvarsam när han tittade på mig och ett uttryck av vördnad dök upp i hans klarblå ögon.
”Jag har aldrig sett någon rida en häst på det sättet”, sa han med rösten full av respekt. ”Han fick det att se så lätt ut. Som om Gulliver var jordens snällaste häst…”
”Det är han också”, protesterade jag, som fattat ett ovanligt tycke för den pigga och busiga lilla fuxen med gyllene man. Han hade blivit något utav min favorit på gården.
Jonas himlade retsamt med ögonen.
”Ja, okej. Jag vet att du tycker det, men alla vi andra som vet hur normala hästar, utan ADHD-ryck beter sig, ser med en gång att den hästen är spattig som… ja, gud vet vad egentligen.”
”Uppenbarligen inte alla”, sa jag och höjde triumferande på ögonbrynen.
”I alla fall”, sa Jonas och gjorde en gest med handen som sopade undan mina motsägelser. ”efter att han hade ridit runt på Gulliver så sa Philippe att han trodde att Gulliver kunde bli en utmärkt hopphäst om han bara fick lite träning, och att han skulle ha goda chanser i sommarens Europacup.”
”Wow”, kom det ur mig i ett utdraget andetag. ”Det är väl en rätt stor tillställning?”
Jonas nickade.
”Ja, och Tommy blev… tja, du vet ju hur han är. Minsta lilla komplimang och han blir heltriggad. Han satte Gulliver i hårdträning, och jag vet inte hur många gånger han föreslog att jag skulle tävla...”
”Varför gjorde du inte det då?” utbrast jag förvånat. Jag hade många gånger sett Jonas hoppa hästar, och jag visste mycket väl hur otroligt duktig han var. Jag hade inga svårigheter att föreställa mig att han och Gulliver skulle bli ett bra hoppekipage.
”Alltså, ibland fattar jag verkligen varför Tommy är så förtjust i dig. Ni är precis likadana!”
Jag visste inte riktigt om jag skulle tolka det positivt eller negativt, men hann inte heller fundera så länge, för Jonas fortsatte strax att berätta.
”Det gick inte för att jag är för ung. Vi pratade med Philippe och han visste inte helt säkert vad åldersgränsen var, men han trodde att den låg ungefär vis sexton, och du vet, jag fyller inte femton förrän om tre månader.”
”Så varför tävlade inte Tommy själv då?” frågade jag engagerat. ”Han måste ju vara duktig på att rida.”
”Jovisst”, höll Jonas med mig. ”Men han gillar inte att hoppa och dessutom påstår han att han är för gammal. Men jag tycker då inte att femtiotvå är någon ålder.”
Det blev min tur att nicka under fundersam tystnad, innan Jonas återigen tog till orda.
”Så när Tommy hade vridit och vänt på det i säkert en vecka, var han tillsist att medge att det inte fanns något sätt för oss att delta.
Men han hade fel.
Philippe ringde någon dag senare och sa att hästen han skulle tävla med hade blivit halt. Han frågade om han kunde få låna Gulliver för att tävla med. Och lyssna nu”, sa han och gjorde en min som talade om för mig att det som skulle komma var helt ofattbart. ”Han lovade att han skulle betala alla avgifter. Resan dit, tävlingskostnaden, boende, stallplats, extra reseförsäkring… allt. Och vi skulle dessutom få femtio procent av vinstsumman – om det blev någon.”
Jonas avbröt sig för att skratta, och jag såg bara på honom med gapande mun.
”Tommy räknade inte ens på förslaget. Han tackade ja med en gång och var sprudlande glad i en hel vecka efteråt.”
”Vad häftigt!” sa jag i pausen som blev då Jonas hämtade luft.
”Jag vet”, sa han sen och log igen. ”Men Philippe sa att han ville tävla för Frankrikes räkning, vilket förstås var okej. Man tävlar ändå som privatperson i Europacupen och vilket land man kommer ifrån spelar bara roll för att de i publiken ska veta vilken flagga de ska vifta med.”
Jag skrattade.
”Sen frågade Philippe om Tommy kunde tänka sig att jag fick följa med. Dels för att hästen inte skulle vara bland en massa totala främlingar, bara, men också för att han behövde någon som hjälpte honom före och efter tävlingarna. Men Tommy gillade inte tanken på att jag skulle vara ensam bland massa galna människor på en hästtävling i Frankrike, och jag förstår inte alls varför, men det bestämdes hur som helst att Tommy också skulle få följa med. Gissa vem som var mest uppspelt över resan, jag eller Tommy?”
”Tommy”, sa jag strålande och såg framför mig hur Tommy hoppade upp och ner på stället framför telefonen medan han frenetiskt bet på naglarna.
”Rätt”, sa Jonas med en kort nick och en blinkning med ena ögon. ”Så bar det av i alla fall. Vi spände fast hästsläpet med Gulliver på bilen. Tog oss med färja till tyskland, där vi träffade Philippe. Han hade varit på någon slags jobbgrej där, och så åkte vi tillsammans resten av vägen till Frankrike. Philippe ägnade hela resan åt att berätta historier om hästar som han hade varit med om för mig. Han sa bland annat att han hade varit i min ålder när han fick sin första häst, och så lovade han att ge mig privatlektioner under cupen, när vi fick tid över.”
