Bror och Syster del 7 |
Hejhej:D Som ni ser så är det en Bror och Syster helg denna helg xD
Tack för alla underbara kommentarer<3
Kramkram
Robin:
När vi hade gått trappan från källaren upp släppte vi varandra så att ingen skulle se något.
Det var jätte jobbigt..
Vi ville ju visa upp varandra för varandra.
Men det funkar inte, vi båda visste att alla skulle rynka på näsan och inte vilja ha något med oss att göra.
Egentligen, så skulle vi kunna rymma och börja om på en annan ort och ingen skulle veta vilka vi var, men ingen av oss hade körkort..
Det var där skonklämmde.. Men vi kanske kunde hålla det hemligt ända till jag kunde ta det, och vi då stack?
Det skulle kunna funka.. Mitt i mina tankar så väcktes jag till liv av att det knackade på dörren.
Jag rynkade på pannan, och vi kollade på varandra.. Vem skulle gå och öppna?
Flisan började gå till dörren, hon hade mest kläder på av oss.
Jag skyndade mig in på toan. Hon öppnade dörren. Och jag hörde hur hon pratade med en ledsen person.
Hon knackade på dörren. " Robin!" Jag höjjde ögonbrynen, var det någon som jag kände?
" Jaa?" Svarade jag frågande.
" Edvin är här, hans.. Hans mamma har dött i en olycka, och han vet inte var han ska ta vägen..".
Jag glömde att andas, guud. Stackarn!
Jag slog upp dörren ocg möttes av Flisan som hade tårtäckta kinder och av Edvin som såg ännu värre ut,
det såg ut som att han inte hade fått någon sömn på flera dagar.
Och det var ändå bara igår sedan vi hade träffats." Brorsan". Började jag, men tårarna stockade sig i halsen.
Edvins pappa hade dött i cancer för sju år sedan, och nu hans mamma.
I en bilolycka. Edvins mamma var den snällaste personen i hela världen.
Hade varit. Hon hade ofta tagit hand om oss, och hon hade inget imot att hennes son hade gillat killar i stället för tjejer.
Jag gick fram och slog armarna omkring den smala pojken. " Om ni..Ni.. Inte.. Kan ha mig här, så går jag... Till någon annan.." Snyftade han.
" Du får stanna så länge du kan och vill, Ed". Sa Flisan och jag nickade.
" Ska jag ringa Patrik, Fredrik, Micke och Sanna?" Frågade jag mjukt.
Han nickade. Jag ringde till dom alla, och sa 'Kom hit fort'.
Flisan satt och höll om Edvin och kramade honom hårt och grät med honom och strök honom över ryggen som på ett litet barn.
Jag bestämde mig för att gå och klä på mig.
När jag kom upp på mitt rum, så kändes det som..
Den här dagen som hade vart så underbar i början hade blivit till den dagen utan innebörd.
Jag drog på mig ett par svarta mjukisbyxor och en vit T-shirt och ett par strumpor.
Jag gick ner, och frågade mjukt.
" Ed, är det okej om Flisan går upp och sätter på sig lite andra kläder?"
Han kollade upp ifrån hennes famn, som att han inte hade märkt hennes klädsel.
Det hade han troligen inte gjort. Men han släppte henne.
Han började skaka, och snyffta.
Jag satte mig ner brevid honom och la armarna om han.
Edvin var som min lillebror.
Han hade vart här så himla mycket, och han var även min bästa vän.
Men mer som min lillebror.
Jag skulle ge honom världen just nu. Flisan kom ner igen, och tårarna rann sakte ner för hennes kinder,
vi kramade om honom båda två. Det ringde på dörren.
Jag släppte den lilla pojken, och gick och öppnade dörren.
Där stod Patrik med ett härjat ansikts uttryck,
Fredrik såg jävligt orolig ut, Micke såg ut som att han inte visste hur han skulle tänka,
medan Sanna såg ut som att hon skulle kunna spricka av nyfikenhet med var ändå jävligt orolig.
" Vad äre som har hänt?" Frågade hon, när hon sett mina röda gråtna ögon.
Alla visste, jag grät inte ofta. Det var inte många som hade sett mig gråta.
" Angelica.. Hon.. Hon dog i en bilolycka i natt".
Viskade jag och tårarna rullade ner för mina kinder.
Och dom alla drog efter andan, men inte långt efter det började dom alla få tårar i ögonen och det var som att klicka på en knapp.
Alla började gråta. Jag släppte in dom.
Killarna dröjjde längre att ta av sig alla kläder, dom ville inte möta det som skulle slå imot dom i vardagsrummet.
Sanna var snabbare, och ville i stället in till Edvin och Felicia.
Jag gick in och jag kände en sådan stor smärta i hjärtat när jag såg Edvin bara sitta och skaka mot Flisans bröst.
Det verkade som att hans tårar aldrig skulle ta slut.
Sanna sprang fram till honom, och kramade honom hårt bakifrån och killarna, gick fram och viskade tröstande saker.
Edvin puttade bort alla, han ville säga något.
" Jag vill berätta en sak för er". Sanna och Felicia satte sig på varsin sida om honom.
Jag och dom andra tre killarna satte oss mitt i mot.
" Jag har aldrig varit så ledsen och trött på livet, men jag har heller aldrig varit så beslutsam..
Beslutsam att leva, om.. Om jag ska vara den, som ska leva vidare min familj.
Så gör jag det. Jag kommer tyvär inte kunna få ett ' riktigt' barn eftersom att jag är bög.
Men adoptivbarnet kommer i så fall att få leva vidare min familj, när jag dör.
Men det ska jag inte göra på länge.".
Jag kände hur jag berördes av hans ord.
Jag drog efter andan och sa
" Lillebror, du är den starkaste personer som jag känner.
Jag, vi finns här för dig. I vått och tort."
Så där jag, sjunde delen ute x) Glöm inte att kommentera;) Kram
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BESTMEMORiiES - 14 dec 10 - 10:24- Betyg:  | | Mejla nästa!!!! :D:D:D | | blackgirl - 15 jan 10 - 15:45 | sorglig och fin
jättebra | | abstn_ - 22 dec 09 - 22:49- Betyg: | | så jävla bra ! | | Mizz_andersson - 14 dec 09 - 11:09 | | jätte bra! maila gärna nästa del :) | | xXfreaKo - 13 dec 09 - 21:54- Betyg: | sååå himla bra! även om den var lite sorglig nu...
mejla nästa? :D |
|
|
|
