[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 23' |
Ni inser inte hur svårt det är att vara inne i Liams skalle.
Hur ska jag kunna veta hur en prostituerad 17 årig kille vars bästan vän dött tänker?
Uhu jag kämpade som en galning med denna delen så D: Kommentera
Och jaa jag gillar att ha musik i mina delar :D
Liam Strand
Liam hade inte sovit alls, inte under den lilla biten fram tills det att Alice behövt gå på toan. Han hade inte sovit under resten av vägen tills de kommit fram och han hade inte sovit när alla lämnat bilen. Alla utom han själv, som suttit där och blundat för att slutligen bli lämnad ifred. Då, när bildörrarna stängts och packningen var urplockad, först då öppnade han ögonen. Inte ens bältet knäppte han av sig, han var så upptagen med att tänka på Erik. Liams hjälte som lämnat världen, Erik som inte gett upp utan fortsatt att kämpa in i det sista. Hur mycket han var skyldig Erik och hur han skulle kunna betala tillbaka det trotts att Erik inte fanns längre. Han var inte bara skyldig Erik, han var skyldig sig själv också. Alla löften som han skulle tvingas hålla, bara för att han lovat.
Liam kunde inte låta bli att tänka på sin yngsta bror, som levde för att det var roligt. Hur hans dagar tog slut alldeles för snabbt men började lika snabbt igen. Så hade han också haft det, för länge sedan, när livets dåliga saker inte var så dåliga egentligen, de var inte många dåliga tillfällen heller.
Om han kunde skulle han vrida tillbaka klockan till den dagen då han hamnade på gatan. Han skulle ta med sig Erik och de skulle fly tillsammans, fly från verkligheten och in i sagorna. De där sagorna som växte men aldrig tog slut. Inte om Liam själv inte ville att de skulle få ett slut. I de där sagorna där en enda lite fjärils vingslag kunde skapa en hel orkan.
Nu kändes det bara som att någon glömt att berätta för Liam hur det jobbigt det var att försöka växa upp i en värld som inte brydde sig. Hur han än försökte vända och vrida på det hittade han inte den tidpunkt när allt gått fel. Det hade bara blivit som det blev och Liam hade stått maktlös, litat på att hans mamma hade rätt. Nu visste han förstås att hans mamma inte kunde haft mer fel. Liam visste det, han var på väg mot en ren katastrof. Nu satt han där, långt hemifrån utan någon annan än sig själv och sitt skissblock. Han var som en skugga som bara gled förbi, som ingen riktigt la märke till om inte Liam valde det. Om han inte krävde uppmärksamhet från någon som var villig att betala för det. Vilket bara hände när Liam började få ont om pengar, annars smälte han bara in i omgivningen. Det var ingen ide att försöka få ordning på alltig, hur han än gjorde skulle han förlora. Så hade det alltid varit och att Erik dött skulle knappast ändra på det.
Han var bara ett frivilligt offer för andras brott, det som fick honom att vilja skrika, kräla runt på marken och helst av allt försvinna. Få all smärta att försvinna, men hur visste han inte. Han hade redat gett sitt liv och sålt sin själ. Det fanns ingen flyktväg från verkligheten. Så var det, för fyra år sedan hade Liam, med stora steg knallat rätt in i det okända och när man väl gjort det fanns det ingen väg tillbaka.
Liam bestämde sig där och då, hans yngre bröder skulle aldrig behöva växa upp som han gjort. Det var det enda han skulle lyckas med innan han kunde vila i frid. Han skulle se till att deras skratt aldrig dog ut och deras glödande ögon aldrig slocknade. Alla letade efter en hjälte, Liam hade både hittat och förlorat sin egen, men Liam var Olivers hjälte och han skulle inte svika sin bror. Erik hade inte svikit honom, inte en enda gång, inte ens när hjärtat slutade slå. Precis som Erik hade hittat styrkan att hjälpa Liam, så skulle Liam hitta styrkan att finnas där för Oliver. Han skulle finnas där för Anton också, om Anton bara ville det. Hans bröder var faktiskt framtiden och framtiden var ljus, även om den inte var det för just Liam betydde det inte alla skulle misslyckas.
”Hallå i stugan” Dörren till förarsätet åkte upp och Alice satte sig framför ratten och tog på sig bältet. Liam började fundera på om de skulle åka någonstans men Alice satt bara där.
