Alice |
3 år tidigare . . .
Hon tittade på mig, med någon slags längtan i blicken. Jag blev stum, började skaka, väntade på resultat.
“Alice”, ljudet var inte högt, men ropet efter mig gjorde så att jag hoppade till. Det hade känts som om någon rört vid mina nervtrådar, kramat om hårt.
“Alice, jag tänker inte försöka skada dig. Det vet du. Du har gått till mig i flera månader, du vet att jag ger dig hopp om en ljusare morgondag, jag vet att du vet det. Även om du inte säger något idag.”
Jag vet det. Jag vet även om att hon satt en diagnos på mig. Enda sedan det, har jag varit som stum.
Hon kallar mig paranoid. Hon säger att jag inbillar mig saker. Varelser, ljud. Det är antingen svart, eller vitt.
Om det är så, hur vet man då att hon inte är påhittad? Ska jag sitta här och känna mig dum när jag svarar, för jag kanske talar med en vägg? Vill hon att jag ska känna så? Eller vill hon att jag ska slå mig fri?
Jag heter Alice, och jag har ett hål i mitt hjärta, men det är så jävla mycket bättre än att inte ha något hjärta alls.
Förrgår. . .
Det hände igen. Hur tar man sig ur något som man själv aldrig gett sig in i till en början?
Här ska man sitta nu, inlagd igen. Jag har en diagnos, jag går runt med skjortor det står tvångsbehandlad på, och det känns som att det står “jävla missfoster” i min panna.
Alla tittar. Alla som har det värre än jag, alla som faktiskt är sjuka, de stirrar. De stannar överallt och tittar på en. Vänliga ansikten. Förstående ansikten. Man vill grå fram och krama dem. Men något tar stopp.
I huvudet ekar det. “Nej nej, söta du, du kan inte ta dig nära. De kommer slita, förpesta och göra ditt liv mer kaotiskt”. Inga vänliga ansikten.
3 år tidigare . . .
Första gången i en vadderad cell. Psykologen hade sagt att det var vansinne att sätta en klaustrofobisk person i en liten vadderad cell, själv hade jag skrattat åt dem. Jag är inte rädd för utrymmen. Varken stora eller små.
Jag är rädd för vad som kommer ur dem. Om natten. När ingen ser. När dörrarna stängs och nyckeln till låset har svalts av en tjock gubbe i läderfåtölj.
Igår, 07:43
Smuts, blod, svett, tårar, skrik. Allt dessa skrik. I korridorer, i matsalar, hos psykiatriker. Öronbedövande och man vill. . .Hugga. Man vill hugga människorna som skriker. Varför skriker de? Är de rädda? Ser de. . Vad jag ser?
Denna sekund. . .
De kommer när jag minst anar det. Även om jag lovar mig själv att jag ska ta det lugnt, för jag vet att de kommer, så tappar jag tråden och blir alltid lika rädd när det väl händer.
Ett ansikte. En näsa. Två par händer, ögon och fötter. Tio tår, tio fingrar. En mage, en insida, en utsida och ett bultande hjärta. Det förvrids och bildar något annat. Det är något som jagar och flåsar en i nacken på ett obehagligt sätt som ger dig kalla kårar. De har bett mig att slå mig fri. Hur slår man sig fri, när man inte vet vad det är?
Det pirrar i magen. Men det är inte fjärilar som när man var fjorton år och nykär. Nu är det snarare så att man vill kräkas fjärilar för att slippa pirret, man vill inte ha det där.
Det var bara en jobbig känsla i magen man ville bli av med, för man visste att det skulle sprida sig.
En tidlös stund. .
Åh herre min Gud. Låt oss förändra, förfina, förstå och förbättra. Åh herre min Gud. Låt oss sluta förpesta, försämra, förstöra och alla andra hemska F-ord där ute i denna vida värld. Vi slår oss fria. Hammare, yxa, kniv, pistol. Ett öga för ett öga - en tand för en tand. Vi skjuter oss fria från det fula och bleka. Den trista vardagen utan varma skratt.
