[M/M] Stjärngosse (oneshot) |
Tänkte att eftersom det är tredje advent och Lucia kan jag ju lägga upp min julinspirerade oneshot idag. If only life would imitate art for once. Suck.
Han är vacker där han sitter. Hans kropp skapar en behaglig silhuett i skenet av ljusstaken i fönstret, där han sitter tyst och låter sig översköljas av det svaga, varma ljuset. Det faller så fint över hans kindben. Markerar hans välmejslade anlete med de raka linjerna och den mjukt rundade amorbågen. Pojken är så fager, så lätt att se på. Hans bleka händer vilar i hans knä och hans rygg är lätt välvd, som om han inte är medveten om att han blir iakttagen. Hans andetag är ytliga, omedvetna, och det verkar som om hans tankar är långt borta. I fönsterglaset kan man skymta hans spegelbild, transparent och suddig, och även om det ser ut som att det är den han granskar, så är jag rätt säker på att hans blick har svävat igenom det tjocka glaset, ut på andra sidan och iväg i vintermörkret. Han är gåtfull. Tyst, stilla. Till synes nästan oskuldsfull. Han tänker på något.
Det är som en bild. Ett stämningsfullt julfoto med julljusslingor utanför, i de nakna träden på grannens trädgård, med gatulampor som lyser upp delar av vägen och skapar en halo i den glittrande snön på marken. Och sedan är det han. En pojke, djupt försjunken i tankar, stirrandes ut genom ett frostbitet fönster. En pojke som några år tidigare hade suttit på samma plats och väntat på tomten, men som nu funderar på något helt annat. Som nu inte har en enda tanke på en man i röd dräkt eller inslagna presenter, nejlikor, pepparkakor eller julkransar. Vad som går runt i hans huvud kan jag fortfarande inte avgöra, men jag vill inte störa honom. Inte än. Vill inte bryta den klingande tystnaden eller stämningen i det dunkla rummet. Jag kan känna doften av nybakade lussekatter från köket, men han reagerar inte på den. Inte på min presens i rummet heller. Jag står i dörröppningen och lutar mig mot träkarmen. Fortsätter att studera honom. Hur ljuset speglas i hans ögon och ger dem en lätt glimrande yta, hur hans långa ögonfransar smeker hans kinder för en kort sekund när han blinkar.
Jag vill ha honom i mina armar. Jag vill känna hans varma andedräkt mot min hud, jag vill ha hans kroppsvärme. Längtan efter honom blir för intensiv, även om han bara är några meter ifrån mig, och jag känner hur jag dras mot honom som om han vore min magnetiska motpol. Så jag kliver in i rummet, försöker ge ifrån mig så lite ljud som möjligt, och sätter mig ner på sängkanten bredvid honom. Det låter från köket. Hemtrevliga ljud av kastruller med stelnad knäck som slår emot bakplåtar med nygräddade pepparkakor och varma lussekatter. Jag sätter mig nära, och vi lyssnar tillsammans. På ljuden av den annalkande julen. En jul som vi ska spendera tillsammans, han och jag. Mitt hjärta fylls med glädje av tanken på att sitta ihopkurad i soffan tillsammans med honom medan snön faller så vackert i mörkret utanför. En varm känsla som sprider sig i hela min kropp när han ler lite åt mig och tar min hand. Jag lutar huvudet mot hans axel och länkar våra fingrar. Leker frånvarande med ringen på hans ena finger. Hans axel är varm mot min kind och hans hand alldeles perfekt i min. Jag frågar vad han tänker på. Han svarar mig inte direkt, utan funderar en stund till. ”Jag vet inte,” säger han sedan, inte helt övertygad. Jag säger inget mer. Väntar på fortsättningen, men det kommer ingen. Han är tyst igen. Jag sitter kvar en stund. Låter hans aura värma mig innan jag ställer mig upp och kysser hans tinning, våra fingrar fortfarande ihoplänkade. När jag börjar gå tar han ett mjukt tag om min handled och drar mig tillbaka, närmare, så jag står mellan hans ben. Jag smeker hans svarta hår. Det skimrar nästan blått ut i det svaga ljuset. Känner hur hans armar sluter sig runt min midja och hur hans kind kommer att vila mot min mage. Jag stryker honom över ryggen och lutar mig ner lite så jag kan krama om honom ordentligt. Pressar mina läppar mot hans hals och känner det mjuka håret kittla mig i ansiktet. Han håller sig fast, stadigt, och suckar djupt. Jag säger att han är vacker. Han kramar mig hårdare. Viskar att det är mitt fel. Jag skrattar lågt mot hans hud. Känner hur han ler. ”Du kan vara vacker,” säger han till slut, och släpper taget om mig. Tar mina händer istället och ser upp på mig genom den långa luggen. Jag stryker bort den från hans ögon och ler mitt lyckligaste leende. Jag hade aldrig kunnat tänka mig en vackrare jul än med honom. Han är den finaste presenten jag någonsin kunnat få. Han, min stjärngosse.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | blackgirl - 14 dec 09 - 17:50 | | du är ett underbarn på att skriva! jag behöver mer av det du skrivit | SoGetLost - 14 dec 09 - 08:50- Betyg:  | | oj:O gud så duktig du är!!! super bra skrivit:D:D | | Mp3 - 14 dec 09 - 00:41 | Otroligt vacker.
Du har talang, människa.
<3 | | NeMriA - 13 dec 09 - 21:51 | | något av det bästa jag läst på länge, talangbarn | | YourRomance - 13 dec 09 - 21:19- Betyg: | | gud vilken härlig novell :) | | Tokiloka - 13 dec 09 - 21:03 | Åh, Mysigt!!
Väldigt fin | | missnameless - 13 dec 09 - 20:48 | | mycket vacker :) |
|
|
|