”Vi ska äta lite om du är hungrig”
Liam var inte hungrig, han kunde inte tänka på mat nu. Om han gjorde det svepte bara ett ovälkommet illamående över honom.
”Du har inte sovit va?”
Alice verkade vara någon form av expert på människors beteende eller så, för den sista biten hade han verkligen ansträngt sig. Låtit huvudet rulla iväg så fort de kört i ett gupp, andats tyngre och mumlat lite då och då. Men det var sant han hade inte sovit, hur skulle han kunna sova utan att se Eriks ansikte blekna i huvudet på honom.
”Varför satte du på dig bältet?” Liam kunde inte låta bli att fråga, det kändes så onödigt om de ändå bara skulle sitta där.
”För att få dig att inse, att om du inte följer med mig kommer jag också få spendera kvällen i en bil”
Liam himlade med ögonen och knäppte av sig bältet. Alice gjorde det samma och de klev ur bilen.
Liam brydde sig inte om vad korven innehöll, för hans del kunde den gärna vara doppad i explosiv vätska eller en burk med kemikalier. Han brydde sig heller inte om att Milan satt och grillade 6 månader gamla skumtomtar över glöden. Däremot brydde han sig om att han inte ens lyckades sätta fast korven på pinnen utan att den ramlade sönder.
”Men va fan” Han försökte med halvorna, ge upp var bara dumt men när inte det heller funkade tappade han tålamodet.
”Det går ju bara sönder” Liam pratade med sig själv när han kastade in korvbitarna i brasan och gick därifrån. Stranden låg tom, därför valde han att gå dit, där kunde han vara ifred, det var allt han ville. För tillfället ville han vara ifred, för att få tänka lite, även om han visste att allt tänkande bara skulle göra det jobbigare. Inte skulle det lösa några problem heller, för om tankar löste problem skulle det inte finnas varken svält eller krig. Världen skulle vara lika lugn som vattnet framför honom, men under den lugna ytan fanns säkert något farlig. Något som bara väntade på att få dra ner och dränka.
”Här”
Liam tittade upp på korven som Mario kom med, han tog emot den.
”Jag är inte hungrig” Men ändå så åt han av den, men han ville inte göra Mario ledsen nu när han ansträngt sig så för att grilla korven till honom.
Mario var en snäll, för snäll, nästan overklig och för att bara nämna kroppen. Håret som var lockigare än vanligt och det där lilla leendet som skulle få vem som helst att smälta. Ögonen som såg varmare ut än solen, men ändå kunde inte Liam låta bli att vara rädd.
Rätt som det var, var det dags för fotboll också, och det skulle väljas lag. Liam blev alltid vald sist så var det bara. Vissa blev valda först och andra sist. De som var dåliga blev valda sist och de absolut bästa fick välja lag. Därför var Liam inte säker på att han hört rätt när det sa att han skulle få välja lag och dessutom välja.
”Alice” Det kändes som det mest självklara valet, sedan ville han faktiskt inta ha någon mer i hans lag. Men det spelade ingen roll, alla fuskade ändå, spelade handboll och fällde varandra. Liam önskade bara att Erik var där, så att de kunde vara i samma lag, för tillsammans med Erik var han oövervinnerlig. Nu hade han bara förlorat hur matchen än slutade. Därför sparkade han till bollen en sista gång och gled ner i sanden medan de andra badade.
Även om Mario var snäll och erbjöd honom badbyxor satt han bara där i sanden och tittade på varandra. Det som de hade där ute i vattnet var frihet och gemenskap, det Liam hade på stranden var tomhet och ensamhet. På något konstigt sätt störde det honom inte så mycket. Han trivdes ganska bra med att bara sitta där och göra ingenting.
Mario kom upp ur vattnet igen, han var snyggare än vanligt med solen som träffade kroppen på alla rätta ställen. Håret som hängde ner framför ögonen och vattendropparna som fick hans kropp att se ut på ett sätt som Liam inte kunde beskriva. För honom var det så, ingen annan där verkade bry sig om Marios perfektion.
Det började bli ganska plågsamt varmt med jeans och t-shirt, så Marios badbyxor kändes ganska frestande. Han reste sig upp och tog ett par steg i sanden.