”Det låter verkligen toppen, Jonas”, försäkrade jag honom med stora ögon.
”Åh, det var det”, sa han drömskt och nickade för att förstärka sina ord.
Det blev en kort stunds tystnad igen. Jag tänkte bara på Jonas berättelse och kunde inte låta bli att känna mig en aning avundsjuk. Jag hade inte haft någonting emot att spendera två veckor i Frankrike tillsammans med en hästexpert och Tommy och Jonas istället för att packa ner alla mina saker i flyttkartonger.
Jonas, som verkade lägga märke till min fundersamma nedstämdhet, kramade mig lite hårdare med handen som fortfarande låg om mina axlar, så att jag väcktes upp ur mina tankar.
”Men nu”, sa han och såg ner på mig med en menande blick. ”…ska vi rida.”
Jag kände med ens hur bitterheten över flytten lyftes bort från mig som av en jättelik, osynlig hand och sken genast upp i ett leende.
”Härligt!” sa jag och slog ihop händerna framför mig.
”Du får tyvärr inte rida Gulliver. Han är helt slutkörd efter resan. Han kom faktiskt på sjätteplats, så det var många banor som fick hoppas i olika deltävlingar och allt vad det var. Plus mina lektioner på honom. Stackarn. Jag tror att det kombinerat med resan hem gjorde honom tio år äldre. Men du kan ta Dionne, om det är okej?” sa Jonas så snabbt att jag knappt hängde med. Men jag nickade hastigt.
”Visst.”
”Bra”, sa Jonas och tecknade åt mig att vi skulle börja gå.
Men plötsligt stannade han upp, med blicken fäst på mig, och han verkade tveka över någonting.
”Ska du verkligen rida i det där?” frågade han skeptiskt och tittade menande på min, inte längre lika rena, ballongkjol.
Jag såg oförstående ner på mig själv, utan att först fatta vad han syftade på. När jag såg den nerfläckade kjolen – både gräs, jord och dammfläckar – insåg jag vad han menade och kände hur färgen spred sig över mina kinder.
När jag hade klätt mig på morgonen hade jag inte haft i åtanke att en ridtur med Jonas säkerligen skulle bli av senare på dagen, utan haft huvudet inställt på skolstarten. Nu skämdes jag inför Jonas, för att inte ha tagit med honom i mina beräkningar, och kunde inte låta bli att ge honom en urskuldande blick.
Men han skrattade bara vänligt åt mig.
”Jag tror jag har ett par för små jeans uppe på rummet någonstans. Om du springer dit och byter om så hämtar jag in Dionne åt dig.”
”Tack”, sa jag lättat.
Jag vände genast om och satte av i språngmarsch tillbaka till huset.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | the-rose - 6 jan 10 - 19:16- Betyg:  | | du beskriver allt sjukt bra och spännande, jättebra skrivet!!! =D | | the-rose - 6 jan 10 - 19:15- Betyg: | | du beskriver allt sjukt bra och spännande, jättebra skrivet!!! =D | | BrunettenMinna - 20 dec 09 - 16:49- Betyg: | | jätte bra :D | | murrwels - 19 dec 09 - 23:04- Betyg: | | Du är grym på att skriva, men jag måste faktiskt säga att det var lite jobbigt med den långa berättelsen, jag förstod inte poängen med den? Men annars var det som alltid kalas att läsa någonting som du har skrivit :) Säg gärna till när nästa del är ute! | | blackgirl - 19 dec 09 - 22:30 | | detta är helt otroligt och jag håller med gbg_95 att jonas är ju bara för härlig | | LipsOfAnAngel - 19 dec 09 - 22:18- Betyg: | | så bra :D | | maaliinT - 19 dec 09 - 15:43- Betyg: | | otroligt bra skrivet. mejla nästa! | | Moii-Thilda - 19 dec 09 - 11:59- Betyg: | | Jätte bra!:) | | addictedXO - 18 dec 09 - 21:42- Betyg: | | jättebra :D fortsätt mejla :D | | Rosapapper - 18 dec 09 - 20:45- Betyg: | | Jättebra som vanligt;) | | _MaAaLiN__ - 18 dec 09 - 18:41- Betyg: | | Jätte bra :) du skriver verkligen otroligt bra, man blir helt fast i alla dina noveller :) | | Mp3 - 18 dec 09 - 17:32 | | Du skriver verkligen otroligt bra, kvinna <3 | | SoGetLost - 18 dec 09 - 14:42- Betyg: | | super bra:D mejla nästa:D | | JessicaKarlsson - 18 dec 09 - 13:19- Betyg: | de är jättebraa! fast jag gillar verkligen inte hästar. men de är bra ändå ;)
mejla! | | Tokiloka - 18 dec 09 - 12:40 | Du är verkligen jätteduktig!
Man fastnar och det flyter på så lätt.
På något vis målar du upp bilden väldigt bra!
Toppen! | | gbg_95 - 18 dec 09 - 11:04 | ”Om du ska uttrycka din kärlek till mig på det här sättet varje gång vi ses är det nog tur att du håller dig på pygméernas storleksnivå”, Haha, han där Jonas är bara för härlig, när hon såg honom i stallet så kunde man inte låta bli att le stort.
Helt fantastiskt som alltid, du skriver verkligen grymt! |
|
|
|