För vi ska sluta tänka på den påhittade mannen som förföljer oss på gatan, vi ska sluta göra hemmagjorda tabascoblandningar för att pepparspray inte längre går att hitta, vi ska sluta beklaga oss för främlingar ute i den lokala trafiken och vi ska sluta tänka på om hans händer passar bättre mot hennes kropp.
För vi ska slå oss fria. Nu. Nu när monstren närmar sig ska vi förbättra vårt egna liv, genom att skjuta tillbaka.
Fortfarande denna stund. .
Tänkarna slår oss till första dagen i en vadderad cell.
De hämtade mig vid sjutiden. Drog upp mig ur sängen. Hällde vatten över mig för att jag skulle förstå att de faktiskt menade allvar.
Det var kallt och blött, rått och naket. Jag var blottad för hela mänskligheten, och mänskligheten hånskrattade åt min bara hy.
Jag släpades fram i vita korridorer. Från började hade de målat små söta djur på väggarna, en kaning här och en isbjörn där, som för att lugna ner.
Men jag, jag som har hittat sanningen, började karva i djuren för att visa deras sanna jag. Allt är inte vad de ser ut att vara, men ni försöker lura mig. Jag vet att det är så, det är helt enkelt ni som är okunniga. Och ur min ögonvrå såg jag alla dessa ansikten med tafatta blickar.
Det var ett spygrönt golv, precis som i “Den Gröna Milen”, och folket här är precis lika inspärrade som i filmen. De är sjuka. Jag är inte sjuk. Varför är jag inlåst? Allt jag upptäckt är världens mörka sida, och nu skulle jag låsas in och glömmas bort. Nej det går jag inte med på.
Jag skrek för blotta livet och kämpade för att ta mig ur min labyrint. Men det misslyckades.
Jag blev inlåst under en månads tid. Och nu, tre år senare, har jag lyckats igen. Hur kan man sätta sig själv i en position där man blir inlåst, fastän man egentligen aldrig gjort någon skada?
Flashback. Spygrönt golv, vita väggar med kaniner utan ögon och randig päls, döda isbjörnar och blodiga lik som fladdrar i luften. Det luktar blod och avföring, skratt och panik i luften enda tills den där tanten skriker på nytt. Men ÅH vad är det hon skriker på?!
Ge mig något hårt så ska jag allt få tyst på henne, för hon vet ingenting!
De som drar, sliter i mina kläder, har lärt sig förstå när jag blir arg. De tar ett hårdare tag.
Hjärtat dunkar fortare.
De ska inte få sätta dit mig den här gången, aldrig mer att jag ska dit.
Lungorna pressas till max.
Jag öppnar munnen, skriker högt och hans arm trycks mot min mun i ett försök att dämpa mig. Glöm det, gubbe, nu ska du få se. “Tack och lov för tandställningen när jag biter, annars hade detta knappt känts” tänker jag när tänderna pressas mot hyn. Det börjar blöda, han skriker. Åh nej, en till som skriker. De kommer fram när folket skriker, det går inte att förhindra.
All panik i kroppen gör återigen så jag börjar skaka, rädslan kryper närmare och greppar tag i mig inifrån. Kan inte slita mig lös. Jag måste få tyst på skriket innan De börjar vakna till liv.
Vart är närmsta yxa?
Där är närmaste yxa! Inuti en bortglömd garderob vid entréhallen.
Yxan i handen. Check. Skrikande kvinna på tredje plan med spygrönt golv och vita väggar med djur på. Check. Monster på väg. Check.
Den enda lösningen är:
Spring upp på tredje plan, med yxa i hand, och få kvinnan att sluta skrika på ett eller annat sätt.
Punkt slut.
(10 minuter senare. .
Jag fick tyst på henne)
|
| Kommentarer | | missnameless - 16 dec 09 - 18:56 | | Wow, läskig :P |
|
|
|