”Mario” Han tittade ner på fötterna och kände sig ganska besvärad.
”ja?”
Liam suckade och skruvade på sig mer, det kändes som att han skulle börja gråta av att bara prata.
”Badbyxor” Pressade han fram och tittade upp lite besvärat. Mario log bara och nickade, Liam följde efter honom när han började gå.
Liam fick byta om i Marios tält, det var ett stort tält, som han kunde stå i utan att gnida huvudet mot taket. Han undrade vart han skulle sova sen, han hade ju inget tält, men han var inte så säker på att han skulle kunna sova ändå. Så han kunde lika gärna sitta på stranden hela natten.
Liam tog emot en flaska solkräm av Mario och så fortsatte resten av dagen. De andra ägnade sig åt lekar och bollsporter, tävlingar och ätande ända fram till kvällen. Men inte Liam, han låg på bryggan och tittade upp på himlen. Molnen rörde sig men inte snabbt, han saknade redan att ligga hemma på sitt vardagsrum och titta upp på rymden där uppe. Alla stjärnor han lagt ner så mycket tid på. Då och då tittde han upp på Mario som roade sig med Julia. Vad de gjorde ville han inte gå in på, men avundsjuk, det var han.
Men tillslut gick solen ner och svaga små prickar visade sig på himlen även om det var ganska ljust ute. Däremot började det bli ganska kallt så han reste sig upp och gick tillbaka till de andra som satt där runt en eld och spelade musik.
De andra började försvinna mot sina tält och tillslut var det bara Mario kvar där. Liam satte sig en bit ifrån Mario men ganska nära elden så att han inte skulle frysa.
”Om du vill kan du sova med Kim, fast Simon är där också, annars får du plats i mitt tält, det ligger sovsäckar där inne, bara att välja en.”
Liam visste inte hur han skulle göra, antingen trängas med Kim och Simon i ett ganska litet tält eller ligga i samma som Mario, men då kunde han ligga långt ifrån. Så han smet in i Marios och la sig i en av de två sovsäckar som redan låg på marken. Han drog av sig badbyxorna i sovsäcken, kalsonger fick duga, ingen normalmänniska hade väl kalsonger under badbyxorna, men han hade det. Det var inte så att han tänkt bada ändå.
Så fort han hörde att Mario kröp in i tältet låssades han sova, även om han inte var det minsta trött. Som tur var låg han med ryggen mot Mario så att Mario inte skulle kunna se honom.
Det kändes som en evighet innan det lät som att Mario sov, själv låg han bara där och kramade kudden. Varmt var det också, så fruktansvärt varmt. Nu när ingen såg honom kanske han kunde gå och bad lite.
Så tyst han bara kunde smög han ut ur tältet och småsprang ner till bryggan, han hade ingen aning om hur djupt det var. Men vattnet var kolsvart, det gick inte att se botten, antagligen för att det var mörkt ute. Han visste att om han kände på vattnet skulle han aldrig våga, därför tog han bara satts och hoppade, det var djupare än han tänkt sig, mycket djupare. När han tillslut kunde känna botten med ena foten kändes det som att all luft gått ur lungorna på honom.
Liam höll andan, höll den och ville inte släppa, aldrig att han skulle göra det. Det kändes som att han virvlade runt där under ytan. Men något störde den lilla frihet han kände, någonstans mellan medvetandet och omedvetna tog någon tag i hans arm.
Liam hostade upp flera liter vatten, kändes det som i alla fall. När han tittade upp satt Mario på huk bredvid honom.
”Vad håller du på med egentligen?”
Liam satte sig upp, Mario lät inte arg, bara orolig av någon anledning.
”Jag badar”
”Badar? Verkar mer som att du drunknade”
”Jag kan ju inte simma” Liam höll på att dö av skam, men det var faktiskt ingen som tagit sig tiden till att lära honom. På mellanstadiet hade alla fått gått till badhuset för att lära sig. Men att få bada där kostade pengar, pengar som hans familj var tvungna att använda till annat. De åkte aldrig till stranden, för hans föräldrar hade varit alldeles för upptagna med sina jobb. När hans pappa flyttade därifrån och gifte om sig blev hans mamma upptagen med två jobb och fem barn. Det fanns ingen tid till att lära lilla Liam att simma. Men cykla, det hade hans storebror lärt honom. Något han inte hade användning för eftersom att han inte hade någon cykel.
Det kanske hade varit en dålig ide att hoppa från bryggan när han inte visste hur djupt det var, när han inte tänkt att ta livet av sig,
Mario påpekade inte hans brist på kunskap utan tog honom bara i handen och gick tillbaka till tältet. Marios hand var alldeles lagom stor för Liams hans, tyckte han själv. Men han vågade ändå inte krama den.
I tältet fick Liam en handduk som han drog runt sig, Mario gjorde likadant, bortsett från att Mario drog av sig sina kalsonger och la dem utanför tältet. Sen drog han på sig ett par torra, men handduken satt fortfaraden runt höften på honom.
Liam önskade vid det tillfället att Mario bara låtit honom drunkna. Då kanske han skulle kunna vara med Erik nu. Men så kom han på att han var tvungen att se efter Oliver tills han blev tillräckligt gammal först. Tanken på det och uttrycket i Marios ögon från den svaga lampan i tältet fick Liams åtrar att ramla över kanten. Han hoppades på att Mario inte skulle se det, eftersom att det ändå droppade från håret. Mario kunde lika gärna tro att det var vatten. Men Mario såg, för han tog ett par steg framåt och la armarna runt Liam, utan att fråga dessutom.
Liam hade alltid undrat hur det skulle kännas att stå sådär nära Mario med armarna runt hans midja. Det var ingenting som Liam ens kunnat tänka sig. Mario var varm och trotts musklerna så var han mjuk och inte alls sådär hård som man skulle kunna tro. Det fick Liam att rysa lite. Mario höll ett ganska löst grepp medan Liam klängde sig fast som om det var hans liv det gällde. Till en viss del kanske det var det också, men till slut vågade han släppa och backade ett par steg.
”Vad är det?” Mario hade den där oroliga rösten igen, det som fick Liam att vilja berätta allt och ingenting.
”Han är död” Liam kände de där tårarna igen, men han kunde inte sluta nu. Han kunde inte bara säga att någon dött och sedan förvänta sig Mario skulle förstå.
”Erik, Hiv” Liam förstod varför Mario inte svarade, för det fanns ingenting att säga. Inte just då, Liam ville inte att Mario skulle säga något om det heller men han gillade inte alls tystnaden som uppstått. Han som i vanliga fall önskade att alla bara skulle sluta prata. Nu helt plötsligt ville han att det där tysta skulle försvinna, därför pekade han på bergssprängaren som Mario tagit med sig in i tältet. Vilket var ganska smart ifall det skulle börja regna ute.
”Vill du lyssna på musik?”
Liam nickade och tittade på när Mario satte igång en skiva, han ville vara sådär nära igen. Känna den där värmen och Marios otroligt starka armar som ändå lyckades vara så mjuka. Hur många gånger hade han inte önskat att få känna på dem?
Breathe in for luck.
Breathe in so deep.
This air is blessed, you share with me.
This night is wild, so calm and dull.
Så fort första låten började spelas och Mario rätat på sig ställde sig Liam närmare igen. Han visste inte vart det plötsliga modet kommit ifrån. Men tanken på Marios kropp tog över rädslan.
These hearts, they race, from self-control.
Your legs are smooth, as they graze mine.
We're doing fine.
We're doing nothing at all.
Liam tittade rätt in i den där kattögonen och han visste inte vad han skulle göra längre. Blicken gled mellan ögonen och läpparna. De där läpparna som kom närmare för varje gång han tittade på dem.
Panikslaget vände han bort ansiktet och la det mot en grop i halsen som Mario hade.
”Jag har aldrig…” Liam hörde sig själv stamma lite när han pratade.
My hopes are so high that your kiss might kill me.
So won't you kill me?
So I die happy.
“… kysst någon” Liam kände att detta var dagen av erkännande, när minsta lilla pinsamma skulle avslöjas. Det kändes som ett dåligt tv program när någon fick avslöja allt pinsamt och publiken skrattade utan barmhärtighet. Men det var sant, han hade inte gjort det, han hade sparat det. Ingen gammal gubbe fick komma i närheten av hans mun med sin egen. Det var det enda han hade kvar, det enda av sig själv som han inte gett bort. Det han sparat i hopp om att det skulle komma någon som förtjänade dem, någon som Mario. Ville han ens? Klart han ville, frågan var om Mario ville.
Stay quiet, stay near, stay close, they can't hear
Liam tittade upp igen, Mario hade inte rört sig han stod där. Liam insåg att det var upp till honom att göra som han ville.
My hopes are so high that your kiss might kill me.
So won't you kill me?
So I die happy.
Sången ekade i bakgrunden och Liam kände sig mer förvirrad än någonsin, han visste inte hur man gjorde. Men han gjorde det han antog var rätt, satte sina läppar mot Marios. Marios läppar var mjuka, lite fuktiga och halvöppna. Liams läppar var också halvöppna, men sen då? Liam bara stod där och kände sig helt korkad. Men Mario hjälpte honom lite på traven, han lät sin tunga glida över Liams underläpp som fick Liam att öppna munnen mer. Om han skulle vara ärlig mot sig själv, vilket han oftast var så kände han sig som en inkompetent fisk. Ganska dålig faktiskt, för han visste inte vad han skulle göra mer än att göra exakt som Mario gjorde. Mario verkade bra på det han gjorde, han hade säkert hånglat med hur många som helst.
Liam gjorde det han alltid velat göra, han lindade in fingrarna i Marios lockiga hår och suckade. Antagligen var det den sämsta kyss Mario varit med om i hela sitt liv. Men det struntade Liam i just vid det tillfället. Allt han kunde tänka på var Mario och hur perfekt han var. Musiken i bakgrunden och tanken på att inte behöva tänka så mycket.
Hands down this is the best day I can ever remember.
Always remember the sound of the stereo.
The dim of the soft lights.
The scent of your hair, that you twirled in your fingers.
Mario försvann ner på marken och knäppte upp båda sovsäckarna så långt det gick. Sen satte han ihop den. Liam visste inte ens att det gick att göra så med två sovsäckar, men Mario verkade vara någon slags kampingexpert.
”Kom” Mario kröp ner i sovsäcken men Liam stod kvar, han visste inte riktigt vad han skulle göra åt sina blöta kalsonger. Han hade ju inga andra, men när Mario inte tittade trampade han ur dem och dök ner i sovsäcken.
Han la ryggen mot Mario igen och en bit ifrån, det kändes konstigt att ligga där. Tanken på att han faktiskt inte hade någonting på sig skulle i vanliga fall få honom att känna sig förnedrad och utsatt. Men det försvann när Mario kröp närmare och la armen runt honom.
Liam fick till och med ligga på Marios arm, den var inte heller sådär obekväm som han trott. Framför honom låg Marios hand, han ville hålla i den igen, men vågade inte riktigt. Mario däremot vågade allt, han bara tog för sig. Det kittlade i nacken på Liam varje gång Mario andades ut, det fick Liam att rysa igen.
"Mario"
"Mm?"
"J ag hatar inte dig"
När han var ganska säker på att Mario sov la han sin hand i Marios men vågade inte riktigt hålla i den. Men när han låg där och kände Marios kittlande andetag i nacken kände han sig nästan säker på att han kanske skulle kunna sova.
And you kissed me like you meant it.
And I knew...that you meant it.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | addictedXO - 18 dec 09 - 21:45 | | o glöm inte att mejla ;) | addictedXO - 18 dec 09 - 21:44- Betyg:  | | oh! slutet var absolut bedårande! otroligt bra :D | | WalkingTheDemon - 16 dec 09 - 22:24- Betyg: | | Jag bara sitter och ler *_*<3 | | PsychicPlay - 15 dec 09 - 14:32- Betyg: | åh. det är så fint, mario är så underbar och man vill bara..
åh. <3 | | Mp3 - 14 dec 09 - 21:10 | Jag gråter och jag ler - du skriver helt underbart.
Det går inte att förklara i ord hur mycket jag faktiskt älskar den här historien. Den är fantastisk, otrolig.
Och att min pojke äntligen får vara med Mario <3 | | SoGetLost - 14 dec 09 - 18:58- Betyg: | gud du måste skriva en till nu nu nu:D:D måste veta hur ddet går:P:D
super duper bra somm alltid:D:D
mejla:D |
|
|
|
